Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de kristne genom att tillfoga morerna
afbräck. Korstågstiden gaf åt kampen mellan morer
och spaniorer en karakter af troskrig, som den
förut blott sällan egt, enär morerna i allmänhet
straffat efter ett fredligt samlif med sina
kristne undersåtar, som de behandlade mildt och
hvilkas tro de ej på annat sätt förnärmade, än att
de knappade in något på kyrkans inkomster. Sedan
riket Toledo 1085 blifvit intaget af Kastilien,
som dermed kommit i besittning af vestgoternas
gamla hufvudstad, kallade morerna till hjelp från
Afrika almoravidernas vilda krigareskaror. Genom
dem och de ej mindre trosfanatiske almohaderna, som
vid 1140 följde i deras spår, vann islam åter nytt
lif i Spanien. Oaktadt ständiga strider, i hvilka
den i de kristnes sånger frejdade Cid framstod
såsom en spansk nationalhjelte, kom det ej till
någon afgörande brytning mellan kristna och morer,
förr än den fjärrskådande påfven Innocentius III
på höjden af den katolska kyrkans makt och storhet
utlyste ett korståg till de otrognes förjagande ur
Spanien. Derpå svarade de senare med att förklara
det heliga kriget, och väldiga härmassor ryckte
öfver från Afrika, under det en korshär förstärkte de
förbundne kristne konungarna. Med det blodiga slaget
vid Navas de Tolosa 1212 var morernas makt på halfön
för alltid bräckt. Förbundet mellan Ferdinand III
af Kastilien och Jakob I af Aragonien inskränkte mot
slutet af 1230-talet deras område till Granadas smala
kustremsa mellan Sierra Nevada och Medelhafvet. Hela
Guadalquivir-dalen med det bördiga Cordova tillföll
Ferdinand, medan Jakob intog Valencia och Murcia, af
hvilka han dock afstod det sistnämnda till Kastilien,
som dermed nådde fram till Medelhafvet. Detta blef af
afgörande vigt för frihetsverkets fortgång och de båda
rikenas vidare öden. Af dem hade Aragonien med sitt
fria samhällsskick visat sig såsom det lifskraftigare
och tycktes bestämdt att än en gång samla halfön till
ett helt. Men med Murcias afstående stängde det vägen
för sig sjelf till ytterligare eröfringar på halfön;
och det trögare Kastilien lät Granadas rike bestå
i ännu två hundra år, från hvilken tid Alhambras
konungapalats står som ett varaktigt minne af den
moriska kulturens efterblomstring. Denna långa tid var
dock ingalunda fri från stridigheter mellan morerna
och de kristne, lika litet som mellan de senare
inbördes. De kristna spanska smårikenas historia är
full af strider, dels inom konungahusen, dels mellan
konungarna och cortes, eller representationen. De
ständiga krigen hade i hög grad ökat adelns makt,
medan deras religiösa karakter, som gaf näring åt
folkets böjelse för vidskeplig fromhet, i lika hög
grad stärkte kyrkans inflytande. Men det var ej blott
de högre stånden, som på konungamaktens bekostnad
förstärkte sin ställning. Feodalismen, som lagt under
sig nästan hela vestra Europa, kom aldrig i egentlig
mening till någon betydelse. Deremot höjde städerna
sig tidigt till inflytande. Konungarna medgåfvo
stora friheter åt befolkningen i de fasta orter,
som anlades till skydd för gränslinien
mot morerna; och i mån som denna gränslinie
framflyttades, växte dessa orter i både antal och
folkmängd. Det senare var företrädesvis fallet inom
det aragoniska riket med dess gynsammare läge; och
städernas fullmäktige i cortes hade der snart lika
mycket att säga som adelns och kyrkans, i förening
med hvilka de länge förstodo att hålla konungamakten
inom ganska trånga gränser. Redan tidigare än England
hade derför Aragonien hunnit lägga grunden till ett
fritt statsskick, som dock ej i längden kunde ega
bestånd, då folket saknade den medborgerliga anda,
som skulle utgjort dess enda säkra grundval.
En olycklig följd af landets delning var, att
lokalpatriotismen skärptes och motsatsen mellan de
små rikena framträdde på ett sätt, som gränsade
till nationalhat. De tillfällen till union, som
erbjödo sig än mellan Kastilien och Aragonien, än
mellan det förra och Portugal, måste derför lemnas
obegagnade. Men år 1469 förmälde sig tronarfvingen
i Aragonien, Ferdinand, med Isabella, arftagerska
till Kastiliens krona; och då Isabella 1474 blef
Kastiliens drottning samt Ferdinand – sedermera
såsom inqvisitionens återställare hedrad med namnet
»den katolske» – 1479 Aragoniens konung, blefvo
de båda rikena omsider förenade, ehuru de hvar för
sig länge bibehöllo sin inre sjelfstyrelse. Denna
förening lade grunden till S:s kommande storhet –
från den tiden kom namnet S. på de förenade rikena
alltmera i bruk – och dess makt befästes yttermera,
då 1492 Granada intogs och dess siste moriske konung
måste nedlägga sin krona.
Under den allmänna hänförelsen öfver denna seger,
som återgaf S. nationel enhet och bräckte den
sista återstoden af morernas åttahundraåriga välde,
förmåddes konungaparet till ett steg, som skulle få en
afgörande betydelse, ej blott för halföns, utan för
hela jordens framtid. Under de sista två hundra åren
hade morerna ej som förut mäktat hålla sundet stängdt
för främmande fartyg; redan på 1200-talet vågade
sig ett och annat skepp från Medelhafvets sjöstäder
tveksamt ut på Atlanten, och deras antal ökades efter
Gibraltars fall i början af 1300-talet. Den deraf
uppkomna lifligare beröringen mellan södra och norra
Europas kuster gaf åt sjöfarten en minst lika stark
väckelse som det tilltagande bruket af kompassen. I
början af 1400-talet hade kastilianerna fattat
fast fot på de ett århundrade förut återupptäckta
Kanarieöarna; och den af Henrik Sjöfararen i Portugal
nyväckta upptäcktsifvern blef ej utan inverkan i
grannriket. Emellertid hade Columbus’ djerfva plan
att på vestra vägen söka nå Indien i början afvisats
såsom ett förmätet, ja gudlöst fantasifoster af en
främmande äfventyrare. Först 1492 lyckades han efter
Granadas fall vinna den högsinnade Isabella och förmå
henne att utrusta honom med skepp och manskap till den
dristiga färden. Resultatet är kändt. Den 12 Oktober
1492 landade han på Nya verldens kust; och året derpå
vände han åter som triumfator till det land han lemnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
