Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 311-312 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sprödhet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Späckhuggareslägtet, Orca, zool., slägte tillhörande
familjen delfiner och ordn. hvaldjur. Arten Orca
gladiator, späckhuggaren, har kort, rundad nos,
hög, spetsig ryggfena, stora, breda, trubbiga
bröstfenor och 12–13 stora, koniska tänder i hvarje
käkhalfva. Färgen är ofvan svart, undertill hvit
med skarp färggräns. Kroppens längd utgör öfver 7
m. Djuret träffas stundom vid Sveriges vestkust,
talrikare dock vid Norges samt är dessutom funnet
såväl i Ishafvet som vid Englands och Frankrikes
kuster. Späckhuggaren är ett fullständigt rofdjur,
beryktadt för sin glupskhet; han anfaller och förtär
själar samt större och mindre rofdjur. Flockar
af späckhuggare angripa t. o. m. bardhvalar,
hugga stora stycken späck från deras sida (deraf
den svenska benämningen) och döda dem ej sällan.
L-e.

Späcklefver. Se Lefversjukdomar, sp. 984.

Späckmjelte. Se Mjeltsjukdomar.

Späcknjure. Se Njursjukdomar, sp. 1170.

Spännare l. stinnare, skeppsb. Se Aflöpning.

Spännbuckla, arkeol, kupigt, ofta ganska stort spänne
från vikingatiden. De tre vigtigaste formerna äro:
ovala, runda och djurhufvudformade spännbucklor. De
två sistnämnda formerna äro karakteristiska för
Gotland, der de i stor mängd hittats, under det
att de endast i mycket ringa antal träffats i
andra trakter. De ovala spännbucklorna, som voro
qvinnoprydnader och vanligen buros parvis, äro
mycket allmänna på Sveriges fastland och i Norge
samt förekomma äfven i Danmark och på Island, på
Gotland äro de sällsynta. Utom Norden träffas de
i ringa antal och endast i de trakter, der nordbor
under vikingatiden bodde, eller som de ofta besökte.
O. M.

Spännbälg, musikt. Se Bälg.

Spänne, arkeol. De svenske fornforskarna pläga med
detta namn beteckna alla de föremål af metall,
som tjenat till att sammanhålla kläder o. dyl.,
vare sig de likna hvad man vanligen kallar spännen
eller hafva större likhet med hvad man nu plägar
kalla broscher. Särskildt spännena af sistnämnda
slag, hvilka småningom uppstått genom förändring af
säkerhetsnålen, äro af stor vigt för fornforskaren,
emedan de varit af mycket olika former under olika
tider. Genom ett sorgfälligt studium af spännen från
olika land och olika tider kan man snart sagdt för
hvar och en af de mångfaldigt vexlande formerna
uppgifva till hvilket område och hvilken tid den
hör. Särskildt de svenska fornforskarna hafva sökt
utreda denna fråga. Jfr H. Hildebrand, »Bidrag
till spännets historia» (Antiqvarisk tidskrift,
4:de d., 1872–80) och O. Montelius, »Spännen
från bronsåldern och ur dem närmast utvecklade
former» (samma tidskrift, 6:te d., 1880–82).
O. M.

Spännfjäder. Se Fjäder.

Spänningsrör. Se Mina, sp. 30.

Spännkraft, fys. Se Spänstighet.

Späns. Se Spens.

Spänstighet, fys. Med en fast kropps spänstighet
förstår man den kraft, med hvilken kroppens
molekylära krafter motsätta sig yttre krafters
sträfvan att ändra kroppens form. Man skiljer
mellan spänstighet mot sträckning, sammantryckning,
böjning och vridning. Den förlängning ([lambda]), som uppstår
vid sträckning af en kropp, är proportionel mot den
sträckande kraften (P kg.) och kroppens längd (l) samt
omvändt proportionel mot genomskärningsytan (s), eller

	Pl
[lambda] = A.	––-	. . . . . (1)
	s

der A är en på kroppens beskaffenhet
beroende konstant, hvilken kallas
sträckningskoefficient. Af (1) kan man beräkna den kraft P,
som frambringar en bestämd förlängning ([lambda]); man får

	1		[lambda]
P =	–– .	s	––-	. . . . . (2).
	A		l

Vid jämnvigt är P eller den sträckande kraften lika
med de inre krafterna, som motarbeta sträckningen,
eller lika med elasticiteten. 1/A kallas
derför elasticitetskoefficient
l. spänstighetsmodul. Om denna betecknas med Q och
man tager genomskärningsytan till 1 qvmm., erhålles

	[lambda]
P = Q .	––	. . . . . . . . (3),
	l

der P är lika med spännkraften l. den
kraft som ar verksam på hvarje qvmm. af
genomskärningsytan. Wertheim har uppmätt förlängningen
af åtskilliga metaller vid sträckning och deraf
beräknat spänstighetsmodulen samt funnit:

för	Q vid temperaturerna:
metallerna	15°–20°C.	100°C.	200°C
Bly	1,727.	1,630.	– –
Guld	5,584.	5,408.	5,482.
Silfver	7,140.	7,274.	6,374.
Koppar	10,519.	9,827.	7,862.
Platina	15,518.	14,178.	12,964.
Jern	20,794.	21,877.	17,700.
Ståltråd	17,278.	21,292.	19,278.
Gjutstål	19,561.	– –	19,926.

Denna tabell visar, att spänstighetsmodulen icke
allenast är olika för olika metaller, utan äfven för
en och samma metall vid olika temperaturer.

Underkastas en fast kropp sammantryckning, gälla
samma lagar som för sträckning, om man utbyter ordet
»förlängning» mot »förkortning».

Är en horisontal, cylindrisk eller prismatisk stång,
t. ex. af trä, orubbligt fäst i sin ena ände, under
det att den andra belastas, böjes den belastade
änden, hvarvid stångens öfre fibrer undergå en
sträckning och dess undre en sammantryckning,
men fibrerna i midten bibehålla sin längd. Den
yta dessa fibrer bilda kallas spänstighetsyta
l. neutralyta, och den linie i denna yta, som
sammanbinder alla tvärskärningarnas tyngdpunkter,
kallas spänstighetskurva l. neutrallinie. Alltefter
stångens olika form och sättet att belasta den
erhåller man olika eqvationer för spänstighetskurvan, och med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>