- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
85-86

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommer ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nyromantikerna, som dock i stället för den franska
alexandrinen införde den femfotade jamben, som
motsvarar de italienska endecasillabi. I senaste
tid har sonetten icke utan framgång behandlats inom
den svenska poesien, och särskildt torde Snoilsky
böra räknas bland verldsliteraturens ypperste
sonettskalder. H. S.

Songa-elfven. Se Bandaks-vandet.

Songari, flod i Mandsjuriet, biflod till
Amur, i hvilken den från h. faller ut vid
Michaels-Semenowsk. Längd 1,850 km.

Songariet. Se Dsungariet.

Songhay l. sonrhay, negerfolk, bosatt på
gränsen mellan Sudan och Sahara, från Timbuktu
till Asben samt vid Nigers mellersta lopp. Omkr. 2
mill. Songhay bildade fordom ett mäktigt rike,
som i 11 :te årh. antog islam, men 1588 störtades af
Marokko. F. n. stå de i beroende af imosjar-stammarna,
men intaga i språkligt hänseende en isolerad
ställning. Deras hufvudstad är Gogo, vid Niger.

Songka l. Sangkoi, hufvudflod i franska kolonien
Tong-king i Bortre Indien, rinner upp i 4 grenar inom
kinesiska provinsen Junnan och flyter i sydöstlig
riktning. Efter att vid Hanoi hafva upptagit sina
4 källfloder delar floden sig vid Haiphong å nyo i
flere armar och faller ut i Tong-king-viken. Segelbar
under större delen af sitt lopp, är floden af
väsentlig betydelse för samfärdseln.

Songson. Se Mekong.

Sonklar von Innstätten, Karl,
österrikisk geograf, född 1816 i Weisskirchen,
blef 1839 löjtnant, 1857 lärare i geografi vid
militärakademien i Wiener-Neustadt och tog 1873
afsked som generalmajor. Död 1885. S. företog flere
vetenskapliga forskningsresor i Alperna. Resultaten
af dessa framlade han i sitt grundläggande arbete
Allgemeine orographie (1873) samt i Reiseskizzen
aus den Alpen and Karpathen
(1857), Ötzthaler
gebirgsgruppe
(1860), Die gebirgsgruppe der Hohen
Tauern
(1866) m. fl. skrifter.

Sonne. 1. Jörgen Valentin, dansk målare, född d. 24
Juni 1801 i Birkeröd, besökte konstakademien och
blef elev af djurmålaren Gebauer. Redan då målade han
bataljer jämte landskap med djur samt genretaflor. Med
offentligt understöd reste han 1828 till München
och derifrån 1831 till Rom, der ett friskt och
omedelbart studium af folklifvet och naturen snart
gjorde hans konst fruktbärande. Sedan han kommit
hem och blifvit agré vid akademien (1841), vände sig
hans för naturen öppnade blick mot hemmet, och han
målade en serie taflor från det danska bondelifvet
i mark och skog, hvilka tillförsäkrade honom en
framstående plats i konstnärskretsen, och medelst ett
arbete i denna riktning blef han ledamot af akademien
1846. Vid krigets utbrott åter vaknade hans lust för
bataljmålningar, han följde trupperna i Slesvig från
slag till slag, och hvad alla kände i dessa tider,
skilsmässans smärta, kampens möda och segerns glädje,
fann sitt renaste och stämningsfullaste uttryck i
S:s taflor: Slaget vid Fredericia, Slaget vid Isted,
Kavallerifäktningen vid Aarhus
(alla i kungl.
målningssamlingen). Efter krigets slut återgick
han till sina skildringar af allmogens lif, med
enstaka efterdyningar från kriget, tills han under
de senaste åren vände sig till lifvet i de högre
kretsarna, men likväl äfven der målade menniskan
i fria luften, hälst tillsammans med hästar och
hundar. Han dog d. 24 Sept. 1890 i Köpenhamn.
Ph. W.

2. Carl Edvard S., dansk kopparstickare,
den föregåendes broder, född d. 1 Dec. 1804 i
Birkeröd, död d. 3 Jan. 1878 i Köpenhamn, lärde
kopparstickarekonsten af sin fader, utbildade sig
sedan under Toschi i Parma och återvände till Danmark
1847. S. var en flitig och samvetsgrann, men icke
särdeles anderik konstnär. Som hans bästa arbeten
kunna nämnas Juel och hans hustru efter G. Juel, Den
girige
efter Simonsen, Slaget vid Fredericia efter
J. V. Sonne och Luther på riksdagen i Worms efter
A. A. Müller. Ph. W.

Sonneberg, stad i Sachsen-Meiningen,
vid Koburg–Lauscha-banan. 10,200 innev.
(1885). Tillverkning i stor skala af leksaker,
förnämligast dockor, af papier-maché. Stadens
handel är betydande och hela kretsens industrialster
utskeppas från S., under namn af Sonnebergvaror,
förnämligast till England och Amerika. Vid Fellberg,
ungefär 15 km. från S., erhålles i ofantlig mängd
material för grifflar.

Sonnenburg, stad i preussiska regeringsområdet
Frankfurt a. d. O. (prov. Brandenburg), vid
Lenze. 6,321 innev. (1885). Fiske, tegelbrännneri,
textilindustri och höhandel. Staden eger ett slott,
som 1514–1811 var säte för en af Johannitordens
härmästare och f. n. är hufvudresidens för den nya
preussiska Johanniterorden.

Sonnenfels, Joseph von, österrikisk skriftställare,
född 1732 i Nikolsburg i Mähren, blef 1763 professor
i statskunskap i Wien och upphöjdes 1797 till
riksfriherre. Död 1817. Trots sina fienders angrepp
verkade S. framgångsrikt för reformer inom polis-
och finansväsendet samt genomdref bl. a. förbud mot
pinbänkens användande i de österrikiska staterna. Med
sina Briefe über die wienerische schaubühne (4
bd. 1768; ny uppl. 1884) och andra dramaturgiska
arbeten åstadkom han genomgripande förändringar inom
den sceniska konsten i sitt hemland. Hans samlade
skrifter utkommo 1783–87 i 10 bd.

Sonnenschein, Franz Leopold, tysk kemist, född i
Köln 1817, död 1879 som professor i Berlin, utgaf:
Anleitung zur qualitativen und quantitativen analyse
(1858 och 1864), Handbuch der gerichtlicher chemie
(2:dra uppl. 1881), Handbuch der analytischen chemie
(2 bd 1870–71) m. m.

Sonnenthal, Adolf von, österrikisk skådespelare,
född 1834 i Pest, var först skräddare, debuterade
1851 i Temesvár, engagerades 1856 vid Burgteatern
i Wien samt blef 1884 dess öfverregissör och vice
direktör. S. är en utmärkt konversations- och
karaktersskådespelare. Till hans förnämsta roller
höra Hamlet, Posa m. fl.

Sonneratshönset. Se Gallus, zool.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free