Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socker, kem. Med sockerarter förstår man i allmänhet kolhydrat, som hafva söt smak och kunna kristallisera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afdunstas för fri eld i öppna kittlar, hvarunder
borttages det skum, som tid efter annan uppflyter på
ytan. När saften blifvit tjockflytande, tappar man
den i kar, der man låter den kristallisera. Efter
kristallisationen låter man moderluten, melass eller
sirup, afrinna och renar sockermassan genom dess
tvättning med en mättad sockerlösning. Melassen
innehåller ungefär 35 proc. rörsocker, omkr. 6
proc. drufsocker och levulos, 3–4 proc. salter,
färgämnen m. m. Jämte affall vid sockertillverkningen
förarbetas den till rom.
Det erhållna råsockret eller kolonialsockret
är till färgen mer eller mindre gult eller
brunt och innehåller 83–98 proc. rörsocker, 0,3–5
proc. drufsocker och levulos, vidare salter, fukt och
åtskilliga orenligheter. Genom sistnämnda föroreningar
ger kolonialsocker med vatten en grumlig eller oklar
lösning, hvarpå denna sockervara lättast igenkännes.
Råsockret renas, eller raffineras, derigenom att
man löser det i vatten, tillsätter benkol och
defibrineradt blod samt upphettar alltsammans till
kokning, hvarigenom ägghvitan i blodet koaguleras,
drager med sig föroreningar och på ytan afskiljes
som skum, hvilket aftages. Den sålunda klarade
lösningen silas genom benkol och afdunstas i
luftförtunnadt rum, tills den vid afsvalning
afsätter kristaller. Man låter den nu kristallisera
och omrör derunder vätskan, så att endast små
kristaller kunna bildas. Kristallgröten gjutes
sedan i toppformar och får i dem ytterligare afsätta
kristaller. Slutligen öppnas dessa formar i bottnen,
och den qvarvarande sirupen aflägsnas genom sugning
med luftpump. De sista spåren sirup utträngas medelst
en ren sockerlösning. Topparna vändas nu med spetsarna
uppåt och få fullständigt torka.
Hvitbetan innehåller i allmänhet 7–11 proc. socker,
sällan mer. Efter rensning afskäres först den på
socker fattiga öfre delen, och derefter sönderrifvas
och utpressas betorna eller sönderskäras och
lemnas i beröring med vatten, så att sockret kan
diffundera ur cellerna. Saften upphettas sedan med
ånga till 80° eller 85°, hvarigenom ägghviteämnen
koaguleras. Sedan tillsättes kalkmjölk, och man
upphettar till kokningstemperatur. Derigenom afsöndras
en mängd orenligheter i form af ett skumtäcke på
ytan, från hvilket saften tappas genom en öppning
i luttringspannans botten. Skumtäcket utpressas
för sig. Saften mättas sedan med kolsyregas, som
utfäller öfverskott af upplöst kalk, och silas
genom benkol. Den så renade s. k. tunnsaften
afdunstas vid så låg temperatur som möjligt i
s. k. vacuumpannor, som stå i förbindelse med
luftpumpar. Efter vederbörlig koncentration silas
den återstående vätskan, tjocksaften, å nyo genom
benkol och afdunstas i en kulformig vacuumpanna,
tills den blir kristallisationsfärdig. Den tappas
nu på kopparcisterner (kylare), i hvilka sockret
utkristalliserar. Den erhållna kristallgröten gjutes
sedan på toppformar, ur hvilka sirupen får rinna i
underställda kärl. Sirupen afdunstas ytterligare, så
länge den lemnar socker, och det derur vunna sockret
befrias från sirup genom
centrifugalmaskiner. Detta orenare socker brukar man vanligen
tillsätta tjocksaften. – Hvitbetssirupen innehåller
mycket socker, men dessutom stora mängder salter,
hvilka hindra sockrets kristallisering. Det
har en vidrig smak samt användes till bränvin och
pottaskeberedning. På flere ställen inom tropikerna
förarbetas numera äfven sockerrör efter samma metod.
Rörsocker kan vid ostörd kristallisering
erhållas i stora och väl utbildade kristaller
(kandisocker). Dess egentliga vigt är 1,606. Det
är mycket lättlösligt i vatten. En del socker
löses nämligen i 1/3 kallt vatten. I absolut
alkohol är socker olösligt, men deremot löses det i
utspädd alkohol. Lösningarna äro högervridande. Vid
upphettning smälter sockret vid 160° och förändras
samtidigt. Vid 200° öfvergår det till en amorf massa,
kallad karamell. Vid inverkan af utspädda syror
förändras sockret till drufsocker och levulos. Från
drufsocker skiljes rörsockret derigenom att det
icke reducerar alkaliska kopparlösningar och föga
färgas vid kokning med kaustika alkalier. Rörsockret
jäser icke direkt, men förvandlas genom ett i jäst
förekommande ferment (invertin) till drufsocker och
levulos samt kan sedan försättas i spritjäsning. Det
erhålles ur många växters saft, såsom Beta maritima
L. var. Saccharina, den allmänt i Frankrike och
Tyskland samt äfven i sydligaste Sverige odlade
hvitbetan l. sockerbetan; flere palmer, hvilka
lemna det råsocker, som kallas Jaggery, nämligen
isynnerhet Phoenix silvestris Roxb., Cocos nucifera
L., Borassus flabelliformis L., Caryota urens L.,
Arenga saccharifera Mart. och Nipa fruticans Thunb.;
några lönnarter i Nord-Amerika, såsom Acer saccharinum
Wang., A. pensylvanicum L. och A. negundo L. m. fl.,
samt det högväxta nord-kinesiska gräset Sorghum
saccharatum Pers.
I handeln förekommer rörsockret med olika grad
af renhet och under olika namn. Hvitbetssocker
kallas i allmänhet sådant rörsocker, som erhållits
af hvitbetor, oafsedt om det är rent eller orent. Det
orena hvitbetssockret innehåller ofta icke obetydliga
mängder salter. Farinsocker är orenare socker,
som erhållits ur melass. Maskovad benämnes gult
eller brunt kolonialråsocker. Detta renas stundom på
produktionsorten genom deckning, d. v. s. derigenom
att det öfvertäckes med våt lera, hvars vatten
undantränger ännu qvarvarande melass. Sådant socker
kallas terre-socker eller kassonad.
Sockerröret har sedan urminnes tider odlats i
Asien. Derifrån spreds det till Egypten, Sicilien och
Spanien. Redan i 9:de årh. beredde araberna deraf
socker, dock mest till medicin. Efter korstågen
blef socker mer allmänt bekant i Europa, men stod
mycket högt i pris. »Raffineradt socker», Saccharum
album, användes till beredning af syraper, pastiller
o. d. samt blandas till de flesta pulver, i allmänhet
för att dölja ett läkemedels mindre goda smak. Socker
är äfven ett förträffligt medel att bevara organiska
ämnen från jäsning eller förskämning, hvarför detsamma
användes i stor skala till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
