Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fadersarfvets ära och af fosterlandets väl slöt
sig till de män, som 1497 grepo till vapen mot
Sten Sture och inkallade konung Hans. Riddare och
riksmarskvärdigheten föll nu på hans lott, men Örebro
slott fick han aflemna emot Elfsborgs, hvilket i
sin ordning 1499 utbyttes mot Stegeborgs. Försonad
med Sten Sture, deltog han i 1501 års resning och
fick som första belöning Örebro slott tillbaka. Den
andra, eller utsigten att efterträda herr Sten i
rikets styrelse, tillföll honom den 28 Jan. 1504, då
han valdes till riksföreståndare. Han bibehöll sig,
om ock med svårighet, på denna plats till sin död,
d. 2 Jan. 1512. De åtta åren utmärktes af en nästan
aldrig hvilande fejd med Danmark, hvilken fördes
med vexlande framgång och som leddes lika mycket
af den statskloke och krigiske Linköpingsbiskopen
Hemming Gad som af honom sjelf. Hans ställning var
svårare än företrädarens, emedan han ej hade någon
Brunkebergsseger bakom sig, men väl minnet af konung
Hans’ inkallande. Svante var gift tvänne gånger:
först med Iliana, dotter af riddar Erengisle Karlson
Gädda, och sedan med Mätta Ivarsdotter (Dyre) från
Danmark, enka efter norska riksrådet Knut Alfsson. I
första giftet föddes sonen Sten (se nedan).
3) Sten Svantesson S., den förres son, var
troligen född i slutet af 1492 eller början
af 1493 och blef redan i barnaåren slagen till
riddare. Vid aderton års ålder, 1510, satt han i
riksrådet samt hade Örebro slott i förläning och
öfverbefäl öfver hela Vestergötland. Samma år tog
han del i hanseatiska flottans härjningståg mot de
danska öarna. Rådets försök att göra Erik Trolle
till Svante Stures efterträdare strandade mot de
krafter, som Sturenamnet och svenska allmogens vilja
representerade. Den nittonårige herr Sten erkändes
d. 23 Juli 1512 som riksföreståndare. Till en början
gick allt väl, och hans tilldragande personlighet,
understödd af ett hofsamt uppträdande och af
den glans ett stort namn alltid skänker, syntes
komma att förena söndrade sinnen. Men med valet
år 1514 till ärkebiskop af Gustaf Trolle, hvilken
med osläcklig bitterhet hatade herr Sten såsom sin
faders besegrare, var inbördeskriget gifvet, och det
blef så mycket farligare, som två år tidigare en så
energisk furste som Kristian II uppstigit på danska
tronen. Redan 1517 landade en dansk här vid Stockholm
för att undsätta ärkebiskopen, hvilken sedan ett år
belägrades på Stäkets slott. Sten Sture segrade dock
öfver danskarna vid Vädla; Stäket måste kapitulera,
och herredagen i Stockholm i Nov. 1517 afsatte
ärkebiskopen. Följande år kom Kristian sjelf till
Stockholm med en stark här och flotta, men efter tre
månaders fejd, hvari Sten Sture vann sin kända seger
vid Brännkyrka d. 27 Juli, måste Kristian återvända
med oförrättadt ärende, trolöst medtagande den gislan
Sture sändt honom, deribland Gustaf Eriksson Vasa
och Hemming Gad. 1520 återkom Kristian med nya härar,
denna gången tagande landvägen in i södra Sverige. I
slaget vid sjön Asunden d. 19 Jan. blef Sten Sture
sårad, svenska hären tvungen att draga sig tillbaka,
och två veckor senare d. 3 Febr.
afled herr Sten på Mälarens is under färden till
Stockholm. Gift år 1511 med Kristina Nilsdotter
Gyllenstierna, efterlemnade han två söner: Nils,
som afled 1527, vid fjorton års ålder (det var hans
namn den falske Daljunkaren tog, då han ville resa
allmogen mot Gustaf I), och Svante (se nedan).
4) Svante Stensson S., den förste grefve af detta
namn, föddes 1517. Han hade redan i ynglingaåren
tillfälle att visa sitt trogna svenska sinne, då
under grefvefejden lybeckarna sökte fresta honom
att gripa efter konung Göstas krona. 1538 gifte han
sig med Märta Leijonhufvud, syster till konungens
andra gemål, Margareta, och fick troligen strax
derefter plats i konungens råd. Utan att spela
någon egentlig större rol, en naturlig följd deraf
att han icke egde några lysande egenskaper och ej
hemsöktes af falsk äregirighet, intog han dock en
framskjuten ställning på grund af börd, rikedom och
sin nära förbindelse med konungen. 1537 erhöll
han Stegeborgs län och Söderköpings stad
i förläning, 1543 Leckö län, utom åtskilliga smärre
donationer. I ryska kriget, der han till namnet
hade öfverbefälet, lemnade han ej några,
minnen efter sig; det var ett bevis på konungens
förtroende, mindre dock än det som låg deri att
den gamle konungen i sin ålders höst uppdrog åt
honom att noga hafva öga på tronföljaren, Erik.
Dennes tronbestigning lyfte Svante Sture till ännu
högre anseende och yttre glans, för att slutligen
störta honom i olyckans djup. Tidigt utmärkt genom
den ansedda riksmarsksvärdigheten, upphöjdes han
vid Eriks kröning 1561 till grefve af Vestervik
och Stegeholm och friherre till Hörningsholm
samt blef 1562 generalguvernör öfver Estland.
Återkallandet derifrån betecknar begynnelsen af
hans onåd, om ock Eriks misstankar mot den ätt, som
stått så nära den krona han bar, tidigare vaknat.
Under fejden mot Danmark mognade dessa, misstankar
till fruktan och hat. Den skymfliga behandling,
som sonen Nils undergick i Juni 1566, på
Eriks befallning, var första akten i det blodiga
skådespel, som ändades på Upsala slott d. 24 Maj 1567,
då Svante Sture mördades jämte sönerna Nils och Erik.
5) Nils Svantesson S.,den förres son, f. 1543, sändes
1560 till England för att å Eriks vägnar fria till
drottning Elisabet och 1566 till Lothringen i dylikt
ärende. Af tilldragelser i danska kriget, i hvilket
Nils visade tapperhet, om ock ej fältherregåfvor,
tog Erik sig anledning att vanära honom 1566 och
mörda honom 1567.
6) Sten Svantesson S., den förres broder, f. 1544,
stupade 1565 såsom en af amiralerna på den flotta,
hvilken kämpat med danskarna, mellan Bornholm och
Rügen.
7) Erik Svantesson S., den förres broder, f. 1546,
var nära att, ehuru oskyldig, invecklas i hertig
Johans fall 1563, kämpade modigt mot danskarna,
men belönades af Erik liksom fadern och brodern.
8) Malin S., den förres syster, f. 1539, gift
1574 med Erik Gustafsson Stenbock. Vid hennes namn
knyter sig den romantiska berättelsen huru
hon bortröfvades af fästmannen och huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
