Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flere fästningar med områden vid Svarta
hafvets östkust, bekräftade Akjermanfördragets
bestämmelser om Donauprovinserna och Serbien samt
medgaf alla makters fartyg rätt att i fredstid
och under handelsflagg passera Dardanellerna
och Bosporen. Julirevolutionen 1830 beröfvade
Nikolaus Frankrikes bistånd, men han intog en så
mycket stoltare hållning. Polska resningen (1830–31)
dämpades utan hänsyn till Europas allmänna mening;
katolicismens och religionsfrihetens grundsatser
trotsades genom den unerade kyrkans tvungna
återförening med den ortodoxa inom största delen
af den forna republikens område (synoden i Polotsk
1839). När den upproriske pasjan af Egypten hotade
Konstantinopel (1832), skyndade ryska trupper till
Portens hjelp, och sultanen afslöt med R. (1833)
off- och defensivfördraget i Unkiar-Skelesi,
hvarigenom Turkiet i sjelfva verket ställdes under
R:s protektion och till gengäld förpligtade sig att
i krigstid stänga Dardanellerna för andra makters
flottor. Af den förnyade konflikten emellan Egypten
och Porten (1839–40) begagnade Nikolaus sig för att
isolera julimonarkien från de öfriga stormakterna. Han
måste visserligen med dem dela förmynderskapet öfver
Turkiet, men fördraget om sunden (1841), som stängde
både Bosporen och Dardanellerna för alla makters
krigsfartyg, medförde dock äfven trygghet för de
ryska kusterna vid Svarta hafvet under förutsättning
af vänskap med Turkiet. De oroligheter, som 1848
skakade Europa, kommo R. väl till pass. Ryska trupper
återställde ordningen i Donauprovinserna och tvungo
(under Paskjevitj) den ungerska insurrektionsarmén
till kapitulationen i Világos (1849). Nikolaus
uppträdde som beskyddande medlare mellan Österrike
och Preussen (1850); hufvudsakligen genom hans
ingripande räddades den danska monarkiens integritet
(1852). R. stod på kulminationspunkten af sitt
europeiska inflytande. Dess svårare var det att tåla
Frankrikes och Österrikes inblandning i protektoratet
öfver de kristne i Orienten, R:s förmenta privilegium
ända sedan freden i Kutsjuk-Kainardji. Nikolaus
affordrade Porten ytterligare garantier för sin rätt,
men fick ett vägrande svar. Han vågade då (Jan. 1853)
föreslå England, hvars rivalitet i Asien och Levanten
ensam syntes honom förtjena afseende, en formlig
delning af »den sjuke mannens» qvarlåtenskap, lät
sina trupper (Juli 1853) besätta Donauprovinserna
och förstörde den turkiska flottan vid Sinope
(Nov. 1853). Men England slöt sig till Frankrike för
att skydda Turkiet, Österrike koncentrerade sina
trupper vid Donau, och äfven Preussens hållning
var opålitlig. Vestmakternas flottor inträngde
både i Svarta hafvet, der de bombarderade Odessa
(April 1854), och i Östersjön, der Bomarsund intogs
(Aug. 1854). Ryssarna måste utrymma Donauprovinserna,
som besattes af Österrike. De allierade landstego
på Krim, och efter slaget vid Alma (Sept. 1854)
måste R. samla alla sina krafter omkring den befästa
örlogshamnen Sevastopol, hvars inneslutning oaktadt
Todlebens skickliga och tappra försvar fullbordades
efter undsättningshärens nederlag vid Balaklava, Inkerman
och Enpatoria (se vidare Krimkriget). Nikolaus hade
öfverskattat sin makt. Oordningarna i härväsendet,
förvaltningen och finanserna uppenbarade hans
regeringssystems inre bräcklighet. Sviken i sin
sjelfkänsla, afled han plötsligt. – Hans son
Alexander II (1855–81) ansåg bäst att icke förlänga
kriget efter Sevastopols fall (Sept. 1855), oaktadt
de ryska vapnens framgångar mot turkarna i Mindre
Asien. Freden undertecknades på kongressen i Paris
(d. 30 Mars 1856). R. afstod från sina anspråk på
särskild rätt att inblanda sig i Donauprovinsernas
angelägenheter och afträdde Donaumynningarna och en
del af Besarabien. Svarta hafvet förklarades neutralt
och öppet för alla makters handelsfartyg, men stängdt
för alla krigsfartyg. Inga örlogshamnar skulle få
anläggas vid dess kuster. Genom dessa bestämmelser
trängdes R. tillbaka från sin öfvervägande
ställning i sydöstra Europa. Donauprovinserna,
som förut stått under dess inflytande, förenades
till furstendömet Rumanien under Turkiets formella
öfverhöghet, men under alla stormakternas garanti
(1859). Krimkrigets olyckliga utgång återverkade äfven
på R:s inre utveckling. Regeringen kunde icke längre
upprätthålla sin fulla auktoritet. Från alla håll
yrkades på reformer. Meningsyttringarna inom landet
kunde någorlunda tyglas, men emigrantpressen, hvars
förnämsta målsman var Hertzen genom sin »Kolokol»,
hade fri talan och inträngde äfven öfver den
bevakade gränsen. Intresset för politiska frågor
utbredde sig mer och mer till allt vidsträcktare
kretsar. Den liberala intelligensen svärmade
för en folkrepresentation; äfven slavofilerna
talade för den moskovitiska tidens »zemskij
sobor», och i synnerhet bland den studerande
ungdomen vunno radikala och socialistiska teorier
insteg. Många försökte verka för sådana läror genom
en på hvarjehanda sätt förtäckt agitation bland
allmogen och vände sig, när polisen antastade dem,
i förbittradt hat emot den bestående ordningen
(»nihilister»). Separatistiska önskningar yppade
sig här och der i Lillryssland (»ukrajnofiler»),
och de polska nationalitetssträfvandena vunno
anklang äfven bland många ryska frihetsvänner. Denna
inre jäsning, hvars styrka tilltog under Alexander
II:s hela regering, ledsagades från ofvan af en än
påskyndad, än hämmad och vacklande reformpolitik i
vexlande riktningar. Bondeemancipationen var det
nationella storverk, som framförallt kräfdes af den
allmänna meningen. Kejsaren uppfordrade adeln att
med honom samverka till dess genomförande. En
regeringskommission tillsattes (Jan. 1857),
äfvensom särskilda landskapskommissioner, sedan
reformens grundprinciper blifvit å kejsarens vägnar
tillkännagifna i svar å vissa adelskorporationers
adresser. De olika utlåtandena hänskötos till en
redaktionskommission (1859), i hvars arbeten äfven
representanter för den jordegande adeln kallades
att deltaga. Slutligen utfärdades det kejserliga
manifestet (d. 19 Febr. 1861. g. st.) om lifegenskapen
upphäfvande, hvarjämte en utförlig stadga reglerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
