Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representationens fördelning småningom skulle af sig
sjelfva försvinna. Men händelser skulle snart tima,
som kommo det inre reformarbetet att för lång tid
träda tillbaka.
Franska revolutionens utbrott hade slagit England,
liksom hela Europa, med häpnad. Det visade sig
dock icke hugadt att följa emigranternas maningar
och draga svärdet för det bourbonska konungadömet,
ehuru ett parti, med Burke i spetsen, ifrigt eggade
dertill. Ej ens den djupa harm, som Ludvig XVI:s
afrättning äfven här väckte, skulle hafva ledt till
krig, om ej konventet börjat drifva eröfringspolitik;
och det var Belgiens införlifvande med Frankrike,
som närmast gaf anledning till den fruktansvärda kamp,
hvarur England först efter mer än tjugo år skulle utgå
som segrare. Det var af gammalt ett hufvudsyfte för
de engelske statsmännen att till hvarje pris hindra
Frankrike att besätta Belgien, der det vid Scheldes
mynning kunde komma i ett farligt granskap till de
britiska kusterna. Det var ej svårt att se, hvad ett
dylikt granskap kunde innebära, om eröfringslustcn
finge makt med det franska folket, och om detta blefve
hågadt utkämpa den sekellånga kampen på Englands egen
mark och ändtligen med ett afgörande slag träffa
den gamle motståndaren i hjertat. Den enklaste
känsla af sjelfbevarelse bjöd England, som på lång
tid ej sett en fientlig soldat beträda dess jord,
att med uppbjudande af sina yttersta krafter afvärja
en dylik fara. Dess deltagande i revolutionskrigen
och än mer i kampen mot Napoleon får derför en helt
annan prägel än fastlandsmakternas. Det kämpar ej som
Österrike det gamlas förtviflade strid mot det nya;
det försvarar i sjelfva verket sitt herravälde på
hafven i det sista och fruktansvärdaste af sina
kolonialkrig. Till krigets ideliga förlängande
medverkade dock i ej ringa mån konungens envisa
fasthållande vid sina bourbonska sympatier och hans
ifver att skydda sitt Hannover, som sålunda än en
gång kom att öfva ett ödesdigert inflytande på den
engelska politiken. Emellertid var det Frankrike,
som efter föregångna ömsesidiga utmaningar förklarade
detta krig (1793); men då tärningen en gång var
kastad, visar England sig fast beslutet att en gång
för alla fullfölja kampen till det yttersta. Det är
derför, som Pitt alltigenom visar sig som Frankrikes
oförsonligaste och mest outtröttlige fiende; det är
derför, som han ideligen smider nya planer, hopfogar
nya koalitioner, uppväcker nya fiender jämte de
gamla och eggar bundsförvandternas mod, när hälst
det slappas. Aldrig har väl England så utvecklat
hela sin kraft som i sin kamp på lif och död med den
förfärlige verldseröfråren, som traktade efter intet
mindre än dess fullständiga undergång. Freden i Amiens
1802 gaf blott ett kort andrum; Napoleons öfvergrepp
visade nödvändigheten att sätta en gräns för hans
maktutvidgning och bragte striden att flamma upp på
nytt. Den på fastlandet allsmäktige sjelfherskaren
måste med grämelse se Nelsons sjösegrar vid Abukir
och Trafalgar göra slut på hvarje utsigt för honom
att herska äfven på hafven, och alla hans försök att från
franska kusten våga en landstigning i England visade
sig outförbara. Ett resningsförsök, som franska
uppviglingar framkallat på det af sina engelske
herrar så grymt misshandlade Irland, qväfdes med
blodig stränghet (1798) och ledde till att ön 1800
förlorade det egna (protestantiska) parlament,
som den en kort tid haft. Deremot förstod England
mästerligt att mot Napoleon betjena sig af resningen
i Spanien, der Wellington mot hans välde riktade
tungt drabbande slag. I Indien hade redan konventet
knutit förbindelser med Tippo Sahib af Maisur, Haidar
Alis son, och jakobinklubbar hade bildat sig vid
»medborgaren-sultanens» hof, men han fann 1799 döden
i sin eröfrade hufvudstad. Mahratternas besegrande
stadfäste än mera Englands makt, så att dess indiska
rike, långt ifrån att försvagas, blef allt fastare
grundadt samt nådde en vidd och en folkmängd, vida
utöfver det napoleonska väldets på höjden af dess
storhet. Ett krig med Förenta staterna lemnade väl
allting i samma skick som förut, men väckte – särdeles
genom sköflingen af det eröfrade Washington (1812)
– i den unga republiken ett nationalhat mot England,
som sedermera lätt kunnat leda till de mest ödesdigra
följder för de båda folken. Det mest storartade af
Napoleons angrepp på England var kontinentalsystemet
(se d. o.), hvarmed han tänkte träffa det engelska
nationalvälståndet i dess lifsrot; men äfven detta
misslyckades och ledde ej till andra följder, än
att Englands beröring med fastlandet för en kort
tid minskades, så att det senare fann sig mera
hänvisade till sin egen industri, hvaremot England
fann ersättning i nya och stärkta förbindelser
med andra verldsdelar. När den långa jättekampen
ändtligen nått sitt slut och England sändt den fångne
kejsaren till S:t Helena, hade dess kolonialmakt,
oaktadt många eröfringar återställdes, vunnit en
betydlig tillökning. I Europa behöll det Helgoland,
Malta och de Joniska öarna. Utorn Europa hade det
mest riktat sig på det af Frankrike kufvade Hollands
bekostnad, och, äfven då Holland åter var fritt,
behöllo engelsmännen Kaplandet, Ceylon och en
del af holländska Guyana. Först 1824 fastställdes
gränsen mellan deras och holländarnas områden i östra
Asien, så att England fick herska på fastlandet,
Holland på Sundaöarna. Från Frankrike tog England
i freden ett par små Vestindiska öar och det genom
sitt läge på vägen till Indien vigtiga Isle de France
(Mauritius). Konungahuset förstod dessutom att skaffa
sitt kära Hannover ett utvidgadt område och värdighet
af konungarike.
Seger var omsider vunnen, men den var
dyrköpt. Krigskostnader och subsidier till de
allierade hade drifvit statsskulden upp ända till
900 mill. pd st., och ännu i dag (1891) har den
ej hunnit minskas med en fjerdedel. Den till följd
deraf ofantligt ökade skattebördan hade i förening
med ekonomiska kriser, som också ytterst hade sin
rot i de af kriget framkallade missförhållandena,
fört till en nöd bland massorna, som gaf upphof åt
häftiga folkrörelser, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
