Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppror af Kastiliens ständer, hvilka under form af
försvar för den svagsinta drottning Johannas rätt till
kronan sökt trygga sina gamla friheter. Dessa blefvo
nu i stället alltmera inskränkta och konungamakten
på samma gång med folkets stillatigande samtycke
alltmera utvidgad. Karls val efter sin farfader till
tysk-romersk kejsare (1519) under namn af Karl V –
det namn, hvarunder han egentligen öfvergått till
efterverlden – gjorde honom till herre öfver ett
välde, »der solen ej gick ned», och lade i hans händer
en makt, gränsande till verldsherra välde, men ställde
honom på samma gång i midten af ett sådant virrvarr
af hvarandra korsande intressen, att deras inbördes
slitningar skulle förlama hans kraft och göra hans
bästa och ädlaste afsigter om intet. För Frankrike,
som numera på alla sidor omgafs af habsburgska
besittningar, blef det en verklig lifssak att söka
bryta kejsarehusets fruktansvärda makt, och Karls
hela historia fylles af de ofta afbrutna, men ständigt
åter upplågande, med skiftande vapenlycka förda krigen
mellan honom och Frankrikes ridderlige konung Frans
I. Strömmar af Amerikas guld och det spanska
folkets bästa blod spilldes i dessa krig,
som dock varaktigt befäste S:s välde i Italien
och till dess besittningar der äfven fogade Milano
(efter 1540). Det hårdt beträngda Frankrike drefs
under kampen att söka förbund med de då så mäktige
turkarna; men för tidens begrepp var detta förbund med
kristenhetens arffiende alldeles onaturligt, och i
motsats dertill framstod Karl genom upprepade anfall
på norra Afrikas islamitiska sjöröfvarestater såsom
trons försvarare. Misslyckandet af Karls försök
att ordna reformationsstridigheterna i Tyskland,
der hans gunstling Morits af Sachsen trolöst
missbrukade hans tillit, och de segrar, som vunnos
af den nye franske konungen Henrik
II, bragte honom att misströsta om sin förmåga att
lösa de jättestora uppgifter, som på alla sidor
förelågo honom; och då han 1556 nedlagt alla sina
kronor, efterträddes han i sina spanska riken af
sin son Filip II (1556–98).
Ej ofta framträder i historien en skarpare motsats
mellan fader och son. Karl var en utpräglad german
och stod på höjden af sin tids bildning; välvillig och
menniskovänlig, sökte han bland annat genom visa och
humana lagar ordna förhållandena i Amerika och såvidt
möjligt mildra den hårda lott, som eröfrarnas grymhet
pålagt infödingarna i den ofantliga landsträcka,
som från Kalifornien till Kap Hoorn blifvit lagd
under S:s välde. Filip åter var en äkta spanior med
alla sin stams förtjenster och fel, men framförallt
med dess till fanatism öfvergående trossvärmeri,
hos honom ytterligt stegradt genom en presterlig
uppfostran. Spanska folkets anlag för religiös
fanatism hade fått den rikligaste näring genom den
långa kampen med morerna, och till den yttersta höjd
hade denna känsla flammat upp under de strider, som
ledde till Granadas fall. Det var då, som Ferdinands
sluga statskonst och Isabellas fromma trosnit väckte
den under
korstågstiden stiftade inkvisitionen till nytt lif
(omkr. 1484), och Torquemadas blodiga nit lät kättare
i tiotusental dö bålets qvalfulla död, med ett svagt
hopp att rädda deras själar, då han gaf deras kroppar
till spillo. Det närmaste föremålet för folkets
troshat voro naturligtvis morerna, som fingo valet
mellan dopet, döden eller landsflykten. De flydde i
massor öfver till Afrika; de som stannade qvar blefvo
till namnet kristna, och efter 1526 hade islams lära
i S. ingen öppen bekännare mer. Ett icke ringa antal
morer skall hafva gått öfver till spanska Amerika,
der de snart försvunno bland det öfriga folket. Ej
mindre hotade voro de å sin sida ej mindre fanatiske
judarna, hvilkas kolossala rikedom, förvärfvad genom
ocker och handel, icke bidrog att minska hätskheten
mot dem. Granadas eröfring följdes redan samma år
af judarnas fullständiga utdrifvande ur S. (och
snart derpå äfven ur Portugal), hvarvid de mest
ohyggliga grymheter begingos. Genom reformationen
fick trosnitet ny näring och inqvisitionen ny
sysselsättning. Dess stränga vakt öfver lärans
enhet hindrade de nya idéerna att få insteg, men
sinnena voro djupt upprörda, och det var från S.,
som reformationen skulle drabbas af sitt fruktansvärda
bakslag genom stiftandet af jesuitorden (1540).
Under sådana förhållanden besteg Filip II tronen,
med det enda syftet för ögonen att till hvad pris
som hälst bryta kätteriets välde, om han ock dermed
skulle äfventyra sin krona, sitt lif och sitt rikes
hela välfärd. Detta syfte fullföljde han ock genom
hela sin regering med en fasthet, som åt hans dystra
karakter förlänar en viss storhet och för sin tid
gör honom till medelpunkt i den katolska reaktion,
som en tid syntes hota hela reformationsverket
med undergång. Visst är, att denna reaktion aldrig
kunnat framträda med sådan styrka, om den ej haft
stödet af den mäktiga spanska monarkiens krigshärar
och rikedomar, som ställdes till dess förfogande i
en sådan utsträckning, att rikets yttersta krafter
derigenom uttömdes. Med Frankrike hade den långa raden
af krig afslutats genom freden i Château-Cambresis
1559, som lemnade S. i oqvald besittning af
herraväldet i Italien; men de skulle sannolikt varat
än längre, om ej fransmännen upptagits af de vilda
hugenottkrigen, der Filip naturligtvis af all makt,
om ock i längden med föga framgång, stod katolikerna
bi. I Nederländerna hade regentombytet fullständigt
omkastat ställningen. Karl var och kände sig som
född nederländare, och spaniorerna lade honom till
last, att han alltför mycket gynnade sina landsmän,
som väl förstodo konsten att rikta sig af Amerikas
skatter. Under den allt igenom spanske Filip blef
Nederländerna behandladt som ett biland, ja som ett
eröfradt land. Men dess folk var ej så lätt att styra
som S:s; inqvisitionens rysligheter fördrogos der
lika litet som Filips och hans ståthållares, hertigens
af Alba, förgripelser på folkets fria författning och
sjelfbeskattningsrätt. Gent emot dessa öfvergrepp
reste sig nederländarna 1572, och sju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
