Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparganium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhöll riddareslaget; 1524 hade han varit i konungens
följe till mötet i Malmö, hvilket dock fick en för
Sverige ofördelaktig utgång. 1531 var han en bland
dem, som till riket hemförde Gustafs första brud,
prinsessan Katarina af Sachsen-Lauenburg, och 1536
en af dem, som förnyade det under grefvefejden med
Danmarks konung Kristian III ingångna förbundet, hvars
sväfvande och oklara bestämmelser sedermera vållade
mycken oreda. Då Kristian II år 1531 hotade att från
Norge bryta in i Vestergötland, var han en af dem,
som förde befäl öfver den svenska styrkan vid gränsen,
hvars ansenlighet och goda utrustning afskräckte
inkräktaren från företagets fullföljande. Den
hårdhet, hvarmed han 1537 utförde sitt uppdrag att
jämte Holger Karlsson Gera och Johan Turesson (tre
rosor) hålla konungsräfst i det oroliga Småland och
dervid »förhöra alla saker och klagomål för rätta,
straffa skalkar och ogerningsmän och hålla dannemän
och de fromme vid makt», dref den hårdt betryckta
allmogen till förtviflan och var en af de största
orsakerna till Dackefejden (se Dacke). Den del han
sedan såsom härhöfvidsman tog i denna väldiga kamp
mellan bondefrihet och konungamakt tyckes ej hafva
varit synnerligen lysande, ehuru underrättelserna
derom flyta tämligen sparsamt. I en strid vid Åsunden
i Mars 1543, der Dacke sjelf blef sårad, bröts
omsider dennes makt, ehuru lugnet endast långsamt
återställdes. Lars Siggesson hade som län innehaft
landskapet Nerike, der han 1525 blef utnämnd till
lagman, och afled i Örebro d. 12 Jan. 1554 vid okänd
ålder. Hans son, Göran Larsson S., furstligt råd,
hertig Karls trogne anhängare, född 1530, död 1590,
var den förste, som skref sig till Rossvik, ett gods
i närheten af Eskilstuna.
2. Sparre, Erik Larsson, den föregåendes son, utan all
gensagelse ättens mest öfverlägsna personlighet och
en typisk representant för den svenska aristokratien
i alla tider. Han föddes d. 13 Juli 1550 och fick en
utmärkt uppfostran samt blef en af sin tids lärdaste
män och ypperste skriftställare, som med lika stor
skicklighet betjenade sig af det latinska som det
svenska språket. I sin ryktbara skrift Pro lege,
rege et grege (för lagen, konungen och folket;
förf. 1585, tr. 1593) kämpade han med stor talang för
statsmaktens enhet, på samma gång som han utvecklade
sitt stånds anspråk, som han under hela sitt lif
med följdriktighet, skarpsinne och stort personligt
mod förfäktade. Johan III, sjelf nära befryndad med
högadeln, hade blott med dess hjelp kunnat bestiga
tronen; och den började nu hoppas på bättre dagar än
den sett sedan skilsmässan från Danmark. Erik S. stod
också under stridigheterna mellan konung Johan och
hertig Karl troget på den förres sida, och man eger
dervid ingen rätt att misstänka hans trohet. I hela
sitt lif synes han hafva handlat i god tro på sin
rättvisa sak, och ehuru han endast tänkte sig konungen
såsom adelns naturlige och vid dess intressen bundne
hufvudman, har han dock på sitt sätt troget tjenat
Vasa-huset. Det kan ej visas, att han satt desse
arfsrätt till tronen i fråga, äfven om han enligt
sakens natur ej sett arfföreningen med så särdeles
blida ögon, hvilket för öfrigt icke varit underligt,
då de två förste Vasa-sönerna ej visat arfriket
från dess bästa sidor. Lagman öfver Vestmanland och
Dalarna sedan 1578 samt riksråd och ståthållare
öfver Vestmanland och Dalarna 1582, afgick han
1587 jämte Erik Brahe till Polen för att verka för
Sigismunds val till polsk konung. Valet genomdrefs
äfven, i trots af en mängd svårigheter och intriger,
hvartill i ej ringa grad medverkade de sväfvande och
obestämda försäkringar, som de svenska ombuden på sin
konungs vägnar och delvis äfven på hans tillskyndelse
afgifvit. Förhållandet mellan Sverige och Polen,
då Sigismund skulle blifva konung, ordnades genom
de s. k. Kalmare stadgar, som uppsattes af Erik
S. och med någon förändring antogos af Johan och
Sigismund. Det var en ny Kalmareunion, som här
föresvafvade de svenske herrarna, en tid, då de i
konungens frånvaro i hans andra rike skulle blifva
de egentligen styrande genom det sjumannaråd, som
då skulle föra regeringen i konungens ställe. Men
Sigismunds första uppträdande i Polen slog allt
annat än väl ut, då polackerna naturligtvis så långt
möjligt tolkade de afgifna försäkringarna till sin
förmån. I sitt missnöje försonade Johan sig med
hertig Karl och lät nu helt och hållet leda sig
af denne högadelns obeveklige motståndare. Med den
honom egna barnsliga kitsligheten lät nu konungen sin
vrede gå ut öfver riksråden (i främsta rummet Erik
S.), hvilka han kallade »riksens oråd», och öfver
hvilka han hopade rimliga och orimliga anklagelser
om hvartannat. Tvisten med riksråden fyller de
tre sista åren af Johans regering; upprepade gånger
anklagades de (1590 och 1591) inför ständerna, för det
de satt sig före att skaffa Sigismund af riket, för
att efter Johans död »råda och bjuda här i Sverige,
såsom de sjelfva hade velat, göra arfsrätten om intet
och skilja sig vid konung Gustafs afföda». Grundade
eller icke, kunde anklagelserna icke fullföljas i
brist af bevis och mot de anklagades nekande. Med
Johans död förföll striden af sig sjelf. S. och hans
kamrater, som tidtals hållits fängslade och beröfvade
sina ämbeten, återtogo nu sin forna ställning. S.,
rikskansler 1593, var en bland dem, som underskrefvo
Upsala mötes beslut s. å., och förblef städse
reformationens sak tillgifven, oaktadt han genom
medgifvanden åt katolicismen mycket lättare skulle
kunnat vinna konung Sigismund för sina planer. När
denne 1594 kom till Sverige för att krönas, framstår
åter S., genom sin Rijksens råds ridderskaps och
menige adels oration (tr. s. å.) såsom bärare af
högadelns anspråk, som han inför kröningsriksdagen
formulerade i skriften Postulata nobilium (otr.),
och som gingo ut på intet mindre än att adeln skulle
återfå sin gamla maktställning från unionstiden. I
fråga om regeringens förande under konungens frånvaro
häfdade han sin gamla ståndpunkt från Kalmare stadgar
gent emot hertig Karl, som i egenskap af arfboren
furste gjorde anspråk på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
