Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom landet den nihilistiska, som organiserade
sig i hemliga sammansvärjningar. Upproret i
Herzegovina och Bosnien (1875) retade turkarna till
blodsdåden i Bulgarien, och under den europeiska
diplomatiens ansträngningar att återställa lugnet
började Montenegro och Serbien krig, understödda af
ryska penningar och frivillige (våren 1876). Efter
serbernas nederlag hejdades turkarnas framryckande
af kejsar Alexanders maktspråk (Okt. 1876), och
efter nya fruktlösa förhandlingar emellan makterna
förklarade han sjelf, till hälften emot sin vilja,
drifven af den stormande hänförelsen i R. för »den
heliga saken», krig emot Turkiet (April 1877). De
ryska härarna anryckte, såsom förut, både i Mindre
Asien (under Loris Melikov m. fl.) och mot Donau
(under kejsarens broder storfurst Nikolaus, Radetzky,
Skobelev m. fl.), som äfven lyckligt öfverskreds. Men
motgångarna framför det befästa turkiska lägret vid
Plevna väckte allmän bestörtning och ett högljudt
knot emot det kejserliga öfverbefälet, som måste
tillkalla icke blott gardena från Petersburg,
utan äfven den förbundna rumanska hären. Sedan
äntligen Kars (Nov. 1877) och Plevna (Dec. 1877)
fallit, var turkarnas motstånd brutet, och
preliminärfreden undertecknades i San Stefano (d. 3
Mars 1878). R. förvärfvade en del af Armenien med
Kars och Batum, äfvensom den i Parisfreden afträdda
delen af Besarabien, som det allierade Rumanien måste
återlemna, till gengäld belönadt med Dobrudja och
befrielse från vasallskapet under Turkiet. Äfven
Serbien och Montenegro förklarades sjelfständiga
och fingo sina områden ökade. Vidare upprättades
ett nytt, under Porten skattskyldigt furstendöme,
Bulgarien, som sträckte sig från Donau och Svarta
hafvet till Egeiska hafvet och äfven omfattade så
godt som hela Macedonien. Slutligen måste Porten
ikläda sig åtskilliga förpligtelser till R. med
afseende på krigskostnadsersättning och de kristnes
ställning i Turkiet. San-Stefanofreden afsåg således
att stadga R:s protektorat på Balkanhalfön och att
gifva det tillträde till Medelhafvet genom Bulgarien,
som antogs blifva en rysk vasallstat. Men till
följd af Englands hotande protester måste vilkoren,
efter en föregående konvention i London (d. 30 Maj
1878), modifieras på en europeisk kongress i Berlin
under Tysklands ledning. Berlintraktaten (d. 13
Juli 1878) ordnade de orientaliska frågorna såsom
Europas gemensamma angelägenheter. Den vigtigaste
förändringen var, att Macedonien återförenades
med Turkiet och att det öfriga Bulgarien delades
i ett mindre furstendöme och en autonom provins
Östrumilien. Derjämte erkändes Österrikes ockupation
af Bosnien och Herzegovina. Kongressens resultat
uppfattades i R. såsom en nationel förödmjukelse,
och panslavisterna tilläto sig offentliga
demonstrationer deremot. Regeringen kunde ej undgå
att taga intryck deraf, och den fortfarande spänningen
emellan makterna föranledde den mot R. riktade alliansen emellatn
Tyskland och Österrike (Sept. 1879). Upphetsningen
och missnöjet inom R. eggade den nihilistiska
terrorismen, som redan under kriget hade yttrat sig
i gatutumult och angrepp mot högre ämbetsmän, men
sedan systematiskt vände sig mot kejsarens person
(mordförsöket i Petersburg d. 14 April 1879;
jernvägsattentatet vid Moskva d. 1 Dec. s. å.). Efter
explosionen i Vinterpalatset (d. 17 Febr. 1880)
anförtrodde kejsaren en nästan diktatorisk makt åt
Loris Melikov, som hoppades lugna sinnena genom
mildhet och liberala förespeglingar. Men just då
Alexander II stod i begrepp att utlysa ett riksmöte
af ombud från landskapsförsamlingarna, föll han på
öppen gata i Petersburg för nihilisternas bomber
(d. 13 Mars 1881). – Hans son Alexander III (1881–)
utfärdade, efter någon tvekan, ett manifest
(d. 11 Maj 1881), hvari han förklarade sig ämna
bevara sjelfherskaredömet orubbadt. Loris Melikov
afskedades, och under inflytande af andra rådgifvare
(Pobjedonostsev, Ignatiev, Tolstoj) följdes en
strängare riktning, som betonade den ortodoxa kyrkans
och den äkta ryskhetens traditioner och intressen. De
nihilistiska sammansvärjningarna, som ännu
stundom yppade sin tillvaro, äfven bland militären,
motarbetades genom en omsorgsfullare polisuppsigt och
bevakning af kejsarens person. Judeförföljelserna i
södra Ryssland (i synnerhet 1881–83) afledde till
någon del den fortfarande oron. De offentliga
läroanstalterna ställdes under en skarpare
kontroll (den nya universitetslagen af 1884). I
Östersjöprovinserna tillämpades en planmässig
russifikationspolitik, som äfven började (1890)
utsträckas till Finland. Förhållandet till utlandet
blef osäkrare än förut, ehuru trekejsaremötet
i Skierniewice (1884) för någon tid utöfvade
en lugnande inverkan. I Central-Asien fortsattes
framryckandet. Teketurkmenerna underkufvades (1881),
och Merv trädde under Rysslands välde (1884). De
ryska truppernas konflikter med afganerna (1885)
vållade en betänklig spänning med England, som dock
visade stor eftergifvenhet (engelsk-rysk konvention om
afganska gränsen 1887). På Balkanhalfön försvagades
R:s inflytande oaktadt alla öppna och hemliga
ansträngningar å dess sida. I synnerhet emanciperade
sig Bulgarien (den egenmäktiga föreningen emellan
Bulgarien och Östrumilien 1885; reaktionen emot
det rysksinnade partiets angrepp på furst Alexander
1886; prins Ferdinands af Koburg val 1887). Ryssland
vågade ej ingripa med vapenmakt af hänsyn till de
öfriga makterna. Genom Italiens tillträde (1887)
utvidgades förbundet emellan Tyskland och Österrike
till en trippelallians. Men äfven efter tronskiftet i
Tyskland (1838) upprätthölls den yttre sämjan emellan
hofven. R. närmade sig dock mer och mer Frankrike och
sträfvade genom ihärdiga och vidsträckta rustningar
att vid gynsamt tillfälle göra sina traditionella
anspråk gällande. H-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
