Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innan matrisen är färdig, måste den genom filning
ytterligt noggrant justeras, på det att bokstafvens
läge på densamma må blifva fullständigt riktigt. Dels
måste denna stå fullt rakt, dels måste aftryckets
djup blifva det rätta. Vid nedslåendet af stämpeln
kommer nämligen bokstafven gerna att stå något snedt,
och man kan tydligen icke gerna afpassa slagets
styrka så, att icke stansen nedtränger något för
mycket. Matriser kunna äfven förfärdigas på ett
billigare sätt. Genom att på galvanisk väg utfälla
koppar öfver en redan färdig typ kan man erhålla
ett negativt aftryck, hvilket sedan kan placeras i
en matris-platta. På detta sätt inbesparar man den
mycket dyrbara stämpelgraveringen, och i stället
för patris kan man begagna hvilken felfri typ som
hälst. Metallen, som användes vid gjutningen, det
s. k. stiltyget eller tyget, består af bly (omkr. 70
%), som utgör hufvudmassan, antimon (omkr. 30 %)
som hårdnande tillsats samt något tenn, stundom äfven
något koppar, vismut, kadmium m. fl. metaller. Stilen,
som smälter vid omkr. 325° C., måste vara så mycket
upphettad vid gjutningen att den kolar en neddoppad
pappersremsa, utan att antända den. Vid gjutning
med handinstrument insättes först matrisen, som
noggrant justeras medelst skrufvar, så att bokstafven
kommer att erhålla riktigt läge på kägeln. Derefter
tillslutes formen, gjutaren nedhäller en så stor
qvantitet smältande stilmetall, som ungefär svarar
mot en typs volum, öppnar sedan snabbt formen och
utkastar den färdiggjutna typen. Denna procedur
att medelst gjutslef gjuta hvarje särskild typ
är naturligtvis särdeles besvärlig, hvarför man
tidigt sökte konstruera maskiner, som kunde utföra
arbetet. Den nu vanligaste stilgjutningsmaskinen har
en liten gjutkittel med smält stilmetall, i hvilken
kittel är anbragt en liten tryckpump, hvilken just i
det ögonblick, då instrumentet slutes, insprutar en
liten qvantitet smält stilmetall i formen, hvarefter
instrumentet öppnas och typen kastas ut. Med ett
sådant gjutinstrument, hvilket kan drifvas för
hand eller med ånga, kan man gjuta 20,000–25,000
bokstäfver om dagen, dock under förutsättning att man
icke förlorar tid genom att byta om matris. Hvarje
typ är icke färdig omedelbart efter gjutningen. Först
och främst måste den s. k. gjuttoppen afbrytas samt
vidare genom slipning för hand på en aflång sandsten
alla ojämnheter borttagas. Man har på senare tid
äfven konstruerat typslipningsmaskiner. Sedan de
slipade typerna uppsatts i vinkelhaken, öfverlemnas
de åt färdiggöraren, som öfverser dem och genom
hyfling ger dem deras rätta höjd. Numera har man
dock konstruerat maskiner, som utom gjutningen äfven
fullgöra det besvärliga arbetet med afbrytningen af
toppen, slipningen och justeringen, d. v. s. göra
typerna färdiga helt och hållet. Dessa kallas
komplettmaskiner, och i dessa har stilgjutningskonsten
nått sin nuvarande höjdpunkt.
Jfr J. G. Nordin: »Handbok i boktryckerikonsten»,
samt Smalian: »Praktisches handbuch für buchdrucker
im verkehr mit stielgiesserei», Leipzig, 1877.
Stilbit (af Grek. stilbein, glänsa), stenlandit,
bladzeolit, miner., en art zeolit med framstående
perlemorglans på tydligaste genomgångsytan. Den
kristalliserar asymmetriskt med monoklin habitus i
tunna, tafvelformiga kristalldruser. Färgen är hvit
med någon dragning åt gult eller rödt och stundom
kött- eller tegelröd. Egentl. v. 2,1–2,3. Hårdhet =
3,5–4. Stilbit sönderdelas af saltsyra och förhåller
sig för blåsrör såsom öfriga zeoliter. Den förekommer
på drushål i mandelsten och basalt på Färöarna
och Island, i Fassadalen i Tyrolen äfvensom
vid Arendal i Norge och Andreasberg på Harz.
Ant. Sj.
Stilett (Fr. stylet), ett slags fin, vanligen
treeggad dolk.
Stilfserjoch (Ital. Monte Stelvio), bergkam i
Rätiska alperna, på gränsen mellan Tyrolen och
Italien (prov. Sondrio). Öfver S. leder från
Stilfs i Wintschgau till Bormio i Addadalen
en väg, som anlades af österrikiska regeringen
1820–24. Denna väg når en höjd af 2,757 m. samt är
den djerfvaste och genom storartade naturscenerier
en af de intressantaste i Alperna. S. kallas stundom
Wormserjoch.
Stilicho, Flavius, romersk fältherre och statsman,
född omkr. 359, var af vandalisk börd. Han ingick
redan tidigt i den romerska hären och sändes 384 af
Theodosius i en beskickning till Persien. Efter att
hafva lyckligt utfört detta uppdrag steg S. högt i
kejsarens ynnest, förmäldes med dennes adoptivdotter
Serena och blef öfverfåltherre. Dessutom nämnde
kejsaren honom på sin dödsbädd (395) till förmyndare
för sin son Honorius, hvilken 398 äktade S:s
dotter. Mer än en gång räddade S. det vestromerska
riket från öfverhängande faror. Sedan han tvungit
vestgoternas konung Alarik att utrymma Peloponnesos
376, besegrade han den mauretanske fursten Gildo
(398). Till Italiens försvar mot de anryckande
vestgoterna hemkallade han legionerna från Gallien
och Donau samt slog derefter Alarik vid Pollentia
(402) och Verona (403). Såsom belöning för dessa
segrar erhöll han en triumf vid sin återkomst till
Rom. Kort derefter hotade dock en ny fara. Stora
skaror af germaner, i synnerhet östgoter under
anförande af Radagais, inträngde 404–405 härjande
i Italien, men äfven deras här blef sistnämnda år
af S. i grund upprifven vid Fiesole. För att möta
detta angrepp hade han emellertid nödgats blotta
äfven Rhenlinien på trupper, och då samtidigt flere
folk anföllo det värnlösa Gallien, slöt S. förbund
med Alarik samt lofvade att gifva honom en årlig
skatt och vestra Illyrien till provins. Detta gaf
hans fiender anledning att inför kejsaren framställa
S. som en förrädare. Vägrande att enligt vännernas råd
med sina tillgifna trupper sätta sig till motvärn,
flydde då S. undan kejsarens vrede till Ravenna,
men blef der nedhuggen, sedan han lockats ut ur den
kyrka, i hvilken han sökt skydd (408). I S. förlorade
det vestromerska riket sitt bästa stöd.
Stilkägel. Se Kägel.
Stilla bältet, meteor. Se Stiltje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
