Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Björkö, Ljusterö, Värmdö, Ornö i Stockholms skärgård,
Morkö i Södertelge viken, Farön n. om Gotland,
Sturkö, Hanö utanför Bleking, Hven i Öresund,
Hisingen, Orust, Tjörn, Nord- och Sydkoster i Bohus
län samt i insjöarna: Frösön i Storsjön, Sollerön i
Siljan, Svartsjölandet, Lofön, Eckerö med Munsö,
Selaön och Aspö i Mälaren, Visingsö i Vettern,
Kållandsö och Hammarö i Vänern, Bolmsö i Bolmen.
Såsom ofvan nämnts, upptages en stor del af S:s
yta af vatten. I hvarje dal flyter en bäck eller
elf. Men dalarna äro nästan alla grunda, till följd
hvaraf de rinnande vattnen äro fyllda af forsar
och fall och endast till ringa del lämpa sig till
kommunikationsleder, hvaremot de i stället erbjuda en
högst ansenlig, ehuru hittills endast delvis använd
drifkraft för industriella anläggningar. De största
sjöarna äro: Vänern, 5,569 qvkm., Vettern, 1,897
qvkm., Mälaren, 1,163 qvkm. Dernäst komma: Hjelmaren,
480 qvkm. (numera förminskad genom aftappning),
Storsjön i Jämtland, 447 qvkm., Tornio träsk,
Hornavan, Stora Lulevattnen, Storuman, Storavan och
Udjaur i Lappland, Siljan i Dalarna, 286 qvkm., samt
Strömsvattnen i Jämtland. Öfriga större sjöar äro:
Solmen i Småland, 183 qvkm., Kallsjön i Jämtland, 154
qvkm., Åsnen i Småland, 145 qvkm., Malgomajsjön och
Stora Vindeln i Lappland, Skagern i Värmland, Nerike
och Vestergötland, 127 qvkm., Dellarna i Helsingland,
126 qvkm., Sömmen i Östergötland och Småland, 123
qvkm., Fryksjöarna i Värmland, 121 qvkm., Stora
Lee på Dalsland, 119 qvkm., Glafsfjolen i Värmland,
111 qvkm., Virijaur i Lappland, 111 qvkm., samt
Unden i Vestergötland, 100 qvkm. De mera betydande
svenska floderna (som närmare beskrifvas under sina
särskilda rubriker) äro: Tornio elf, 480 km., hvilken
jämte bifloden Muonio elf, 333 km., bildar gräns mot
Finland, utgör aflopp för Torne träsk och står genom
Tärendö elf i förbindelse med Kalix elf, 440 km.,
Lule elf, 440 km. (aflopp för Stora Lulevattnen,
har bifloden Lilla Lule elf, 210 km.), Pite elf, 340
km., Åby elf, 155 km., Byske elf, 200 km., Skellefte
elf, 400 km. (aflopp för Hornavan, Udjaur och Stora
van), Ume elf, 400 km. (från Storuman, med bifloden
Vindelelfven från Storvindeln), Ångermanelfven, 450
km. (med Faxelfven, 340 km., och Fjällsjöelfven,
250 km.), Indalselfven, 400 km. (aflopp för
Storsjön), Ljungan, 325 km., Ljusnan, 360 km.,
Dalelfven, 420 km. (aflopp för Siljan och Runn),
Norrström vid Stockholm (Mälarens korta utfallså,
afloppet för Fyrisån, Sagån, Vestmanlands Svartå,
Kolbäcksån, Hedströmmen, Arbogaån, Eskilstunaån från
Hjelmaren, som i sin ordning upptager Nerikes Svartå),
Nyköpingsån, 140 km., Motala ström, 100 km. (aflopp
för Vettern, som upptager Husqvarnaån, samt sjöarna
Boren och Roxen, med Svartån, samt Glan), Emån,
220 km., Ronnebyån, 110 km., Mörrumsån, 174 km.,
Helgeån, 193 km., Rönneån, 112 km., Lagan 235 km.,
Nissan, 200 km., Ätran, 243 km., Viskan, 127 km.,
samt Göta elf, med Klarelfven, 706 km. (afloppet
för Vänern och de deri utfallande Lidan,
Tidan, Gullspångselfven, Norselfven och Byelfven).
A. G.
Geologi. I geologiskt afseende erbjuder Sverige
icke så mycken omvexling som flere andra land
inom och utom Europa. Hufvudmassan af dess
berggrund utgöres nämligen af de till den arkaiska
formationsgruppen (urberget) hörande uråldriga,
kristalliniska bergarterna gneis, glimmerskiffer
m. fl., jämte granit af flere slag, och det är
endast inom jämförelsevis mindre, spridda områden,
som bildningar tillhörande otvetydigt sedimentära
lägersystem, hufvudsakligen de kambrisk-siluriska,
äro utbredda på urberget. Endast inom Skåne förekomma
dessutom bildningar tillhörande de ännu yngre trias-,
jura- (Rät-Lias) och kritsystemen. Ytan af såväl
dessa som urberget är till allra största delen
betäckt af de s. k. lösa jordlagren, grus, lera,
sand, torf m. fl., hvilka bildats under den senaste
af jordens utvecklingsperioder, den s. k. glaciala
och postglaciala tiden, hvilken sistnämnda bildar
öfvergång till nutiden.
Hvad urberget beträffar, utgöres nästan hela vestra
hälften af södra Sverige, ända upp till Värmland, af
en röd gneis; den östra hälften upptages till stor
del af granit (Småland och en del af Östergötland)
samt af granit och hufvudsakligen grå gneis
(Östergötland, Södermanland, Upland och Nerike),
hvarjämte här och der förekomma större och mindre
fält af glimmerskiffer, hälleflinta och eurit. Äfven
största delen af Norrland utgöres af åtskilliga
till urberget hörande slag af gneis och granit,
men inom ett omkr. 100 km. bredt bälte längs gränsen
mot Norge, således inom de egentliga fjälltrakterna,
uppträda dels verkliga siluriska kalkstenar och
lerskiffrar, dels en serie af olika slags sandsten,
lerskiffer, glimmer- och hornblendeskiffer (de
s. k. fjällskiffrarna), hvilkas ålder ännu ej är
säkert fastställd, men antagligen sammanfaller med
silursystemets. Fullt normala silurområden finnas
för öfrigt omkring Storsjön i Jämtland och Siljan
i Dalarna, inom Örebro län (vester om Hjelmaren),
i Östergötland (mellan Omberg, Skeninge, Motala och
Linköping), i Vestergötland (Halle- och Hunneberg,
Kinnekulle samt trakten mellan Hjo och Falköping),
på hela Öland och motsvarande del af Smålandskusten,
i Skåne (inom ett bälte från Simrishamn och Ystad till
Landskrona och Söderåsen). Der de kambrisk-siluriska
lagren äro bäst utvecklade och bibehållna, såsom i
Kinnekulle, utgöras de af underst sandsten och derpå
i ordning alunskiffer, tät kalksten (ortocerkalk)
och lerskiffer. Gotland består helt och hållet af
till silursystemets yngsta del hörande kalkstenar,
mergelskiffrar och sandsten. Inom det småländska
höglandet (s. ö. om Jönköping) och kring stränderna
af Vettern förekomma lager af konglomerat, sandsten
och lerskiffrar, som anses tillhöra det kambriska
systemets äldre delar. Med dettas bildningstid
sammanfaller måhända också den serie bergarter
(konglomerat, sandstenar, skiffrar och qvartsit),
som förekomma inom östra delen af Dalsland ock
sammanfattas under benämningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
