Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan till Danzig, men undanträngdes af sin af
Ryssland och Österrike understödde medtäflare,
kurfurst August af Sachsen (se Polska
tronföljdskriget). Från Danzig, der han var nära
att tillfångatagas af ryssarna, räddade han sig,
förklädd till bonde. Genom preliminärfreden i Wien
(1735) afsade S. sig Polens krona, men bibehöll
konungatiteln, återfick sina konfiskerade gods
och mottog af Österrike hertigdömena Lothringen
och Bar med vilkor att de efter hans död skulle
tillfalla Frankrike. Älskad af sina undersåtar,
tillbragte S. sitt återstående lif i Lunéville och
Nancy. Han var en varm vän af konst och vetenskap och
skref flere arbeten i politik och filosofi, hvilka
utgåfvos 1765 under titeln Oeuvres du philosophe
bienfaisant. Han dog d. 23 Febr. 1766 af brännskador,
som han erhållit derigenom att hans drägt antändts
af elden ur en kamin.
2. S. II August, Polens siste konung, son af
grefve Stanislaus Poniatowski (se
Poniatowski 1) och furstinnan Konstantia Czartoryiska,
föddes i Wolczyn d. 17 Jan. 1732. Efter att någon
tid hafva vistats i Paris och sedermera varit
medlem af riksdagen sändes han som ambassadör till
Petersburg. Genom sin skönhet och sitt behagliga
väsende vann han dåvarande storfurstinnan Katarinas
kärlek och blef, sedan hon bestigit tronen (1762),
genom hennes inflytande vald till konung i Polen d. 7
Sept. 1764. S. var begåfvad och af ädelt sinnelag,
men ytterst svag och rädd och derför oförmögen att med
sjelfständighet uppträda mot Ryssland eller tygla de
inom landet kämpande partierna. Han betraktades äfven
af fosterlandsvännerna som Rysslands verktyg och blef
af några bland desse hemligen bortförd från Varsjav
i Nov. 1771, men räddade sig genom flykt, sedan han
lyckats för sig vinna en af de sammansvurne. Vid
Polens första delning (1772) protesterade han, ehuru
förgäfves, och tycktes till och med vilja trotsa
Rysslands angrepp, då han 1791 undertecknade den nya,
af fosterlandsvännerna utarbetade författningen. Men
redan följande år biträdde han, dertill skrämd af
Ryssland och Preussen, konfederationen i Targowica,
hvilken till allmänt förderf återställde »den
polska friheten». Emedan han vägrat att erkänna
sitt rikes andra delning (1793), fördes han på
Katarinas befallning till Grodno, der han måste
underteckna det tredje delningsfördraget och afsäga
sig sin krona (1795). Efter Katarinas död (1796)
lefde han i Petersburg på en rysk pension. Död d. 12
Febr. 1798. Jfr »Mémoires secrets et inédits de S.»
(1862).
Stanislausorden, rysk orden, stiftades d. 7 Maj 1765
af Stanislaus II August af Polen till det polska
skyddshelgonet Stanislaus’ ära och öfvertogs 1815
af Ryssland. Orden har tre klasser. Dess tecken
består af ett rödemaljeradt kors, mellan hvars
uddar märkas fyra gyllene dubbelörnar och i hvars
hvita, af en grön lagerkrans omgifna midtsköld i
rödt läsas bokstäfverna S. S. På första klassens
ordenstecken förekommer äfven inskriften Praemiando
incitat. Ordensbandet är rödt med hvita kanter.
Stanitsa, R., kosakby. Se Kosaker, sp. 1418.
Stanley [-li]. 1. Simon Carl S., dansk
bildhuggare, f. 1703 i Köpenhamn, d. 1761, var son
af invandrade engelska föräldrar samt utbildade sig
hufvudsakligen i Amsterdam och London, tills han 1746
kallades tillbaka till Danmark.
1754 blef han professor vid konstakademien och
1755 kungl. hofbildhuggare. S. utförde några
allegoriska grupper för hofvet. – 2. Carl
Fredrik S., dansk bildhuggare, den föregåendes son,
född 1738 i Westminster, var faderns elev och bland
de förste danske konstnärer, som vunno konstakademiens
stora guldmedalj. Efter en 6-årig utrikes resa blef
han 1766 agré och 1777 medlem af akademien samt 1778
professor vid modellskolan, jämte Abildgaard.
Af hans arbeten, hvilka röja en reflekterande och
begåfvad konstnär, har intet särskild betydelse. Han
tog afsked som professor 1810 och dog 1813
i knappa omständigheter. – Hans son Charles
Fredrik S., f. 1769 i Köpenhamn, d. 1805 i Rom som
akademiens resestipendiat, efter att hafva vunnit
dess stora guldmedalj som arkitekt (1795), var
kanhända den talangfullaste af denna konstnarsslägt.
Ph. W.
Stanley [-li], engelska statsmän. 1. Edward Geoffrey
Smith S. Se Derby. – 2. Edward Henry S. Se Derby.
Stanley [-li], Arthur Penrhyn, engelsk teolog,
föddes d. 13 Dec. 1815 i Alderley i Cheshire. Efter
att under några år hafva varit lärjunge af den
bekante d:r Arnold i Rugby kom han till Oxford 1834,
der han prestvigdes 1839 samt valdes till fellow och
tutor. 1845 utnämndes han till universitetspredikant
och 1850 till sekreterare i den för universitetets
reformerande tillsatta komitén. Såväl genom
sin sällsynt älskvärda personlighet som genom en
betydelsefull presterlig verksamhet vann han tidigt
stort inflytande. Sitt literära rykte grundade
han med den förträffliga biografien Life of Arnold
(1844) och Sermons and essays on the apostolic age
(1847). 1851 förflyttades S. som domherre till
Canterbury, der han utgaf bl. a. Commentary on the
epistles to the corinthians (1855) och Historical
memorials of Canterbury (s. å.), i hvilket
senare arbete han utvecklar hela sin glänsande
framställningsförmåga. 1852–53 gjorde han en resa
i Egypten och Palestina, som han lefvande skildrat i
Sinai and Palestine (1855), samt utnämndes 1856 till
professor i kyrkohistoria i Oxford och domherre vid
Christ Church derstädes. Under närmast följande tid
höll han de mästerliga föreläsningar, som publicerades
1863–65 under titeln History of the jewish church och
kompletterades med en tredje del 1875. 1862 följde
han prinsen af Wales till Orienten och blef 1863
domprost i Westminster abbey. Redan förut hade han
af de högkyrklige betraktats med missnöje, emedan
han öppet uppträdde som en af broadchurchpartiets
ledare, och då han jämte andra yrkanden framställde
det att athanasianska symbolum icke skulle vara
ovilkorligt inom engelska kyrkan, invecklades han i
en mängd teologiska tvister. Oförskräckt kämpande för
tolerans och en friare uppfattning af kristendomen,
arbetade han äfven kraftigt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
