Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suggestiv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nagel i ögat. Oroligheter utbryta i Rom; S. räddas
endast genom Marius’ egen mellankomst ur öfverhängande
lifsfara; och Marius låter genom ett folkbeslut åt
sig uppdraga befälet mot Mithradates. Våldet hade nu
en gång börjat skrifva lagar för Rom, och S. var ej
den man, som skyggade tillbaka för att fortgå på den
enda väg, som nu stod honom öppen, om han ej ville
alldeles förspilla sitt inflytande. I spetsen för
sin här, hvars fanatiska tillgifvenhet han förstått
vinna genom att gifva fritt lopp åt dess lust för
plundring och njutningar, på samma gång han i öfrigt
förstod att upprätthålla den strängaste manstukt,
ryckte han emot Rom. Tung föll hans hand öfver hans
motståndare; men omsider måste han från halfgjord
gerning resa till östern för att fullfölja kriget
mot Mithradates. Det förvekligade Grekland såg snart
sitt sista hopp förloradt att genom denne återvinna
sin frihet; och Roms store fiende fann sig, i trots
af det tappraste motstånd, nödsakad att sluta en
förödmjukande fred med förlust af alla sina eröfringar
på romerskt område.
Knappt hade S. lemnat Italien, förr än Marius’
anhängare der åter fingo öfverhand; och deras
åldrige fältherre, nyss en irrande flykting, som med
möda bevarat sitt lif, rasade nu med vild grymhet
mot sina fiender. Äfven efter hans död fortgick
förföljelsen mot dem, ända till dess S., som midt
under sina segrar blifvit förklarad fogelfri, såsom
segerherre vände åter från kriget för att kräfva
hämd. Kampen blef hård; ty folkpartiet, bland hvars
ledare endast Sertorius utmärkte sig genom personlig
öfverlägsenhet, rådde öfver ansenliga härmassor, och
hade äfven knutit förbindelser med en ännu under vapen
stående här af upproriska italiker. Men S. förstod att
bekämpa sina splittrade och oskickliga motståndare
med lejonets kraft och räfvens hala smidighet;
och i en mördande slagtning utanför sjelfva Roms
portar räddade han omsider staden från en hotande
öfverrumpling af de forne bundsförvanterna, hvilkas
sista återstod der blef besegrad, fången och utan
försköning nedhuggen. Väl vorden herre i Rom, höll
S. en fruktansvärd räfst med sina fiender. Långa
listor uppsattes på de lifdömde eller preskriberade;
tusentals af Roms ädlaste och förnämste söner blödde
under bödelssvärdet, och deras egendomar indrogos
till staten eller riktade S:s snikna partivänner
– allt under det enskild afund och hämdlust der
liksom under hvarje skräckvälde firade sina blodiga
triumfer. Hans soldater fördelades öfver Italien
på de besegrade och till större delen utrotade
bundsförvandternas länderier, medan han sjelf lät
bekläda sig med oinskränkt makt att såsom diktator
ordna staten (81 f. Kr). Denna makt utöfvade han genom
en följd af lagstiftningsåtgärder, som alla gingo ut
på att höja aristokratien och bryta folkmakten. I
spetsen för sin här och sin lifvakt af frigifna
slafvar kunde han nedslå hvarje försök till motstånd;
och redan nu skulle det republikanska statsskicket
kunnat utbytas mot ett despotiskt, om diktatorn så
velat Men äfven på maktens höjder visade
S. sig såsom en sannskyldig epikuré. Med planmässig
grymhet och kallblodigt förakt för menskligt lidande
hade han släckt sin hämdtörst mot alla dem, som
stått honom emot, i fulla drag hade han njutit af
maktens sötma; men nu förstod han äfven att afbryta
njutningen, när den var som högst, och nedlade till
allmän häpnad sin makt, då den var som mest obestridd
(79 f. Kr.). I sjelfva verket fortfor han dock äfven
som enskild man att allsmäktigt styra staten från
sitt landtgods, allt under det han fritt hängaf sig
åt ett öfverförfinadt lifs alla njutningar. Men hans
hvilotid blef kort; redan året derpå (78 f. Kr.) afled
han vid sextio års ålder, enligt några af en genom
vällefnad ådragen, ohygglig sjukdom, hvars natur
aldrig blifvit till fullo utredd. Han hade gifvit
sig sjelf binamnet Felix (den lyckosamme); och den
medgång, af hvilken han så väl förstått att njuta,
hade följt honom ända till slutet. Men vid grafven
var ock allt förbi; och den samhällsbyggnad han trott
sig grunda för sekler störtade inom ett årtionde
samman under partiernas kamp – ett nytt vittnesbörd
till de många, som verldshistorien gifver derom att
äfven det blodigaste skräckvälde aldrig räcker till
att ensamt uppnå sina syften, och att våldet ensamt
aldrig mäktar uppföra en varaktig statsbyggnad, der
dess verk ej främjas af en vaken samhällsanda. E. S-n.
Sullivan [sö’llivan], Sir Arthur Seymour, engelsk
tonsättare, född i London d. 13 Maj 1842, studerade
1858–61 vid konservatoriet i Leipzig, blef 1876
direktor för National training school for music och
är sedan 1880 direktionsmedlem i Royal college of
music. Efter att först hafva vunnit bifall genom
sin musik till Shaksperes »Stormen» (1862) har
S. skrifvit kantater (Kenilworth, 1864, m. fl.),
oratorier (Prodigal son, 1869; Light of the world,
1873), musik till Longfellows »Golden legend» (1887),
sånger m. m. Mest bekant är han dock som kompositör
af operetter, hvilka särskildt i England och Amerika
hafva stor framgång. Bland dem märkas: Her majesty’s
ship Pinafore (1878), The pirates of Penzance (1880),
Mikado (1885; uppf. i Stockholm 1890) och The yeomen
of the guard (1888). En stor opera af honom, Ivanhoe,
har uppförts 1891.
Sully [syll], Maximilien de Béthune, baron de Rosny,
hertig af S., fransk statsman, föddes på slottet Rosny
nära Nantes d. 13 Dec. 1559. Redan 1570 blef S. som
son af en hugenott föreställd för den unge Henrik
af Navarra och följande år var han honom följaktig
till Paris, der han under Bartolomeinatten med nöd
undgick att blifva mördad. År 1576 inträdde han som
fänrik i den protestantiska hären och utvecklade
särskildt såsom ingeniör-officer en icke obetydlig
verksamhet under inbördeskrigen. 1580–83 tjenade
han under Anjou i Nederländerna, 1587 bidrog han
väsentligt till segern vid Coutras, och i slaget vid
Ivry 1590 blef han svårt sårad. Missnöjd med Henrik
IV:s hållning gentemot hugenotterna, drog han
sig 1592 tillbaka till sitt gods Rosny, men trädde
snart åter i vänskapligt förhållande till sin konung,
då han till denne öfverlemnade vigtiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
