Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Endast i förening framställa man och qvinna det
fullständiga gudsbelätet – kärlekens och vishetens
bild. Detta är den andliga grunden till äktenskapet,
hvilket derför finnes äfven i himlen. All osedlighet
i förhållandet mellan könen är derför en profanation,
ett skändande af gudsbelätet hos menniskan.
Betonandet af det sannas och det godas enhet
var i sjelfva verket ett genomgående drag i S:s
teologi. I Doctrina vitae pro Nova Hierosolyma
(1763; »Lefverneslära för Nya Jerusalem», 1821,
ny uppl. 1835) framhåller han, att all religion
har afseende på lifvet, att religionens lif är att
göra det goda, och att menniskan aldrig har mera
sanning än hos henne finnes godhet. Hela hans teologi
hvilade, förklarade han sjelf, på tvänne principer
– »att Gud är en, och att det gifves en förening
af kärlek och tro». Sjelf sade han sig hafva varit
alltifrån sin ungdom »en fiskare» i andlig mening,
d. v. s. en sökare efter sanningar – först naturliga,
sedan andliga.
Sambandet mellan båda verldarna – den andliga
och den naturliga – tedde sig för honom i läran
om motsvarigheterna (correspondentiae). Denna
lära kan i korthet uttryckas sålunda: Skaparens
»varde» genomtränger på en gång alla sferer af hans
skapelse. Samma stråle af gudomligt ljus frambringar i
en sfer en änglalik böjelse, i nästa sfer en mensklig
kärlek, i den följande en animalisk förmögenhet och
slutar med att i den lägsta sferen skapa ett djur, en
växt eller ett mineral. Hvad gör skilnaden? Icke den
skapande gudomsstrålen, utan de förhållanden, under
hvilka den verkar; det är en visdom i en mångfald af
verkningar. Motsvarigheten är en gudomlig eqvation,
genom hvilken ett ting är i sin sfer precis hvad
ett annat ting är i sin. Deraf förstås hvad det vill
säga, att naturen är ett bildspråk af motsvarigheter
till andens verld, och att bibeln är skrifven enligt
motsvarigheter.
Bland de märkligaste profven på S:s siareförmåga
äro, att han i Göteborg skulle förnummit den stora
eldsvådan i Stockholm d. 19 Juli 1759 samtidigt med
att den egde rum, samt att han på Stockholms slott år
1761 skulle hviskat i Lovisa Ulrikas öra de ord,
som hennes aflidne broder prins August Vilhelm
mellan fyra ögon sagt till henne vid deras sista
sammanträffande, och som efter hennes utsago voro af
den beskaffenhet, att prinsen aldrig i sitt lif kunnat
yppa dem för någon menniska. Sjelf betraktade S. icke
sina uppenbarelser såsom underverk, utan såsom på sitt
sätt lika naturliga tilldragelser som företeelserna i
den sinliga verlden, emedan hvarje menniska är till
sin ande i den andliga verlden på samma gång hon till sin kropp
är i den naturliga.
Under den tid af tjugusju år, som S:s siareskap
fortfor, var han för det mesta sysselsatt med
författandet af sina teologiska skrifter. Dock var han
ingalunda främmande för samhällets angelägenheter. Han
tog verksamt del i riksdagsförhandlingarna på
riddarhuset, särskildt år 1761, då riksrådet grefve
Höpken berättar, att hans betänkanden i några
finansfrågor voro
de bästa, som inlemnades till riksdagen. Han var
medlem af Sekreta utskottet. Han slöt sig ej till
något af de herskande partierna. Dock var han i likhet
med hattarna för förbund med Frankrike snarare än
med England. Han var en varm vän af frihetstidens
statsskick och ifrig motståndare till absolut
monarki. Han påyrkade inskränkningar i försäljningen
af rusdrycker.
Enligt samtidas intyg var S. en af de ädlaste,
rättrådigaste och välvilligaste menniskor. Det
var honom omöjligt att vika en hårsmån ifrån hvad
han ansåg sant och rätt eller att bryta ett gifvet
löfte. Höpken säger, att han känt honom personligen i
42 år, och att han icke kan erinra sig någon karakter
af mera genomgående förträfflighet än hans.
S. dog i London d. 29 Mars 1772 och ligger begrafven
i svenska kyrkan derstädes. Han var aldrig gift. I
sin ungdom hade han älskat en dotter till Polhem;
då hans böjelse blef obesvarad, vände han sedermera
aldrig sina tankar till någon qvinna. Hans lefnadssätt
var ytterst enkelt. Hans betjening utgjordes af hans
trädgårdsmästare och dennes hustru; hans föda bestod
nästan blott af mjölk och bröd samt kaffe.
Svedenborgianismen. Sjelf gjorde S. intet försök
att bilda något nytt religionssamfund. Endast såsom
en frukt af bekantskapen med hans skrifter och af
en derpå grundad, småningom mognande öfvertygelse
väntade han det yttre förverkligandet af den i dessa
skrifter såsom en uppfyllelse af profetiorna om Kristi
andra tillkommelse skildrade Nya kyrkan eller det Nya
Jerusalem, hvars ideella början han daterade från den
»yttersta domen» i andeverlden 1757. Som han stod i
vänskapligt förhållande till flere af rikets biskopar
såväl som till riksrådets medlemmar, lades en lång
tid inga hinder i vägen för hans skrifters spridning i
Sverige. Men då allt flere bland de bildade började i
större eller mindre grad ansluta sig till hans läror,
blefvo ortodoxiens målsmän förskräckta och beslöto
att sätta en gräns för kätteriets utbredning. I
spetsen för dem stodo S:s systerson, biskop Filenius
(Linköpings stift) – af honom sjelf jämförd med Judas Iskariot
– och domprosten Ekebom i Göteborg. En gynsam
recension öfver S:s »Apocalypsis revelata» i
»Presttidningen» i Göteborg af lektor Rosén och en
likaledes i Göteborg utgifven samling predikoutkast
(1767) i S:s anda af lektor Beyer föranledde
en anklagelse för irrlärighet mot båda
dessa män. (Se Rosén, Johan.) Ett antal
exemplar af S:s »Deliciae sapientiae»
belades i Norrköping med qvarstad 1769,
och spridningen af hans skrifter förbjöds.
Men rättegången mot Beyer och Rosén nedlades
sedermera på regeringens befallning, förbudet mot
S:s skrifter hade ingen vidare påföljd, och hans
teologiska lärosatser vunno insteg hos många prester,
i synnerhet i Vestergötland.
Efter S:s död stiftades (1786) »Societas exegetica
pro philantropia» (Exegetisk-filantropiska
sällskapet, jfr Nordenskiöld 5) och 1796 sällskapet
»Pro fide et caritate» båda i syfte att sprida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
