Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sturlungarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Alexandrinasjön. Derefter var han någon tid
först »surveyor general» i Syd-Australien och
sedan kolonialsekreterare. År 1844 företog han en
tredje expedition, hvarunder han fann Cooper creek
och trängde djupt in i kontinentens inre. Hans syn
hade emellertid af resoornas ansträngningar nästan
blifvit förstörd. Återkommen till England, dog han
1869 i Cheltenham. S. skref Two expeditions into
the interior of South Australia during the years
1828–31 (1833) och Narrative of an expedition into
Central-Australia performed under the authority
of H. M:s government during the years 1844–46 (1849).
Sturtzenbecher, Mårten, militär, författare,
född på Gotland d. 5 Juli 1760, blef 1783 lärare
vid fortifikationen, sändes efter freden 1790
i ett ministerielt uppdrag till Konstantinopel
och befordrades slutligen till öfverstelöjtnant
i armén. Död i Stockholm d. 16 Okt, 1836. S.,
som var en för sin tid framstående föreläsare
i befästningskonst, är egentligen bekant som en
ifrig anhängare af svedenborgianismen, i hvilket
ämne han skref flere afhandlingar, Tröst för den
brottslige (två uppl. 1817; denna skrift åtalades)
m. fl. Teosofien spelade in äfven i hans matematiska
arbeten, t. ex. i Geometri på philosophiskt sätt
betraktad (4:de uppl. 1830).
Sturzen-Becker, Oskar Patrik (före 1855
Sturtzenbecher), tidningsman, skald, litteratör,
föddes i Stockholm d. 28 Nov. 1811, blef 1827 student
i Upsala och 1833 filos. magister derstädes. Under sin
studenttid tillhörde han en frisinnad och skämtsam
kamratkrets, som bland sina medlemmar räknade Ruda
och C. A. Hagberg och i tysthet gjorde opposition mot
de då gängse vittra och sociala traditionerna. Redan
såsom student uppträdde S. med Romarskölden (1831),
en poetisk berättelse, samt erhöll 1832 Svenska
akademiens andra pris för dikten Veidi Alf. Han begaf
sig 1833 till Stockholm och inskrefs i K. M:ts kansli
samt utgaf 1834 en litterär tidning, Arlekin, som dock
snart upphörde, då han s. å. ingick i redaktionen af
»Aftonbladet». I tio år skref han der lätta revyer,
»följetonger», skämtsamma uppsatser, stundom äfven
kritiska artiklar rörande literatur och konst. Under
denna tid steg psevdonymen »Orvar Odd» allt högre i
publikens ynnest för sin lätta, qvickt kåserande stil,
sin skarpa ironi och sin frisinnade uppfattning
af dagens händelser. Under åren 1838–39 reste han
i Tyskland och Frankrike, och denna färd, som han
skildrat i En utflygt ur boet (1842), utvecklade honom
än ytterligare i den genre af författareskap man då
ansåg såsom hans egentliga. Han offentliggjorde under
detta första skede äfven åtskilliga sjelfständiga
arbeten, såsom Tre septemberdagar i Stockholm (1834)
och Sexor-all (s. å.), ett par något omogna noveller,
Med en bit krita (1841), Med en bit blyerts (1842)
samt Ur Stockholmslivet (1844), alla fyllda af qvicka
och träffande skildringar af i synnerhet hufvudstadens
figurer och scener, i denna egendomligt godmodiga
och likväl bjerta färgton, som är betecknande för
honom. Af annan art var Stormfoglarna (1838), ett
bidrag till »rabulist-literaturen», samt vådevillen
Bellman i Mariefred (1842), uppförd å Mindre
teatern. Dessutom gjorde han, liksom under
nästan hela sin lefnad, försök att bryta sig en
egen publicistisk väg, dels med Bazaren (1841),
dels med Liten lefver än (1844). 1843 utträdde
han, med anledning af anfallet mot Blanche, ur
»Aftonbladets» redaktion. 1844 utgaf han en samling
af sina förut strödda lyriska dikter, Min fattiga
sångmö, hvilken dock långt ifrån väckt det uppseende
den förtjente. »Den spirituelle följetonisten
ställde skalden i skuggan, och allmänheten hade icke
bemärkt, att redan i den förra skymtade den senare
fram.» Dertill kom väl författarens öppet uttalade
kosmopolitiska och starkt frisinnade syftning, som
för flertalet skymde de stycken af en äkta skald
samlingen onekligen innehöll. Det kallsinniga, på
ett håll skarpt ogillande mottagande samlingen rönte
sällade sig till sorger öfver husliga missöden och
gjorde Stockholm för S. odrägligt. Han lemnade det
på sommaren 1844 för att aldrig mer bosätta sig der.
I Skåne tillbragte nu S. någon tid hos en vän på
landet under djup melankoli; men hans verksamhet
vaknade snart igen, och hösten s. å. kom han till
Köpenhamn. Der erhöll han af det nyss bildade
»Skandinaviske selskab» uppmaning att hålla
föreläsningar öfver den nyaste svenska literaturen
och kom derför att qvarstanna. Föreläsningarna, 1845
utgifna med titel Den nyare svenska skönlitteraturen
och tidningspressen, väckte betydande uppmärksamhet
genom sitt angenäma framställningssätt och de mången
gång träffande, alltid qvicka omdömena. Men denna
vistelse gaf en ny riktning åt S:s lif, derigenom
att han med ifver och kraft omfattade de då nyss
vaknade skandinaviska idéerna, hvilka i honom fingo
en outtröttlig och hängifven förkämpe både i Danmark
och Sverige. Hufvudsakligen åt dessas utbredning
voro hans följande arbeten egnade; så Hinsidan Sundet
(1846), månadsskriften Nordljuset (1847) och svenska
afdelningen i »Nordisk Literatur-Tidende» (1846). I
slutet af 1847 öfverflyttade han till Helsingborg,
»för att ega en utgångspunkt för sina fortfarande
sträfvanden i och för denna skandinavism», enligt hans
eget uttryck. Der anlade han boktryckeri och begynte
1848 utgifva »Öresundsposten» som gjorde epok inom
landsortspressen och, ensamt af S:s tidningsföretag,
öfverlefde sin grundläggare. Särskildt under dess
första år, det minnesvärda krigsåret, utöfvade
tidningen ett ej ringa inflytande på allmänna
meningen. Bredvid sin ifriga skandinaviska agitation
egnade S. sig äfven åt andra literära företag. Han
utgaf sålunda: Orvar Odd, ett följetongsblad (1850,
51) jämte Samlade följetonger samt Skåne. Gammalt och
nytt (1854), båda i periodisk form. Han tröttnade
emellertid på den mer bundna verksamhet den större
tidningen ålade honom, sålde den och boktryckeriet
samt återflyttade till Köpenhamn. Der utvecklade
han å nyo en ifrig verksamhet, lemnade bidrag till
danska tidningar och blef med 1856 korrespondent
till »Aftonbladet», jämte det han offentliggjorde
egna arbeten: Följetongen på jernväg (1856–58),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
