Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars inskrift öfverträffar alla andras både genom
sin längd (öfver 150 ord) och sitt i språkligt och
kulturhistoriskt afseende lika vigtiga innehåll,
utgörande fragment (delvis i poetisk form) af en
fornsvensk hjeltesaga. Från omkr. 1000–1050 hafva
vi Asmundr Karasuns ristningar, från omkr. 1050 dels
de s. k. Ingvar-stenarna, till antalet omkr. 20,
resta de flesta uti Södermanland öfver dem, som
fallit på ett stort härnadståg till östra Europa
under anförande af en viss Ingvar, dels de stenar,
som ristats af Bali. Något senare äro de af Ubir
ristade inskrifterna, och ungefär samtidiga med
dessa eller från början af 1100-talet äro såväl den
vigtiga inskriften å dörr-ringen från Forsa kyrka
i Helsingland, innehållande den äldsta bevarade
uppteckningen af ett skandinaviskt lagstadgande,
som åtskilliga andra inskrifter från samma landskap,
hvari brukas en egendomlig afart af det vanliga
runalfabetet, de »staflösa» runorna, såsom
t. ex. den ganska långa stamtafleinskriften å
Malstad-stenen. De följande århundradenas inskrifter
äro af mindre språkligt intresse, enär man från
och med 1200-talet har att tillgå en annan och
bättre källa för fornsvenskan, nämligen en verklig
literatur. Denna har endast till obetydlig del varit
skrifven med runor, och af denna runliteratur har
för öfrigt nästan intet till våra dagar bevarats. Den
med latinska bokstäfver nedskrifna literaturen är
såväl till innehåll som omfång ojämförligt underlägsen
den fornisländska, men öfverträffar icke obetydligt
den fornnorska. Den står efter båda i ålder, ity att
den tagit sin början först på 1200-talet. Äldst bland
nu bevarade handskrifter är en omkr. 1290 skrifven,
i språkligt afseende ytterst vigtig handskrift af
den äldre Vestgötalagen. Föga yngre är en handskrift
af Uplandslagen. Af andra i språkligt afseende mera
vigtiga arbeten nämna vi blott de båda handskrifter
af legendariskt innehåll, hvilka pläga benämnas
Codex Bureanus och God. Bildstenianus, samt den
stora Oxenstiernska handskriften, ett sammelverk af
öfvervägande legendartadt innehåll. Af stor vigt är
den mängd af fornsvenska diplom, som alltifrån 1343
äro att tillgå.
Fornsvenskan under sin äldsta, för-literära tid
(900–1200) är till sin språkform af fullt ut lika
ålderdomligt skaplynne som den samtida isländskan och
norskan. Rökstensinskriftens början, som skrifves
aft uamuþ stanta runaR þaR. in uarin faþi faþiR
aft faikian sunu, och som troligen uttalades: aeft
Wamóð standa rúnaR þaer; en Warenn fáðe faðeR aeft
faeighian sunu (d. v. s.: Efter W. stå dessa runor;
och fadern W. skref dem efter dödsdömd son), skulle
på samtida isländska helt säkert hafva lydt på samma
sätt, så när som på sista ordet, hvilket borde hafva
haft den mindre ursprungliga formen sun. De ändringar
språkformen under denna tid undergår äro i allmänhet
sådana, som ungefär samtidigt drabba alla de nordiska
språken. Ett urgammalt kännemärke på specifikt
svenskt språk är dock den s. k. brytningen af i till
iu före ngw, nkw, t. ex. siunga, sjunga, siunka,
sjunka, af urnord. singwan, sinkwan (isl. syngva,
s[f]kkva). Väsentligen annat
är förhållandet under hvad man kunde kalla
fornsvenskans klassiska period (1200–1350), de
yngre runinskrifternas och den äldsta literaturens
tid. Språket är då redan bjert skildt från det
isländsk-norska literaturspråket (ehuru ännu icke
i högre grad från danskan). Ordförrådet har ännu
upptagit endast få lånord, mest kyrkliga, genom
kristendomen införda uttryck af ursprungligen latinsk
och grekisk börd (t. ex. kors, bref, skoli, skola,
praester, prest, almosa). Vid midten af 1300-talet
undergår skriftspråket, samtidigt med dess utbildande
till ett för hela landet gällande »riksspråk»,
en betydande omstöpning. Denna yngre fornsvenska
kännetecknas hufvudsakligen af följande: långt a har
öfvergått till å, io (utom före rdh, rt) till iö
(t. ex. siö, sjö, men fiordher, fjord, hiorter,
hjort), och en s. k. vokalbalanslag inträder,
enligt hvilken ändelsevokalerna i, u stå efter
kort rotstafvelse, men efter lång stafvelse i deras
ställe resp. e, o inträda (t. ex. Gudi, åt Gud, til
salu, men i gardhe, i gård, för visso); g och k (sk)
uppmjukas före »lena» vokaler till resp. dj och tj
(stj); i obetonad stafvelse öfvergå k och t ofta till
resp. gh och dh (t. ex. Sverighe för Sverike, litedh
för litet); artiklarna þaen (eller hin), »den», och
(något senare) en »en» komma i bruk. Mot slutet af
perioden är på grund af de politiska förhållandena
ett danskt inflytande på språket i hög grad märkbart,
och detta sträcker sig äfven till ljud- och formläran,
så att t. ex. alla olika ändelsevokaler hålla på
att utträngas af danskans enformiga e, de hårda
konsonanterna p, t, k i vissa ställningar af b, d, g
såsom i danskan, och imperativens 2 pers. plur. får
ändas på -er jämte -en (t. ex. tagher för äldre
takin, tagen).
Dialektolikheter äro obestridliga såväl uti
runinskrifterna som i literaturen, men i de förra
undandöljas de flesta genom den särdeles onöjaktiga
ljudbeteckningen, som under samma tecken inrymmer
de mest skilda ljud; och i literaturen inskränkas
de till ett minimum genom det då vaknade intresset
att skapa ett riksspråk och genom vissa provinsers
(t. ex. Östergötlands) öfverväldigande bidrag till och
deraf följande inflytande på literaturen. För öfrigt
är hela denna fråga ännu föga undersökt. Endast en
dialekt är i skrift bjert återspeglad, nämligen ön
Gotlands, hvilken så väsentligt skiljer sig från
fastlandets fornsvenska, att man med allt skäl genom
termen forngutniska betecknat den såsom i viss
mening ett särskildt språk. Källorna för densamma
äro ganska rika: dels mer än 200 runinskrifter,
hvaribland en högst märklig, 102 ord lång inskrift
från omkr. 1200 å en dopfunt (nu i Åkirkeby på
Bornholm), der Kristi lefnad i bild och ord tecknas;
dels en literatur, bestående af en med runor skrifven
kalender från 1328, öns lagbok (äldsta hdskr. från
omkr. 1350) m. m.
Den förste, som i någon mån vårdade sig om det
fornsvenska språkstudiet var den svenske polyhistorn
J. Buraeus (d. 1652), som genom flere runologiska
arbeten fäste uppmärksamhet på och väckte intresset
för runminnesmärkena och genom sin edition af den utmärkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
