Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stotgarn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Straffkoloni kallas en koloni, som är afsedd för
upptagande af deporterade brottslingar. Ryssland har
sådana kolonier i Sibirien, Frankrike i Cayenne och
Nya Kaledonien.
Strafflag, jur., lag, som handlar om brott och
straff. Då man talar om strafflagen utan vidare,
menas dermed den allmänna strafflagen af d. 16
Febr. 1864. Dessutom finnes en strafflag
för krigsmakten af d. 7 Okt. 1881. Jfr
Brottmålslagstiftning. J. H-r.
Straffminskningsgrunder, jur. Se Mildrande
omständigheter.
Straff- och arbetsfängelse. Se Fängelse.
Strafford, Thomas Wentworth, earl of S., engelsk
statsman, född d. 13 Apr. 1593 i London af en
gammal adelsslägt, blef 1614 medlem af underhuset,
men tog, såvidt man vet, icke förrän 1621 någon del i
debatterna. På grund af sin opposition mot Buckinghams
krigspolitik blef han genom en utnämning till sheriff
i Yorkshire hindrad från att deltaga i 1626 års
parlament. År 1627 sattes han i fängelse, enär han
vägrade att lemna sitt bidrag till det tvångslån, som
utan parlamentets samtycke pålades landet. Frigifven
1628, inträdde han å nyo i underhuset och medverkade
der vid redaktionen af en bill med enahanda syfte
som den senare »Petition of right». Det oaktadt
intog S. snart en från oppositionspartiet skarpt
afskild ställning. Genom sitt hat mot puritanerna
kom han nämligen att närma sig till konungen såsom
dessas motståndare och gjorde sig inom kort med
hela sin energi och rika begåfning till förkämpe
för en absolut konungamakt. 1629 utnämndes han till
medlem af Privy council och 1632 till lord deputy
af Irland. I sistnämnda befattning lyckades han
upphjelpa det olyckliga landets materiella tillstånd,
men väckte genom sin despotiska förvaltning och
sin sträfvan att med afseende på seder, lagar och
religion förvandla irländarna till engelsmän de förres
starka ovilja. Till stärkande af konungens myndighet
yrkade han på upprättandet af en stående här samt
understödde kraftigt regeringens tryckande åtgärder i
finansiella och kyrkliga förhållanden. Från 1639 var
han Karl I:s förnämste rådgifvare samt blef 1640 earl
af S. och lordlöjtnant af Irland. Ifrigt uppmanande
konungen till ett anfall på de upproriske covenanters
i Skotland, arbetade han för anskaffande af medel
dertill och förordnades sjelf till befälhafvare öfver
den engelska armén, men måste med densamma på grund
af sjuklighet och en olycklig skärmytsling retirera
till York. Vid »långa parlamentets» sammanträde
(1640) anklagades han emellertid för högförräderi
och blef trots ett glänsande försvar genom en af
underhuset framlagd »bill of attainder» dömd till
döden. Den svage konungen, som ovist nog förut sökt
bereda S. tillfälle att fly ur fängelset, gaf då sin
energiske rådgifvare förlorad. S. afrättades d. 12
Maj 1641.
Straffrätt, jur., betecknar i objektiv mening
rättsreglerna för statens straffande verksamhet (äfven
den vetenskapliga framställningen af dessa regler),
i subjektiv mening statens rätt att straffa.
I den förra bemärkelsen är ordet liktydigt
med kriminalrätt (se d. o.). J. H-r.
Straffteori, jur., vetenskaplig förklaring af
statens straffrätt. Ehuru redan hos den gamla
tidens författare (särskildt Platon och Aristoteles)
förekomma försök till en sådan förklaring, tillhör
dock den stora mängden af straffteorier den nyare
tiden. Straffteorierna äro antingen enkla, som
lägga en princip till grund, eller sammansatta, som
utgå från flere principer såsom jämsides, om ock ej
alltid lika berättigade. De enkla straffteorierna
bruka grupperas i absoluta och relativa. De absoluta
utmärkas deraf att de ej hänföra straffet till något
utom detsamma liggande ändamål, hvaraf det skulle
låna sin giltighet, utan bestämma det såsom
sjelfändamål, såsom något, som eger rum för sin egen
skull. Till denna grupp höra vedergällningsteorierna
(jfr Jus talionis), enligt hvilka straffet blott
är till för att förverkliga en lag, som bjuder,
att på brott skall följa ett lidande – denna lag
må utgöra en rättfärdighetens fordran (Kant och
hans efterföljare) eller ett uttryck för en logisk
(Hegel), religiös (Stahl) eller estetisk (Herbart)
nödvändighet. De relativa straffteorierna hafva det
gemensamt, att de söka grunden till statens straffrätt
i straffets oumbärlighet såsom medel för något utom
sjelfva straffet liggande ändamål. De vigtigaste
af de relativa straffteorierna äro afskräcknings-,
förbättrings- och preventions-teorierna. Samtliga
dessa teorier sätta såsom straffets yttersta ändamål
rättstillståndets upprätthållande, men de skilja sig
ifrån hvarandra i fråga om det sätt, hvarpå straffet
skall verka för detta sitt slutliga syfte. Enligt
afskräckningsteorien afser straffet att väcka
och upprätthålla en allmän fruktan för brottens
följder för att derigenom trygga rättsordningen mot
kränkningar. Den berömdaste representanten för denna
teori är P. J. A. v. Feuerbach. Förbättringsteorien
eller, som den fullständigare benämnes, den
moraliska förbättringsteorien, sätter, såsom
namnet antyder, brottslingens sedliga förbättring
såsom straffets närmaste mål och således som den
väg, hvarå det skall verka för rättstillståndets
upprätthållande. I brottslingens med rättsordningen
oförenliga viljebeskaffenhet ligger upphofvet
till det brott, som skett, och på samma gång en
källa till nya förbrytelser. Upphäfvandet af denna
förvända viljebeskaffenhet är straffets närmaste
uppgift, och denna uppgift skall det lösa genom
brottslingens sedliga förbättring, genom hans
omdaning till en sedligt bättre menniska. Den
straffteori, som i Sverige företrädesvis funnit
målsmän, är preventionsteorien. Enligt denna har
straffet till ändamål att undanrödja den fara för
rättsordningen, som ligger i den rättsstridiga
viljebeskaffenhet, hvilken i brottet funnit sitt
uttryck. Detta åstadkommes derigenom att brottslingen
genom en känbar näpst betages lusten till vidare
rättskränkningar eller, om detta ej låter sig göra,
genom lifstidsfrihetsstraff eller dödsstraff beröfvas
förmågan dertill. Äfven denna teori fattar alltså
brottet ej såsom en enstaka akt, utan såsom en
yttring af en missriktning i viljan. Men straffet
åsyftar enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
