Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suetonius (Cajus S. Tranquillus), romersk historieskrifvare och biograf - Suever ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbeten finnas ännu i fullständigt skick XII
vitae imperatorum (»De tolf förste romerske
kejsarna», 1832), en följd af biografier öfver
de romerske kejsarna från och med Julius Caesar
till Domitianus. Ehuru mera att betrakta som en
anekdotsamling, särskildt berörande kejsarnas
privatlif, än som ett historiskt arbete, är detta
verk af betydelse, enär det kastar något ljus öfver
en vigtig, till stor del föga känd period. Af ett
annat omfattande verk, De viris illustribus, återstå
enstaka biografier och en afdelning De grammaticis
et rhetoribus. Dessa skrifter jämte flere smärre
fragment, bl. a. ur Prata, ett arbete af blandadt
historiskt, grammatiskt och naturvetenskapligt
innehåll, utmärka sig för en klar, men något matt
stil. S. dog efter 140. Hans samlade verk hafva
utgifvits af Roth (1858; ny uppl. 1875) m. fl.
Suever. Se Svever.
Suffeter. Se Kartago, sp. 430.
Sufficiens quantitas (förkortadt S. q.), Lat.,
tillräcklig mängd (på recept).
Suffisans (Fr. suffisance, af Lat., sufficere, vara
tillräcklig), egentl. tillräcklighet; sjelfsäkerhet i
uppträdandet, dryghet. – Suffisant, sjelfsäker, dryg.
Suffix (af Lat. suffixus, vidfäst, fäst
efteråt), gramm., kallas ett sådant i och för sig
osjelfständigt element, som tjenar till afledning och
ordbildning i språket. Afledningar och ordbildningar
uppkomma i allmänhet genom hopryckning af särskilda
ord, som i satsen stå i ett särdeles nära förhållande
till hvarandra, så att det hela uppfattas såsom
något isoleradt gent emot sina särskilda element. I
allmänhet har och bibehåller det ena elementet
en bestämd faktisk betydelse äfvensom känslan af
sammanhang med det ursprungligen sjelfständiga
ordet, under det att det andra elementet småningom
helt och hållet förlorar känslan af sammanhang
med det enkla ord, som ingått som ursprungligt
kompositionsled. När en på detta sätt bildad form blir
mönster eller typ, efter hvilken andra former bildas,
då kan det formbildande elementet kallas suffix.
Detta suffix behöfver ingalunda till form eller
ljudbeståndsdelar sammanfalla med det enkla ord,
hvaraf det uppstått: det kan antingen lida minskning
eller ökning eller på annat sätt ljudlagsenligt
förändras. Af ett ursprungligt kött-lik uppkom
kött-tig, kötts-lig. Men sedan uppfattades -slig såsom
suffix och gaf anledning till bildningar sådana som
barnslig, kroppslig o. s. v. Medelhögt, miltec-heit,
eg. mild beskaffenhet, blef miltekeit, hvarefter
sedan -keit uppfattades som suffix, och man bildade
ord som frömig-keit, eitel-keit o. s. v. Suffixen
äro antingen stambildnings-sufftx, t. ex. -tor i
Lat. factor, geni-tor, der -tor användes för bildande
af »nomina agentis», eller t. ex. -na i Sv. kall-na,
hvit-na, der -na användes för att bilda inkoativa
verb; eller också ordbildnings- och flexions-suffix,
hvarigenom ord och ordformer bildas. Sådana
suffix äro t. ex. Fr. -ment för bildande af adv.,
t. ex. fièrement (af Lat. fera mente), Eng. -ly i
truly o. s. v., suffixet för genit. i Sv. -s i man-s,
mannen-s eller personaländelsen -[mi] i
Grek. verbet [ei-mi] ,jag går. Suffixens ursprung kan
antingen vara nominalt-verbalt, t. ex. i barns-lig (:
lik), T. schön-heit (: Medelhögt. heit, beskaffenhet),
eller prmominalt, t. ex. vissa kasus- och
personal-ändelser i olika språk (jfr Affix, Prefix).
K. F. J.
Sufflera (Lat. sufflare, blåsa under, hviska), hviska,
särskildt om en person, en s. k. sufflör, som vid
teatraliska föreställningar sakta läser rollerna
för skådespelarna, om dessas minne behöfver
understödjas. Sufflören, dold för publiken,
sitter eller står merendels i en lucka, den
s. k. sufflörluckan.
Sufflett l. suflett (Fr. soufflet, blåsbälg); ett
merendels läderklädt, nerfållbart, skärmlikt skydd
öfver sitsen på ett åkdon.
Sufflör. Se Sufflera.
Suffolk [sö’ffåk], östligaste grefskapet i
England, begränsadt af Nordsjön samt Norfolk,
Cambridge och Essex. Areal 3,820 qvkm. 356,893
innev. (1881). Landet är till större delen lätt
kuperadt, med undantag af kusten, som är låg och
delvis träskartad. Af vattendragen flyta Lark och
Little Ouse till Great Ouse samt Blythe, Deben,
Orwell och Stour till Nordsjön. S. är ett af Englands
fruktbaraste grefskap. Omkr. fem sjettedelar af dess
hela areal är odlad jord, till nära hälften upptagen
af säd. Mycket betydande är boskapsskötseln. Den för
grefskapet egendomliga nötkreatursrasen värderas högt
såsom goda gödkreatur. Suffolkhästen utmärker sig för
styrka och uthållighet. Får- och svinafvel bedrifvas
i stor skala. Industrien deremot inskränker sig
hufvudsakligen till förädling af landtprodukter. Vid
kusterna idkas sill- och makrillfiske. – S. utgjorde
fordom en del af konungariket Eastanglia och har
flere historiska minnesmärken ända från romarnas
tid. Hufvudstad: Ipswich.
Suffolk [sö’ffåk], engelsk grefve- och
hertigtitel. Grefvetiteln innehades först af slägten
Clifford, men fråntogs densamma i midten af 14:de
årh. och tilldelades derefter familjen Pole,
som härstammade från William Pole, en rik köpman i
Hull. Dennes sonson, Michael de la Pole, upphöjdes af
Richard II till kansler och erhöll 1385 värdigheten
hertig af S. Han afsattes dock redan 1386 från sitt
ämbete af de mot konungen förbundne lorderna. Död
1388. Hans sonson William de la Pole, upphöjd till
hertig af S., tillvällade sig under Henrik VI:s
regering med drottningens tillhjelp högsta makten,
men anklagades för högförräderi och mördades d. 2
Maj 1450. Sonen, Jack de la Pole, hertig af S.,
äktade Edvard IV:s äldsta syster, Elisabet, och var en
ifrig kämpe för huset Yorks anspråk. Jack de la Pole,
hertig af S., den förres son, utnämndes af Richard
III, för sin börd på mödernet, till tronföljare,
men måste efter Henrik VII:s seger vid Bosworth 1485
fly till Flandern. År 1487 landsteg han i England
med en här på 8,000 man, men blef i grund slagen vid
Stoke d. 6 Juni s. å. Hans broder, Edmund de la Pole,
grefve af S., blef 1513 halshuggen på befallning af
Henrik VIII, som sedan gaf titeln hertig af S. åt
sin gunstling Charles Brandon. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
