Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmade sig Preussen, i öfverensstämmelse med
sin rådgifvare Nikita Panin (förbundsfördrag
1764 och 1769). Tillika ville hon bilda en
»stor nordisk allians» till motvigt mot det
bourbonsk-österrikiska systemet. Framförallt
sökte hon befästa R:s inflytande i Polen och äfven i
Sverige. Hon återinsatte Biron såsom hertig af Kurland
(1763), genomdref, i förening med Preussen och huset
Czartoryski, Stanislaw Poniatowskis val till konung
i Polen (1764), befrämjade dissidenternas fordringar
(1766–67) och häfdade sin garanti af republikens
författning. I den inre styrelsen arbetade hon
för genomgripande förändringar under inflytande
af »upplysningstidehvarfvets» idéer. Reduktionen
af kyrkogodsen fullbordades (1764). Lifegenskapen
upphäfvande förbereddes, och för att i detalj utarbeta
det reformprogram, som hon offentliggjorde i sin
berömda »instruktion» (1766), sammankallades en
stor »lagstiftande kommission» i Moskva, ett slags
nationalförsamling af ombud från alla rikets stånd
och folkstammar (1767–68). Men hennes ifver svalnade
till följd af det motstånd hon mötte inom landet
och förvecklingarna i den utländska politiken. De
polska oroligheterna föranledde ett ansträngande
krig med Turkiet (1768). Ryssarna under Rumjantsev
m. fl. fältherrar eröfrade Donauprovinserna (segern
vid Kagul 1770) och Krim (1771). En rysk flotta
under Alexej Orlov visade sig för första gången i
Medelhafvet (segern vid Tsjesme 1770) och eggade
grekerna till resning. Efter den resultatlösa
kongressen i Foksjani (1772) fortsattes kriget,
som afslöts genom freden i Kutsjuk-Kainardji
(1774). Turkiet afträdde till R. Azov och flere
fästningar vid Svarta hafvet, erkände tatarernas
oberoende, tillät ryska handelsfartyg att passera
Bosporen och Dardanellerna, medgaf R. rätt att göra
framställningar hos Porten till förmån för dess
undersåtar i Donauprovinserna. Dessa bestämmelser
banade väg för R:s herravälde vid Svarta hafvet och
dess protektorat öfver den kristna befolkningen på
Balkanhalfön. Fredsvilkoren motsvarade dock ej R:s
fordringar, som blifvit jämkade under de politiska
konjunkturernas tryck. Österrike intog en hotande
hållning, och Preussen förmådde Katarina att söka
en viss ersättning för eftergifterna till Turkiet
genom Polens första delning (1772), som visserligen
förskaffade R. några delar af storfurstendömet
Litaven (Hvitryssland) med 1 1/2 mill. innevånare, men
tillika rubbade dess plan att bringa hela Polen under
sitt välde. Sverige lösgjorde sig genom 1772 års
revolution från beroendet af Ryssland. Oroligheter
utbröto dels i Moskva under pestens härjningar
(1771), dels bland kosakerna och sekteristerna i
östra Ryssland, hvilka slutligen under Pugatjev
(1773–74), som utgaf sig för Peter III, företogo
en vidt omfattande resning, först efter åtskilliga
drabbningar qväfd af de kejserliga trupperna. Från
denna tid inslog Katarina en riktning, som
företrädesvis gynnade byråkratiens och de högre
klassernas intressen. Kosakerna ställdes under
strängare uppsigt; zaporogernas samfund upphäfdes
helt och hållet (1775). I
Lillryssland, der hetmansvärdigheten redan blifvit
afskaffad (1764), infördes lifegenskapen (1783)
och kyrkogodsreduktionen (1786), hvarigenom
assimilationsverket fullbordades. Genom stadgan om
guvernementsförvaltningen (1775), som ligger till
grund för R:s nuvarande provinsindelning, upprättades
en mängd nya ämbetsverk och domstolar med principielt
beaktande af ståndsskilnaderna. Privilegiebrefvet för
adeln (dvorjanskaja gramota, 1785) gaf detta stånd
befrielse från kroppsstraff, personlig skattefrihet
och en provinsiel organisation med valrätt till vissa
sysslor, som dock ej egde stor faktisk betydelse. Den
samtidigt utfärdade stadgan för städerna (gorodovoje
polozjenije) afsåg att organisera ett i vissa
klasser indeladt borgarestånd med åtskilliga nya
rättigheter. Deremot utbreddes lifegenskapen genom
stora donationer till enskilda af kronojord med
underhafvande och skärptes genom förbud för de lifegne
att anföra klagomål emot sina husbönder. För öfrigt
befordrades uppodlingen af Sydryssland, och äfven
främmande, mest tyska, kolonister inkallades. För att
fullborda utvidgningsplanerna ändrade Katarina under
Potemkins inflytande sin utländska politik. Mötet
i Mohilev (1780) med Josef II förberedde förbundet
mellan R. och Österrike. Den väpnade neutraliteten
(s. å.) var en mot England fientlig åtgärd. Det
krimska kanatet, som under inre osämja icke kunde
upprätthålla sitt oberoende, införlifvades
med Ryssland (1783). Katarinas resa till Krim
(1787), hvari Josef II deltog, tillkännagaf
hennes rustningar att genomföra Turkiets delning
(»det grekiska projektet»). Porten sjelf, eggad af
England och Preussen, började kriget (Aug. 1787). Med
Österrikes bistånd tillfogade R. turkarna flere
nederlag. Potemkin eröfrade Otjakov (1788). Suvorov
vann segrarna vid Kinburn (1787), Foksjani och Rimnik
(1789) och stormade Ismail (1790). Men R:s krafter
splittrades genom kriget med Sverige (1788–90), som
afslöts utan landafträdelser å någondera sidan,
Österrikes ifver slappades efter Josef II:s död
(1790), och de polska och franska angelägenheterna
lade beslag på makternas uppmärksamhet. Katarina slöt
fred med Turkiet i Jassy (1792), hvarigenom Otjakov
afträddes till R. och Krims annexion erkändes af
Porten. Preussens rivalitet om inflytandet öfver
polackerna lugnades genom Polens andra delning
(1793), som ökade R:s område med större delen
af Litaven, Volynien, Podolien och polska Ukrajna
(tillsammans 3 mill. innevånare). Franska revolutionen
föranledde Katarina till fientliga demonstrationer och
bidrog att skärpa hennes reaktionära inrikespolitik,
men begagnades tillika af henne för att sysselsätta
de tyska grannmakterna och fullborda Polens tredje
delning (1795), hvarigenom R. erhöll återstoden af
Litaven och Volynien jämte Kurland, hvars siste hertig
afsade sig regeringen. – Paul I (1796–1801), Katarinas
son, upphäfde Peter I:s manifest om tronföljden och
stadgade en på den manliga liniens arfsrätt grundad
successionsordning (d. 5 April 1797). Han inskränkte
jordegarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
