Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suakin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grammatiska subjektet det, som är det grammatiska
uttrycket för situationen. Subjektets vanliga
ställning i satsen är i början; derifrån finnas
dock många undantag, beroende på den olika vigt,
hvarmed de särskilda satsdelarna i meningen äro
afsedda att framhållas. Ofta kan för medvetandet
t. ex. predikatsförnimmelsen framträda så starkt,
att den skaffar sig uttryck först; t. ex. om man på
en anmärkning af följande lydelse N. tycks vara en
förståndig karl svarar nej, ett dumhufvud är han,
så är han som subjekt af nämnd anledning stäldt
efteråt. Det logiska subjektet behöfver för ingen del
sammanfalla med det psykologiska eller grammatiska. Så
kan ofta den satsdel, som ställes först i satsen,
komma att bli logiskt subjekt, äfven om det har
form af grammatiskt predikat eller annan satsdel;
så är t. ex. i satserna förbi är glädjen, förbi
lyckan föreställningen som ligger i förbi snarare
logiskt subjekt. (Jfr Objekt, Predikat och Sats.) –
2. Filos. Det förnimmande eller viljande väsendet,
personen, i motsats till objekt (se d. o.). –
3. Musikt. Tema i en fuga. – Subjektiv, som
har hänfört sig till den förnimmande eller viljande;
som har afseende på person, icke på sak.
– Subjektivism, sträfvan att uppfatta
tingen ensidigt från sin egen personliga
ståndpunkt.
– Subjektivitet, egenskapen att vara subjektiv;
egendomlighet, personlighet. 1. K. F. J.
Subjektiva färger, fys., kallas de färgförnimmelser,
som bero på en viss retning af ögats näthinna och
ej derpå att strålar af den mot färgen svarande
ljussorten träffa näthinnan. Om man en stund skarpt
fixerar en färgad fläck på hvit botten och derpå
riktar blicken på den hvita ytan, ser man på densamma
en komplementärt färgad (se Färg 3) bild af fläcken;
är fläcken t. ex. röd, synes den subjektiva bilden
grön. Orsaken till detta fenomen antager man vara,
att näthinnans känslighet för de från fläcken utgående
färgstrålarna minskas under fläckens skarpa fixerande
och att hon derför varder relativt känsligare för de
öfriga, de komplementära färgstrålarna i det hvita
ljuset. A. Bi-n.
Subjektiv idealism. Se Solipsism.
Sub Jove. Se Sub divo.
Sub judice, Lat., under domaren, under domarens
pröfning, d. v. s. oafgjord (om en rättssak).
Subkontrabas. Se Kontrabas 2.
Subkonträra omdömen, log., kallas sådana partikulära
omdömen, som hafva motsatt qvalitet, samma predikat
och till utseendet samma subjekt, t. ex. några
menniskor äro svenskar, några menniskor äro icke
svenskar. Bägge omdömena kunna vara sanna, emedan
predikaten kunna gälla om olika delar af subjektets
omfång, men de behöfva ej bägge vara falska. Jfr
Omdöme.
Subkutan (af Lat. sub, under, och cutis, hud),
under huden befintlig l. försiggående, t. ex. subkutan
injektion, läkemedels insprutning i den närmast under
huden befintliga cellväfnaden.
Subleyras [syblära’], Pierre, fransk historiemålare,
f. i Uzès 1699, d. i Rom 1749, var
elev af Ant. Rivaltz och lefde sedan 1728 i Rom,
der hans konst var högt värderad. Åtskilliga hans
arbeten (religiösa stycken) finnan i Rom; Louvre har
att uppvisa elfva.
Sublim (Lat. sublimis), estet., upphöjd, hög,
upplyftande, upphöjdt skön. Sublima äro sådana
företeelser, hvilka i jämförelse med sin omgifning
synas så omätligt öfverlägsna i storlek eller
kraft, att de likasom afkasta det ändligas mått och
begränsning samt väcka till lif idén om oändligheten
sjelf. Det sublima är en särskild uppenbarelse af det
sköna; men under det att den enkla, rena skönhetens
form i måttfull begränsning uttrycker föremålets
idé, sträfvar det sublima ut öfver alla gränser,
och fastän det i sjelfva verket är begränsadt,
kommer fantasien till korta, när den mäter det med
sina gifna måttstockar. Det sublima förekommer
i naturen och i menniskoverlden såväl som i alla,
sköna konster. På det opersonligas område kan det
sublima förete sig dels i rummets eller tidens form
(det »matematiskt sublima»; t. ex. stjernhimmelen,
den ändlösa hafsytan, alperna, Kölndomen, Fidias’
Zevs; uråldriga fornlemningar, evighetsbegreppet),
dels såsom en öfvermäktig kraft (det »dynamiskt
sublima»; t. ex. orkanen, Niagara, en stor
eldsvåda). En mensklig personlighet är sublim,
när han i mäktig viljekraft eller lidelse höjer sig
vida öfver det vanliga måttet och derigenom framstår
såsom en inkarnation af det oändliga i menniskans,
väsende. Den onda viljan kan i sin förstörande
sjelfviskhet inlägga så intensiva krafter, att hon,
blifver sublim. I rikare mening sublim är dock den
goda viljan, hvilken, fylld af sedligt patos, offrar
sig helt åt striden för ideella mål. Äfven öfver
martyrskapet och resignationen kan upphöjdhetens
dager falla. Det sublima hos personligheten går lätt
öfver i det tragiska och ingår såsom ett moment i
allt tragiskt. – Den grundstämning, som det sublima
framkallar, är en upplyftande känsla af lust, om
ock denna på ett egendomligt sätt föregås eller
genomkorsas af en olustkänsla. Inför de sublima
föremålen känner man sig i förstone liten och
försvinnande, vanmäktig, hotad i sin existens,
men detta intryck gifver snart vika för en stark,
njutningsrik känsla af vår egen förnuftiga naturs
slägtskap med det oändliga och öfversinliga, en
aning om att öfver de skenbart oändliga företeelserna
står någonting högre. – Det sublima verkar mäktigt
till en viss grad äfven på råa, ouppodlade sinnen
och har framträdt i tidiga skapelser af folkens
inbillningskraft (mytologierna; den orientaliska
poesien och byggnadskonsten; den äldsta kristendomens
hymner). – Det sublimas begrepp har utvecklats af
Longinus (endast med hänsyn till retoriken), Burke
och Kant (hvilka bägge, i synnerhet den senare,
skarpsinnigt utredde frågan om intrycken af det
sublima, men förlade detsamma helt och hållet inom
den subjektiva stämningen), Vischer, Zeising m. fl. –
Sublimitet, upphöjdhet, lyftning.
E. F-t.
Sublimat (af Lat. sublimare, drifva i höjden, af
sublimis, hög), kem., i allmänhet hvarje fast kropp,
som erhållits genom afkylning af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
