Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Stedingk, Kurt Bogislaus Ludvig Kristoffer von - 2. Stedingk, Viktor - Stedingk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammarherre hos drottningen, som förut omfattat honom med
stor ynnest. Samtidigt hade han emellertid – från 1766
– tjenstgjort vid franska armén, blef 1770 kapten
och 1773 kapten-major vid regementet Royal suédois
samt utnämndes 1778 till öfverste à la suite. Som
sådan medföljde han den till Amerika afsända franska
undsättningshären och deltog under d’Estaings befäl
med utmärkelse i flere blodiga strider, särskildt
stormningen af Savannah, 1779, vid hvilket tillfälle
han blef sårad. Hemkommen förordnades han 1783 till
chef för Karelska dragonregementet. Under Gustaf
III:s ryska krig fick S. efter Hastfehr befälet öfver
Savolaks-brigaden. Den 13 Juni 1789 tillbakadref
han med sina trupper ryssarna vid Porrassalmi, och
kort derpå, d. 21 Juli, vann han öfver dem den vackra
segern vid Parkkumäki. Han blef s. å. generalmajor
och 1792 generallöjtnant. Utnämningen till ambassadör
i Petersburg år 1790 blef för S. begynnelsen till
en lång och hedrande diplomatisk bana. Den vigtiga
post, som anförtroddes honom, kräfde mera än någon
annan af innehafvaren såväl diplomatisk skicklighet
och försigtighet som personlig grannlagenhet
och takt. Att S. i hög grad lyckades uppfylla de
fordringar, som betingades af hans ansvarsfulla
ställning, framgår såväl af den ovanliga bevågenhet,
som kom honom till del från Katarina II:s och
senare äfven från Alexander I:s sida, som ock af de
ynnestbevis, hvarmed han af den svenska regeringen
hedrades. Sålunda blef han 1794 serafimerriddare
och upphöjdes 1796, ehuru han då ännu ej var
naturaliserad svensk adelsman, till en af rikets
herrar. Naturaliserad 1797, blef han 1800 friherre
och sedermera, 1809, grefve. 1808 års svensk-ryska
krig, som S. fåfängt bemödat sig om att förebygga,
återkallade honom från hans post, och han fick
året derpå det tunga uppdraget att å sin regerings
vägnar underteckna freden i Fredrikshamn. Han återtog
derefter ambassadörsplatsen, och helt visst bidrog
hans personliga inflytande i Petersburg verksamt
till att det goda förhållandet mellan Sverige och
Ryssland ganska snart återställdes. 1811 lemnade
han slutligen sin befattning i andra händer. Få
torde de svenske diplomater hafva varit, som vid
något främmande hof lyckats förvärfva ett anseende
jämförligt med det, som S. under åratal egde inom
Petersburgs högre sällskapskretsar såväl som hos
den kejserliga familjen. – Inom armén hade S. 1807
befordrats till general af infanteriet samt 1811
till fältmarskalk; under tyska kriget förde han
närmast under kronprinsen befälet öfver de svenska
trupperna och ledde som chef deras operationer,
sedan Karl Johan öfvertagit kommandot öfver hela den
s. k. norra tyska armén. Efter de afgörande striderna
i Tyskland deltog han i de allierades marsch mot
Frankrike och representerade svenska regeringen,
vid fredsslutet i Paris, Maj 1814. Under några år
tjenstgjorde S. sedermera som kansler vid Karlbergs
krigsakademi. 1826 skickades han i utomordentlig
ambassad till Ryssland för att framföra
svenska hofvets deltagande i anledning af Alexander
I:s död och bevista Nikolaus’ kröning. S. dog i
Stockholm d. 7 Jan. 1837, öfver 90 år gammal. Hela
svenska armén anlade sorg efter sin »nestor».
L. H-der.
2. Stedingk, Viktor, friherre, generalamiral, den
föregåendes broder, föddes d. 11 Nov. 1751 på godset
Letzau i Pommern. Han var dotterson af Fredrik
den stores berömde fältmarskalk och läromästare
K. Chr. v. Schwerin. 1762 vardt han antagen som
förare vid det hamiltonska regementet i Stralsund,
hvilket dock ej hindrade honom att 1762–63 idka
studier vid Upsala universitet. 1764 gjorde han
på ett handelsfartyg sin första sjöresa. 1765
vardt han intagen i amiralitetskadettkåren i
Karlskrona. 1767–68 gjorde han sjöresor på kronans
last-dragare till flere Östersjöhamnar. Under dessa
förrättade han medelstyrmans tjenst och fick »herrar
officerares intygande om särdeles god application och
hurtighet». År 1768 undergick han sjöofficersexamen
och »befans dervid i artilleri, navigation, räkning,
maneuvres och evolutioner med flere tillhöriga delar
ega god insigt, äfvensom uti skeppsbyggeriet på några
föreställte frågor någorlunda besked gjorde». 1769
utnämndes han till löjtnant vid örlogsflottan. 1768–70
hade han som permitterad idkat coopvardie sjöfart
på svenska skepp och utrikes. 1770–74 förde han
genuesiska och preussiska coopv. fartyg samt var
i spansk ör-logstjenst. 1774 blef han kapten. 1775
var han kommenderad på linieskeppet Prins Carl på
dess expedition till Marokko. 1777 medföljde han
såsom öfveradjutant den eskader, som öfverförde
Gustaf III till Petersburg. S. å. blef han major vid
örlogsflottan, men förflyttades s. å. till arméns
flotta, vid hvilken han blef artillerimajor. 1778–83
var han i fransk örlogstjenst och bevistade derunder
kampanjer såväl i Europa som i Amerika under grefve
d’Estaing. Han deltog derunder med utmärkelse
bl. a. i det i Juli 1779 vid ön Grenada i Vestindien
utkämpade sjöslaget. Då han från Frankrike skulle
återvända till Sverige, fick han en gratifikation
af 2,400 livres. 1784 blef han öfverstelöjtnant och
s. å. öfveradjutant, d. v. s. ett slags stabschef, vid
arméns flotta. 1788 deltog han såsom chef på fregatten
Sprengporten i slaget vid Högland. S. å. i Aug. fick
han befälet öfver de fartyg, som skulle försvara den
vestra finska skärgården, enkanneligen inloppet
till Åbo, till hvars försvar han anlade starka
batterier och förskansningar vid Killingholmen. Detta
befäl innehade han äfven 1789. I början af 1790 var
S. beordrad att öfvervaka byggnaden af kanonslupar
på åtskilliga värf i Norrland. Till Finland afgick
han i Maj s. å. från Stockholm med två kanonslupar
och den 36 kanoner förande hämenma Styrbjörn, hvars
namn han gjort odödligt. I Björkösund förenade han
sig d. 3 Juni med den under Gustaf III:s eget befäl
der liggande skärgårdsflottan. Vid genombrytningen af
ryska flottan vid Viborg d. 3 Juli s. å. kommenderade
han avantgardet af denna flotta. Med Styrbjörn trängde
han igenom de ryska örlogsskeppens linie omedelbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
