Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spranger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på lätt fot och sammangöt dem till en likformigt
organiserad arméafdelning, som genom rörlighet
och snabbhet var särskildt egnad för det lilla
kriget. Han försåg manskapet med gevär af egen modell,
de s. k. Sprengtportenska studsarna. Vargeringen och
passevolansen infördes. Ett nyanlagdt stuteri beredde
tillgång till dugliga hästar. Särskild vigt lades på
öfningsmötena, hvilka anordnades så, att de fingo
största möjliga likhet med verkligt krig. Tillika
egnade S. uppmärksamhet åt officerarnas utbildning. På
öfverstebostället Brahelinna (se d. o.) inrättades
en krigsskola för söner af adliga familjer, hvilken
anstalt sedan omorganiserades till en offentlig
krigsskola och förlades till Haapaniemi gård. I
andra punkter trodde sig emellertid den lättretlige
S. röna ett otillbörligt motstånd från vederbörandes
sida. Ett förslag till ökande af Savolaks-brigadens
styrka blef hvilande, och de mått och steg han
vidtog för upprättande af en jägarebataljon i Karelen
ogillades. I konungens främsta rådgifvare i militära
frågor, grefve Karl Sparre, såg han en fiende, som
hindrade honom att blifva öfverbefälhafvare öfver
finska armén. Slutligen beslöt han att för någon
tid lemna riket och begärde att på statens bekostnad
få företaga en utrikes resa för att fullkomna sig i
krigareyrket. Detta beviljades. I ett egenhändigt bref
underrättade konungen honom, att han skulle hafva att
i reseanslag uppbära 1,000 rdr sp. för 1778 och lika
mycket för 1779, utom de ordinarie inkomsterna. Inom
kort ångrade likväl S. det steg han tagit. Han trodde
»resepasset» vara gifvet för att utestänga honom
från den snart stundande riksdagen och klagade öfver
att han fått en mindre summa än konungen tidigare
lofvat. S. reste emellertid i Mars 1779, sedan han
till regeringen insändt ett med omsorg utarbetadt
reglemente för de lätta truppernas öfningar.
Från denna tid är S:s lif oroligt och
kringirrande. Hans väg gick öfver Petersburg, der
han mottogs med stora hedersbevisningar. Sedan
fortsattes resan genom Kurland, Varsjav och
Schlesien till Berlin, men hans afsigt att få
deltaga i bajerska successionskriget gäckades
genom afslutandet af freden i Teschen. Redan före
sin ankomst till Berlin hade han hos vederbörande
i Sverige anhållit om tillökning i reskassan, men
fått till svar att för 1779 intet tillskott kunde
beviljas, hvaremot han för 1780 skulle erhålla 2,000
rdr sp. I Sept. 1779 reste han till Paris, der han,
tryckt af ekonomiska bekymmer och gripen af tidens
frihetsidéer, beslöt att åtfölja en fransk hjelpkår
till nord-amerikanska frihetskriget. Med anledning
deraf inlemnade han till Stockholm sin afskedsansökan
jämte begäran om ackord och pension. Hans anhållan
om afsked beviljades d. 27 Maj i smickrande ordalag,
men pension och ackordsersättning vägrades. Oaktadt
det sålunda visat sig, att Gustaf III tröttnat vid
S:s ständiga penningekraf, uppvaktade han Gustaf
III i Spaa i Aug. 1780, då konungen beviljade honom
en ackordsersättning jämte löfte att genom Sveriges
ambassadör i Frankrike, G. F. Creutz, en
välaflönad plats i fransk tjenst skulle utverkas
åt honom. Detta Gustaf III:s förhastade löfte
blef anledningen till den slutliga, ohjelpliga
brytningen mellan de båda männen. S. blef visserligen
fransk officer med titel af »mestre de camp dans
l’infanterie», men fast plats och aflöning kunde
han icke vinna, och i April 1781 återsände han till
franske krigsministern sin tjenstefullmakt. I
Aug. 1781 begaf S. sig till Finland och nedsatte
sig på sin egendom Sesta i Nastola socken. Det
var nu, som planen att grundlägga Finlands
sjelfständighet, hvilken sedan förblef hans lifsidé,
började sysselsätta honom. I en krets af adelsmän,
bland hvilka landshöfdingen R. V. De Geer och
den bekante J. A. Jägerhorn voro de förnämsta,
plägade han vältaligt utveckla nödvändigheten af
att Finland blefve en särskild stat. Det berättas,
att han vändt sig till hertig Karl med anhållan att
denne skulle emottaga storfurstevärdigheten, som
komme att ställas under ryskt protektorat, och att
hertigen svarat undvikande; men i öfrigt åtnöjde han
sig ännu med att i hembygden drifva propaganda för
saken. Konungen sökte icke hindra denna agitation,
ehuru han icke var okunnig om densamma, men såg dock
gerna, att S. 1785 lemnade Finland och ingick såsom
öfverste i holländsk tjenst i afsigt att deltaga i
det väntade kriget mellan Holland och Österrike;
också erhöll S. af Gustaf III 1,000 dukater i
resepenningar. De hotande krigsmolnen skingrades,
hvarför det närmaste ändamålet med resan förfelades,
men i stället arbetade S. så mycket ifrigare för
den finska sjelfständighetsplanen. Han trädde
i förbindelse med det ryska sändebudet i Holland,
Kalitsjev, och öfverlemnade till denne en skriftlig
framställning om möjligheten att åstadkomma Finlands
sjelfständighet. Då han sedermera, i Maj 1786,
infann sig i Stockholm, der han under den pågående,
riksdagen tog plats i oppositionens led, utvecklade
han närmare sina planer under sammanträffanden med det
ryska sändebudet i Stockholm, Markov, och öfverlemnade
åt denne en på franska affattad skrift, Précis d’un
tableau sur l’éqvilibre du Nord considéré dans le
projet de rendre la Finlande indépendante. Ryska
trupper och ryska penningar skulle enligt detta,
projekt komma finnarna till hjelp vid deras
resning mot Sverige, och sedan friheten blifvit
vunnen, skulle ryska kejsarinnan garantera den
författning finnarna komme att gifva sig. Ett på
denna tid af S. affattadt förslag till styrelseform
för »Finlands förenade provinsers republik» vittnar
om, att S. för det befriade Finland tänkte sig en
författning, som nära skulle likna Nederländernas
aristokratisk-federalistiska statsskick. Styrelsen
skulle handhafvas af en permanent kongress,
i hvilken provinserna skulle representeras
ståndsvis. Kongressens medlemmar skulle väljas
af riksdagen, som egde sammanträda hvart fjerde
år. S. hade numera gått derhän i sina stämplingar, att
han icke kunde förblifva i Sverige. Han emottog derför
med glädje Markovs å kejsarinnan Katarinas vägnar
framställda förslag att inträda i rysk tjenst. Han
tillbragte tvänne månader i Finland och afreste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
