Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för öfrigt under Calderón.) Bland Calderóns
många efterföljare erinras om Francisco de Rojas
(f. 1601), hvars fina historiska stycke »Del rey
abajo ninguno» är ett mästerverk, och Augustin
Moreto, som särskildt excellerade i lustspelet
och hvars mest bekanta stycke är »El desdén con el
desdén». Bland professionella författare inom de
sekundära formerna intages främsta rummet af Luis
Quiñones de Benavente (midten af 1600-talet), som
skref många qvicka entremeses. – Historieskrifningen
når under perioden en stor utveckling. Det gamla
krönikemanéret hade florerat långt in på 1500-talet,
men genom bekantskapen med de store latinske
häfdatecknarna börjar man inse dess brister och söka
skrifva kritisk historia i en stilistiskt fulländad
form. Det första lyckade försöket i denna riktning
är Diego Hurtado de Mendozas »Guerra de Granada»
(om morernas uppror 1568), som dock blef publicerad
först efter det den ryktbare jesuiten Juan de Mariana
(d. 1623) utgifvit sin »Historia de España», som ännu
står oupphunnen inom den spanska häfdateckningen. Den
siste framstående historieskrifvaren under perioden är
Antonio de Sólis, hvars »Conquista de México» utkom
1684. Bland de religiös-mystiska skriftställare,
som blomstrade särskildt under förra hälften af
perioden, märkas Fr. Luis de Granada (d. 1588),
Juan de la Cruz (d. 1591), Teresa de Jesús (d. 1582)
och Fr. Luis de León, som genom sin förträffliga
afhandling om den gifta qvinnan äfven intar en
framstående plats bland tidens moralister. Dessa
äro annars visserligen många, men i allmänhet af
ringa betydelse, om man undantar dem, som använde
satirens form. Mästaren i den sociala satiren,
liksom i den politiska och literära, är Quevedo,
som i sina berömda »Suefios» (Drömmar) obarmhertigt
gisslade samtidens lyten. Denne snillrike och
originelle författare gör sig dock stundom skyldig
till öfverdrift i det vid denna tid uppkommande
manér, den s. k. conceptismen, som sträfvade efter
tankedigert djup i framställningen, men oftast slog
öfver i dunkel tvetydighet, och såsom hvars kodex man
kan anse Baltasar Graciáns (d. 1658) »Agudeza y arte
de ingenio».
1700-talet. Med Spaniens politiska storhet gick också
den spanska literaturens storhetstid till ända, och i
jämförelse med den föregående periodens utomordentligt
rika blomstring visar 1700-talets spanska vitterhet
en bedröfligt anemisk karakter. Med det bourbonska
konungadömet gjorde det franska inflytandet inom
literaturen, liksom inom andra områden, sitt inträde
på halfön, och af det lilla verkligt originella, som
under hela detta årh. frambragtes, må det vara nog
att nämna jesuiten José Francisco de Islas (d. 1781),
med en doft af den gamla pikareska arten kryddade
roman »Historia del famoso predicador Fr. Gerundio
de Campazas», en mot tidens maniererade predikanter
riktad skarp satir, som äfven innehåller förträffliga,
allmänt sedeskildrande episoder, samt den genialiske
D. Ramón de la Cruz’ qvicka och kraftigt originella
sainetes, som gifva en intressant bild af det spanska
samhället från slutet af 1700-talet. Den franska
riktningen fick sin Boileau i Ignacio de Luzán, som i en
»Poética» (1737), icke utan en viss originalitet, för
sina landsmän utvecklade psevdo-klassicitetens bud och
framför allt de famösa enheterna. Men de försök, som
gjordes att imitera det franska dramat, blefvo platta
och misslyckade, och den ende, som kan sägas med
någon framgång hafva skrifvit komedier efter franskt
mönster, är Leandro Fernández Moratin (1760–1828),
hvars bästa stycke är »El si de las niñas». En vigtig
följd af det franska inflytandet var den 1713 efter
fransk förebild inrättade Real academia española,
som redan 1739 i sex folioband utgaf sin stora ordbok,
ett ganska förträffligt arbete, och 1771 sin mer
anspråkslösa grammatika. Slutligen må erinras om
att den nationella historien och literaturen under
detta årh. fann en samvetsgrann och lärd bearbetare
i Gregorio Mayans y Siscar (d. 1782) – den spanska
literaturhistoriens grundläggare är Nicolas Antonio
(d. 1684) genom sitt stora, ytterst vigtiga, på latin
affattade »Bibliotheca hispana vetus et nova» – samt
om de omfattande lärda samlingar inom alla vetandets
grenar, som utgåfvos af den upplyste benediktinmunken
Benito Feyjoo (d. 1764).
1800-talet. Man kunde väntat, att spaniorerna, som
under det ärorika frihetskriget 1808–14 så kraftigt
och framgångsrikt kämpade mot de franska inkräktarna,
äfven inom literaturen skulle veta att afkasta det
främmande oket. Men detta hände icke, och de ifrigaste
franskhatare, såsom en Manuel José Quintana (d. 1857),
som i glödande patriotiska oden efter franskt snitt
predikade frihet och hämd, voro den franska smaken
lika trogna som anhängarna af den franska regimen. När
sedan romantiken gjorde sitt intåg på halfön, är det
också Frankrikes romantik, som blir det egentliga
mönstret. Dock kunde de romantiska idéerna i Cids
och Calderons land icke undgå att också kraftigt
anslå nationella strängar, och den som bäst lyckats
i att sammangjuta de nya tendenserna med det gamla
spanska lynnet är Ángel de Saavedra, hertig af Rivas
(d. 1865), särskildt i sitt drama »Don Alvaro ó la
fuerza del sino». En genialisk romantiker af mer
universel art, tillhörande Byrons eller de franska
efterföljarna af Byrons skola, är lyrikern José de
Espronceda (d. omkr. 1842). Vid sidan af denne
bör också erinras om den unge begåfvade prosaisten
José de Larra (d. 1837), som under psevdonymen
Figaro med bitande qvickhet satiriserade samtiden i
en mängd pamfletter. En romantiker af stor, men till
värdet mycket ojämn produktivitet är den ännu lefvande
D. José Zorilla (f. 1817), bland hvars många alster
må, erinras om dramat »D. Juan Tenorio», en ny för
den spanska romantiken karakteristisk version af den
gamla verldsberyktade sagan. Komedien under denna
tid visar en viss originalitet, ett återupptagande
af 1600-talets traditioner i förening med en
genuin lokalfärg, och dess främste representant är
Manuel Bretón de los Herreros (d. 1873). Jämte den
ofvannämnde Larra må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
