Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spranger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spranger, Bartholomeus, flamsk figurmålare, född
omkr. 1546, troligen i Antwerpen, blef 1557 elev
af Jan Mandijn i Antwerpen, reste senare utomlands
och blef hofmålare hos kejsar Rudolf II. Död i Prag
1627. Hans arbeten – mest allegoriska och mytologiska
framställningar – hade på hans tid stort rykte,
ehuru hans kompositioner äro ytterst tillkrånglade,
teckningen osäker och koloriten maniererad och
falsk. Emellertid stod han hos kejsaren i hög gunst
och var den äldste och mest ansedde inom den flamska
konstnärskolonien i kejsarestaden. Ett bevis på
att hans taflor högt skattades är att de tillika
med ett antal andra målningar vid stormningen af
Prag bortfördes af de kejserlige och sålunda icke
jämte det öfriga så dyrbara tafvelgalleriet föllo i
svenskarnas händer. S:s taflor hänga nu i stället i
Wiens museum. De äro annars sällsynta. Dock finnes en
sådan, Venus’ toalett, i samlingen på Bysta (familjen
Gripenstedts egendom). O. G-g.
Spray [sprä], Eng. Se Pulverisatör.
Spree [spre], flod i norra Tyskland, upprinner
i sachsiska Oberlausitz, nära böhmiska gränsen,
genomflyter nämnda landskap äfvensom Schlesien och
Brandenburg, hvarunder den på flere ställen delar sig
i armar, hvilka åter förenas, samt faller ut i Havel,
på denna flods venstra sida, vid Spandau, efter att
hafva passerat Berlin och der bildat en ö, hvarpå en
del af den tyska hufvudstaden är byggd. Dess förnämsta
tillflöden äro fr. h.: Schwarze Schöps, Malxe, den
segelbara Rüdersdorfer Kalkfliess och Panke, samt
fr. v.: Berste och den segelbara Dahme (äfven kallad
Wendische Spree). Floden, hvars längd är 365 km.,
är segelbar på 180 km. Genom Friedrich-Wilhelms-
l. Müllros-kanalen står den i förbindelse med Oder.
Spreewald [spre-], benämning på en sumptrakt
i preussiska regeringsområdet Frankfurt
a. d. O. Omkr. 275 qvkm. Detta område har sitt
namn efter floden Spree, som der delat sig i flere
armar, hvilka vid högt vattenstånd öfversvämma den
kringliggande marken.
Spremberg, kretsstad i preussiska regeringsområdet
Frankfurt, vid Spree. 11,011 innev. (1885), hvilka
hufvudsakligen sysselsätta sig med klädesfabrikation.
Sprenger, Aloys, tysk-engelsk orientalist, f. 1813
i Tyrolen, begaf sig 1836 till London och 1843 till
Indien, der han 1845 utnämndes till föreståndare för
högskolan i Delhi. 1848–50 vistades han i Lakhnau, för
att upprätta en katalog öfver dervarande bibliotek,
och resultatet deraf blef ett verk, som genom sina
biografiska anteckningar om persiska skalder och sina
noggranna beskrifningar på den persiska vitterhetens
förnämsta alster utgör en förträfflig källa för
kännedomen om persisk literatur. 1850 kallades
S. till föreståndare för de muhammedanska högskolorna
i Kalkutta och Hughli samt till sekreterare i
Asiatiska sällskapet i Bengalen. 1859 utnämndes han
till professor i orientaliska språk i Bern. Bland de
källskrifter i arabisk och persisk literatur, som af
honom utgifvits, märkas: Dictionary of the technical
terms used in sciences of the musulmans (1854), Ibn
Hajars Biographical dictionary of persons who knew
Mohammed (1856), Soyuts Itqan on the exegetic sciences
of the qoran (1854–56) och Logic of the arabians
(1856), alla införda i »Bibliotheca indica». Bland
hans öfriga arbeten märkas: Masudis Meadows of
gold (1841, engelsk öfversättning), en korrekt upplaga
af Saadis »Gulistan» (1851) samt Das leben und die
lehre des Muhammed (1861–65; 2:dra uppl. 1874),
Die alte geographie Arabiens als grundlage der
entwickelungsgeschichte des semitismus (1875) och
Babylonien, das reichste land in der vorzeit (1886).
Sprengtporten, friherrlig ätt, hette urspr. Rolandt,
men kallade sig Sprengtport, när den adlades 1651,
och Sprengtporten, när den 1766 undfick friherrlig
värdighet. Utgick på manssidan 1875.
1. Sprengtporten (Sprengtport), Johan Vilhelm,
friherre, krigare, f. 1720 i Tobolsk, der fadern var
rysk krigsfånge, blef 1741 fänrik vid lifgardet,
ingick 1745 i fransk tjenst samt deltog i Leslies
expedition till England (1746), i fälttågen
i Flandern (1748) och i Westfalen (1751),
från 1754 som öfverste i franska armén.
Efter sin återkomst till Sverige afgick han
1761 som envoyé till Köpenhamn, hvarest han
undertecknade kronprinsen Gustafs och prinsessan Sofia
Magdalenas giftermålskontrakt (1766), utnämndes 1763
till öfverste för Löwenfelts värfvade regemente,
derefter kalladt det Sprengtportenska,
samt upphöjdes 1766 till friherre och 1775 till
generallöjtnant. S. var liksom sin broder Jakob Magnus
och sin halfbroder Göran Magnus en af Gustaf
III:s medhjelpare vid 1772 års statshvälfning, men
drog sig derefter från politiken och dog i Köpenhamn
d. 25 Dec. 1795.
2. Sprengtporten (först Sprengtport), Jakob Magnus,
den föregåendes broder, krigare, föddes 1727 i
Finland, blef 1739 volontär vid fortifikationen,
1743 underofficer vid lifgardet, 1751 adjutant,
1753 kapten vid fortifikationen, 1757 öfveradjutant
hos generallöjtnant v. Fersen, 1759 major i
armén, 1761 öfverstelöjtnant vid kavalleriet
samt 1769 öfverste för Nylands och Tavastehus
läns dragonregemente jämte karelska sqvadronen. 1766
upphöjdes han i friherrligt stånd. Under
pommerska kriget vann S. erkännande såsom
en af arméns dugligaste officerare. År 1761,
då Ehrensvärd var öfverbefälhafvare, bildade S.
en särskild frikår af lätta trupper, segrade
i spetsen för densamma vid Neuensund samt
eröfrade med storm Malchin. Efter fredsslutet
gällde hans ord såväl vid riksdagarna som utom dem
mycket i militära frågor. Såsom medlem af
den 1766 tillsatta fästningskommissionen för Finland
författade han ett betänkande om Finlands försvar,
hvilket bl. a. gick ut på att den finska armén så
vidt möjligt skulle ställas på lätt fot. Det antogs af
kommissionen såsom dess yttrande och godkändes 1769
af regeringen. S. räknades såsom en af hattarnas
ledande män, men det var dock först vid 1771–72
års riksdag, som han på ett afgörande sätt började
ingripa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
