Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stiernberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste återvända till Livland. Förjagad derifrån
under ryska kriget 1656, kom han med hustru och
barn tillbaka till Stockholm och drog sig der med
mycken nöd fram till 1658, då han af Karl Gustaf
utnämndes till landtdomare i det till Sverige
afträdda Trondhjems län. Men när detta län 1660
åter gick förloradt, var S. å nyo utan syssla,
till dess han 1661 kallades till krigsråd och året
derpå till ledamot i reduktionskollegium, hvilken
befattning han dock undanbad sig. Efter inrättandet
af antiqvitetskollegium förordnades han 1667 till
dess förste styresman och såg såsom sådan sin ålderdom
betryggad mot penningbekymmer, som följt honom lifvet
igenom. Han dog i Stockholm d. 22 April 1672. 1791 lät
Svenska akademien prägla en minnespenning öfver honom.
S. var på sin tid den lärdaste mannen i riket; hans
literära bana var lika mångsidig som vidsträckt. Bland
hans femtio till sextio särskilda verk, af hvilka
blott femtedelen blifvit tryckt och ungefär lika
stort antal förkommit, tillhöra, utom poesien,
somliga matematiken och naturkunnigheten, somliga
lagvetenskapen, somliga häfdaforskningen och
statistiken och somliga filologien (dessa äro de
flesta). Det finnes intet af dessa fält, på hvilket
ej hans arbete lemnat spår efter sig, knappt något,
på hvilket han ej är för sin tid upptäckare. Han
försökte sig i mycket, och följaktligen fullbordade
han föga. Han var, såsom Geijer kallar honom, »i allt
en stor börjare».
Såsom matematiker var han en bland de förste, som i
Sverige tillvunno sig en allmännare uppmärksamhet. De
matematiska vetenskaperna, hvilka varit ett
hufvudföremål för hans studier under de utländska
resorna, förde han med sig till Sverige, der de förut
varit föga kända. Regeringen begagnade hans insigter
deri att ordna rikets mått, mål och vigt efter
vetenskapliga grunder. Han lär hafva varit den förste,
som till Sverige infört mikroskop och solglas. – Såsom
rättslärd genomgick han alla våra äldre lagar och
utgaf Vestgötalagen. Han är den förste, som till någon
af våra lagböcker fogat förklaring. – Såsom. filosof
föredrog han Platon och Plotinos framför den då
mest gällande Aristoteles, men var ingen vän af den
cartesianska filosofien, hvars erfarenhetslära han
påstod vara »ett filosoferande utan högre sinne, ett
filosofiens neddragande i smutsen». I historien och
språkforskningen, hvilka båda vetenskaper han nära
förband med hvarandra, sträckte han sina forskningar
ganska långt, ja äfven långt utom vetenskaplighetens
område. Föranledd af missförstådd fosterlandskärlek
och slutande sig till den af föregående svenska
fornforskare antagna trosartikeln att den s. k. stora
folkvandringen utgått från Sverige, sökte S. visa,
att »götiskan» eller ursvenskan vore alla språks
stammoder. Emellertid är han en af dem, som togo de
första stegen till en jämförande språkforskning.
Hans egentliga storhet är att finna i de förtjenster,
han inlagt om svenska språket och skaldekonsten. Han
viste nämligen att väcka
ett lifligare intresse och en större aktning för det
dittills så förbisedda och föraktade modersmålet,
såväl genom sin ifver för dess renhet – hvarom
bl. a. ej minst hans verk Gambla Svea och Götha
mäles Fatebur, seu Lexicon vocabulorum antiquorum
gothicorum vittnar – som genom sin för den tiden
mästerliga behandling af detsamma. Han har renat
och riktat det dels genom att återgå till den gamla
äkta svenskans källor i fornspråk och folkspråk
och dels genom att utdrifva onödig främmande
tillsats. – Hans uppträdande såsom skald utgjorde
en vändpunkt i den svenska poesien, som dittills i
sjelfva verket ej varit annat än konstlös folkvisa,
med några efterbildningar i samma riktning, eller
konstladt rimmeri, men som med och genom honom blef en
skaldekonst, hvarför han ock med skäl blifvit kallad
»den svenska skaldekonstens fader». Redan under
hans lifstid (1668) utkom, i sin första upplaga,
samlingen af hans qväden: Musae Suethizantes, thet
är Sång-gudinnor, nu först lärande dichta och spela
på svenska. Med dem ville han grunda en nationel
vitterhet i hufvudsakligen antik form. Utan att
blott och bart härma antikens skalder använde han
på det ännu så föga utbildade svenska språket deras
rikt utbildade versformer, på samma gång han likväl
äfven upptog åtskilliga moderna rimmade sådana,
såsom alexandriner och sonetter, i hvilka han rörde
sig med mindre ledighet. Hans mest berömda poetiska
arbete är det på i allmänhet välgjorda och klingande
hexametrar diktade läroqvädet Hercules, som, med
namn och fabel lånade från de gamle, egentligen
är en målning af tidens seder och en varning åt
Sveriges unga adel, sådan den i lyckans öfvermod
började visa sig vid Kristinas hof. Vid detta hof
uppfördes hans »balletter»: Then fångne Cupido,
Fredz-aft och Parnassus triumphans, utgörande
en blandning af kostymerad bal och sångpjes, med
afvexling dels af egentliga sångstycken, dels af
verser, hvilka reciterades. Der uppfördes likaledes
hans s. k. »upptåg», allegoriska representationer utan
dans, diktade i mindre omfång och med blandning af
vers och prosa. Först på äldre dagar skref S. sitt
bekanta diktverk Bröllopsbesvärs ihugkommelse, en
hexametrisk, till största delen skämtsam brudskrift,
som skildrar, mestadels med öfvervigt af komisk
ton, de mångfaldiga bryderier och vedermödor, som
föregå och efterfölja hvarje giftermålsförbund,
dock så, att sakens ljusa sida till sist göres
gällande. S. var intet skapande skaldesnille i högre
mening, ehuru han visserligen äfven i skaldebegåfning
stod långt framom sina föregångare inom svenska
literaturen; det var egentligen som språkkonstnär,
genom den utbildning han gaf svenska språket, som
han utöfvat ett så stort inflytande på Sveriges
vitterhet. Upplagor af hans arbeten utkommo
1668, 1687, 1818 (utg. af L. Hammarsköld),
1834–35 och 1871 (utg. af Hanselli). S:s
lefnad är tecknad af Hammarsköld, Atterbom,
Geijer, S. Gagnerus,. K. J. Lénström,
L. Manderström, Wrangel m. fl.
A. U. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
