Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenkista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användbara af alla för jernberedning. – Askan, som
kolen innehålla, utgöres af mineraliska ämnen och är
af mycket skiftande sammansättning. Den består af
aluminiumsilikat, gips, svafveljern, kolsyrad kalk
och kolsyrad magnesia. Halten af aska har stort
inflytande på kolens förbränningsvärde, i det att
värmeeffekten minskas i samma mån som askhalten ökas.
Vid lagring af kolen blifva dessa med tiden
betydligt försämrade; de förlora i vigt och
förbränningsvärde. Efter tolf månader kan förlusten
i värmeeffekt uppgå ända till 6 proc. Man tror,
att detta beror derpå att kolen upptaga syre ur
luften, hvilket syre dels direkt förenar sig med
stenkolets kol och väte till kolsyra och vatten, dels
ingår omedelbart i kolens sammansättning. Dessas
dekomposition och förvittring försiggå lättast
vid värmeutveckling, således hälst när stenkolen
äro upptrafvade i stora högar. Då kunna de
mekaniska och kemiska förändringarna försiggå
med sådan liflighet, att värme, tillräckligt
för antändning, uppstår. Särskildt vid närvaro af
svafvelkishaltigt krossgrus (s. k. grufsylta) är fara
för sjelfantändning stor. Allt sådant krossgrus måste
derför snarast möjligt aflägsnas ur grufvan, emedan
detta i annat fall lätt kan förorsaka antändning
af sjelfva flötsen. I flere koldistrikt har det
inträffat, att flötsarna råkat i brand, så att man
nödgats öfvergifva deras bearbetande.
Vid jämförelse mellan olika stenkolssorters värde
som förbränningsmaterial kan man i allmänhet utgå
från det antagande, att den verkligen tillgodogjorda
värmeeffekten endast utgör 2/3 af den teoretiskt
beräknade. Om man antager, att stenkol i medeltal
innehåller 75 proc. kol, 4 proc. fritt väte och
16 proc. vatten, skulle värmeeffekten blifva 7,336
värmeenheter (en värmeenhet = den värmemängd, som
förmår uppvärma en kg. vatten från 0° till 1°). Ett
i praktiken mera användt sätt att tydliggöra kolens
värmevärde består i att angifva hur många kg. l. liter
vatten, som kunna förvandlas till ånga genom
förbränning af 1 kg. stenkol. Detta antal kg. vatten
vexlar på olika sorter stenkol mellan 5,6 och 7,2 kg.
Utom till bränsle användes stenkol till framställning
af lys- och bränslegas (jfr Gas). Af synnerlig
vigt äro de biprodukter, som dervid erhållas,
och hvilkas framställning utgör föremål för flere
stora industrigrenar. Först och främst utgör det i
retorterna qvarstannande kolet (koksen) ett utmärkt
bränsle. I en senare tid har man äfven förstått
att tillgodogöra sig det på retortväggarna sig
afsättande kolet (retortgrafit), hvilket användes
till framställning af kolstänger för elektriska
båglampor. Af den bildade ammoniaken framställas
gödningsämnen, och stenkolstjäran utgör råämne för en
mängd olika fabrikationer (jfr Stenkolstjära). Bland
dessa ämnen må nämnas: benzol, naftalin, karbolsyra
eller fenol, flytande kolväten, som under namn af
benzin eller fläckvatten förekomma i handeln, samt
antracen och asfalt, och af dessa ämnen åter beredas
en mängd färger (jfr Anilinfärger).
Svafvelhalten i stenkol är särdeles skadlig,
då svaflet vid förbränning ger upphof till
svafvelsyrlighet, som är farligt att inandas. I
England har man i hygieniskt intresse egnat detta
förhållande uppmärksamhet. Den af stenkol beredda
råa lysgasen innehåller svafvel i form af den giftiga
gasen svafvelväte, hvarifrån lysgasen fullständigt
renas. Denna svafvelmängd, som i form af
svafvelväte afskilts från lysgasen, förarbetas numera
flerstädes till svafvelsyra. Det cyan, som innehålles
i rågasen, och hvilket ingår i reningsprodukterna,
förarbetas numera till berlinblått. 1888 producerades
i Storbritannien 167,259,073 tons stenkol, i Belgien
19,185,000 tons, i Tyskland 65,386,000 tons, i
Frankrike 22,952,000 tons, i Österrike 7,796,151
tons samt i Förenta staterna 130,641,346 tons.
1. E. E. 2. K. af G.
Stenkolik. Se Kolik.
Stenkolsbäcken, ett af äldre bergarter begränsadt
område af ett stenkolsförande lagersystem, hvarinom
skiktställningen är synklinal, så att kolflötserna
intaga djupare läge vid områdets midt än vid dess
utkanter. Kolbäckenen benämnas vanligen efter den
trakt, hvarest de äro belägna, t. ex. kolbäckenet
vid Saune-et-Loire, Newcastles kolbäcken m. fl.
E. E.
Stenkolsflöts, geol., bergsv., lager af stenkol,
antingen enbart för sig eller i vexling med skiffer
eller lera, men i senare fallet ändock utgörande en
lagerkomplex, som tydligt skiljer sig från närmast
öfver- och underliggande kolfria bergartslager.
E. E.
Stenkolsformationen (stenkols- l. karbonsystemet),
geol., det geologiska lagersystem, som är närmast
yngre än devoniska systemet, och hvars mest utmärkande
drag är förekomsten af de derinom befintliga,
flerestädes vidsträckta och mäktiga stenkolslagren,
hvilka dock endast träffas inom den öfre afdelningen
af systemet, som utgöres af sandstenar, skiffrar
och skifferleror, bildade i grundt vatten, laguner
och på låga sankmarker; stenkolssystemets undre
afdelning, den s. k. bergkalken (Englands »mountain
limestone»), en djuphafsbildning af flerestädes
mera än 1,000 m. mäktighet, är deremot i saknad af
kollager. Systemets kolförande afdelning har stor
utbredning i mellersta Europa, Nord-Amerika och
Kina samt finnes äfven i Australien, Brasilien
och Van Diemens land. På Nya Zeeland, Beeren
Eiland och Spetsbergen äro samtidiga marina lager
utvecklade. Inom Europa träffas de vigtigaste
kolfälten i England, Skotland och Irland, Belgien,
Westfalen, Rhenprovinsen (Saarbrücken), Frankrike
(norra Frankrike och S:t Étienne i depart. Loire),
Böhmen och södra Ryssland (Donetz).
De särskilda kollagrens antal och mäktighet är
ganska olika på olika ställen. Flerestädes finnas
10, 20 och 30 särskilda flötser, i tjocklek vexlande
mellan 0,1 och 2 à 3 m. samt skilda genom mer eller
mindre mäktiga, vanligen öfvervägande mellanlager af
sandstenar och skiffrar. Hvarje kollager är vanligen
underbäddadt af ett lager lera, eldfast lera eller
skiffer, och dessa underlager hafva tydligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
