Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stengårdshult ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obegränsade tillgångar finnas, bearbetas nu vid en
ny anläggning, belägen vid Backa i Orsa socken i
Dalarna. – De vigtigare svenska sandstensbrotten ligga
på Gotland, hvarifrån stor utförsel af slipsten eger
rum, vid Helsingborg, nära Motala, på Kinnekulle
m. fl. st. i Vestergötland samt i Orsa socken i
Dalarna. – Silurisk kalksten brytes och bearbetas
i stor skala i Nerike, Vester- och Östergötland,
i Skåne samt på Öland och Gotland. Användningen
inom landet af sådan bergart till byggnadssten har
under de senare åren tillväxt högst betydligt. I
Visby tillverkas derjämte bijouterivaror af den
färgrika s. k. gotlandsmarmorn samt försteningar
ur densamma. Urkalksten tillgodogöres i ringa
mängd vid Kolmårdens och Claestorps marmorbruk
samt vid Vattholma i Upland. Bergslagernas rika
tillgångar på vackra kalkstenar äro ännu obegagnade
inom stenindustrien. – Takskiffertillverkningen,
som förr egde stor betydelse och drifvits i
Vestmanland, Värmland, Dalsland, Bohus län och
Småland, har under de senare åren gått tillbaka,
så att flertalet brott nu äro nedlagda. Detsamma
gäller om täljstenens användning till arkitektoniska
prydnader och husgerådssaker. – I Sveriges
Geologiska undersöknings museum i Stockholm
finnes en särskild afdelning, som omfattar dels
oarbetade, dels bearbetade prof på råmaterial för
både den svenska och utländska stenindustrien,
och flere af nämnda institutions publikationer
innehålla närmare redogörelser för densamma.
Hj. L.
Steninge, socken i Hallands län, Halmstads
härad. Areal 1,410 har. 607 innev. (1889). Annex till
Harplinge, Göteborgs stift, Halmstads kontrakt.
Steninge, frälsesäteri i Husby-Erlinghundra
socken, Stockholms län, är naturskönt beläget
vid Mälarens vik Skarfven, 16 km. från Märsta
jernvägsstation. Säteriet omfattar 22 1/3
mtl. Taxeringsvärde 413,600 kr. (1890). Den första
kända egaren, fru Katarina till Steninge, omnämnes
1299. 1667 ärfdes S. af grefve Karl Gyllenstierna,
enkedrottning Hedvig Eleonoras högtbetrodde
man. Denne lät bygga det nuvarande slottet efter
plan af Nic. Tessin. Genom köp öfvergick godset
1736 till generallöjtnanten Hans v. Fersen, grefve
till Ljung, af hvars enka det förvandlades till
fideikommiss 1747. Dess mest lysande tid torde
hafva varit under riksrådet grefve K. R. v. Fersen,
hvars grefvinna, född Lotta Sparre, var en af hofvets
förnämsta prydnader, och af hvars döttrar tvänne af
Kellgren besjungits i »Gratiernas döpelse». Mer än
en gång hyste S. då Gustaf III:s lysande hof inom sina
murar. En af dess senare egare var riksmarskalken Axel
v. Fersen, det olyckliga offret för pöbelupploppet
1810. Öfver det ställe i parken, der hans stoft
hvilade, innan det jordfästes i Riddarholmskyrkan,
reser sig ett kapell i gotisk stil. Grefve August
Gyldenstolpe, som genom gifte med Louise v. Fersen
erhållit S., måste afträda det till deras gemensamme
fordringsegare. Det inköptes då af major A. Adelsköld,
och denne sålde det 1873 till friherre O. v. Otter,
hvilken uppförde nya ekonomibyggnader och en storartad
ladugård. 1887 köptes S. af grosshandlaren
J. Bäckström. – Slottet bär Tessins prägel;
trappuppgången påminner om Drottningholms. En
af flyglarna kallas Drottningflygeln efter Hedvig
Eleonora, som ofta besökte stället. Man visar äfven
ett rum, hvilket lär hafva bebotts af Karl XII som
barn, och der hans svarfstol ännu förvaras. Park och
trädgård upptaga en areal af omkr. 200 har.
Stenisk (af Grek. sthenos, kraft), sjukdom, som beror
på öfvermått af kraft, Motsats: asteni (se d. o.). –
Adj. Stenisk.
1. Stenius, Jakob, d. ä., finsk prest
och agronom, f. 1704 i Ulfsby socken, d. 1766 som
kyrkoherde i Pielisjärvi i Karelen, vann stort
rykte genom sina vidsträckta kärruttorkningar
och odlingar, hvilket hos allmogen förvärfvade
honom binamnet »Korpi-Jaakko» (Kärr-Jakob). S.
framträdde äfven såsom agronomisk författare
med en Kort underrättelse om kjärr och mossar
samt deras nyttiande (1742). Såsom Augustin
Ehrensvärds biträde deltog han ock någon tid i
ledningen af strömrensningsarbetena i Björneborgs
län. S. verkade jämväl för åtgärders vidtagande
till gränsernas försvar i östra Finland,
till beskattningens lämpligare ordnande och
till församlingarnas sönderdelning i nämnda
landsdel. Af ett häftigt och egensinnigt lynne,
låg han ständigt i tvist med sitt domkapitel.
A. G. F.
2. Stenius, Jakob, d. y., kallad »Koski-Jaakko»
(Fors-Jakob), finsk parest och ingeniör, den
föregåendes son, f. 1732, gjorde sig 1757, genom sin
gradualafhandling om forsbyggnader så bemärkt,
att han kort derefter kallades till ledare
af de i Finland pågående forsrensningsarbetena.
Prestvigd 1767, blef han faderns efterträdare som
kyrkoherde i Pielisjärvi. På denna plats verkade
han ifrigt för aftappning och sänkning af sjöar inom
hans stora socken, så att vidsträckta landytor
vunnos för odling. Svenska vetenskapsakademien
gaf honom 1761 guldmedalj för en skrift
om bästa sättet att befria ängar från mossa.
I Pielisjärvi sockens landsförsvar under 1788–90
års krig hade S. en väsentlig andel. En tid
förevitades honom, ehuru med orätt, att han stått i
hemligt förbund med fienden. Han dog 1809.
A. G. F.
Stenkalm, arkeol. Se Stenrose.
Stenkil, konung i Sverige och stiftare af en
konungaätt, den stenkilska (1060–omkr. 1130), var
son till Ragnvald från Vestergötland och Astrid,
dotter till Njal Finsson Skjalge af Harald Hårfagres
ätt. Han innehade jarlvärdigheten under konung Emund
Gammal och var gift med dennes dotter. När med Emunds
död omkr. 1060 Ynglingaätten utslocknade på manssidan,
blef S., ehuru från Vestergötland, konung. Uppfostrad
i den kristna läran, visade han sig redan som Jarl
såsom denna läras gynnare, i det han beskyddade
den beskickning från Bremen, hvilken med Adalvard
d. ä. i spetsen infunnit sig hos konung Emund, men
fördrifvits från tinget. Efter sin tronbestigning
visade han samma intresse för de förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
