Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedhöggos eller dränktes i Volchov (1570). Samtidigt
pågick kriget icke blott med Polen, utan äfven med
kanen af Krim, som tsaren efter Moskvas härjning
(1571) sökte blidka genom feg eftergifvenhet, och med
Sverige, sedan Ivan förgäfves belägrat Reval (1570–71)
och misshandlat en svensk beskickning. Olyckorna
hopade sig efter den krigiske Stefan Bathoris
tronbestigning i Polen (1575). Efter förlusten af
Polotsk (1579) och Pskov (1581) måste tsaren genom
freden i Zapolje (eller Kiverova gora) 1582
erkänna polackernas besittning af största delen
af Livland. Vid fredsförhandlingarna, under
hvilka han i ett anfall af raseri mördade sin
äldste son, hade han anlitat den påflige legaten
Possevinos bemedling och förespeglat honom sin
afsigt att sluta sig till den romerska kyrkan.
Genom flere stillestånd (senast 1583) måste han lemna
i svenskarnas händer utom Estland äfven Keksholm,
Ivangorod, Jama och Koporje med tillhörande
områden. Deremot utvidgades riket på annat håll,
oberoende af Ivans krigsföretag. Tatarkanatet
Sibir (omkring floden Tobol) eröfrades (1581–84)
af äfventyraren Jermak Timofejev, efter uppdrag
af köpmansslägten Stroganov, hvilken tsaren gifvit
tillstånd att anlägga nybyggen vid Kama och längre
Österut. Samfärdseln med Europa gaf upphof åt
hamnstaden Archangelsk (1584), sedan engelsmännen
(1553) funnit vägen till Dvinas mynning och af
tsaren utverkat sig stora handelsprivilegier. –
Ivans son Feodor Ivanovitj (1584–98) var svag till
både kropp och själ. Regeringen fördes i hans namn
af hans svåger Boris Feodorovitj Godunov, som
tillhörde en föga ansedd, urspr. tatarisk slägt,
men sedan genom tsar Ivans gunst hade kommit sig upp
till stort inflytande. Efter de långvariga krigen
rådde mycken inre nöd och jäsning. De misslyckade
sammansvärjningarna emot Godunov bidrogo blott att
ytterligare försvaga de gamla ätterna. De af
tsar Ivan, ehuru utan plan, ökade ämbetsverken i
Moskva uppammade en roflysten skrifvareklass,
som genom sina ränker befordrade tyranniet.
Godunov sökte äfven stöd hos kyrkan och lågadeln. Den
ifrågasatta indragningen af kyrkogodsens privilegier
verkställdes ej. Deremot höjdes hierarkiens
anseende och oberoende af Konstantinopel
genom patriarkatets upprättande (1589) efter
underhandlingar med den grekiska hierarkien.
Lågadeln, som genom sin tvungna krigstjenst
blifvit utarmad, under det att dagsverkarna
utvandrade till de bördiga, efter tatarkanatens
fall tillgängliga trakterna vid nedre Volga,
hugnades dermed att husbönderna fingo rätt (i
synnerhet genom en förordning af 1597) att inom
vissa år återhemta sina förrymda underhafvande.
Allmogens lifegenskap infördes dock ej med ens
genom en uttrycklig lag, utan framgick alltmer
utpräglad såsom en af staten steg för steg erkänd
följd af den allmänna utveckling, hvarigenom å ena
sidan adeln för lifvet fjättrades vid tsarens tjenst,
å andra sidan de skattskyldiga byalagen, för att
icke digna under de gemensamma förpligtelserna,
föranleddes att återbörda sina bortflyttade
medlemmar. Men okets försvårande framkallade åter ett
mer eller mindre öppet motstånd. För öfrigt saknade
icke Godunovs i det hela fredliga, styrelse yttre
framgångar. Det för kort tid förnyade kriget (1590)
med Sverige ledde till freden i Teusina, hvarigenom
de förlorade ryska landskapen återförvärfvades
mot erkännande af Sveriges besittning af Estland
(1595). Tatariska anfall afvärjdes, de sibiriska
besittningarna utvidgades (från denna tid använda
till förvisningsorter), och ehuru inblandningen
i polska konungavalet 1587 blef utan resultat,
uppträdde den moskovitiska diplomatien med ökadt
sjelfförtroende, hvarigenom äfven regentens
anseende växte. Sedan tsarens unge broder, Dmitrij,
på ett outredt sätt försvunnit (1591), enligt ryktet
genom Godunovs anstiftan, fanns ingen tronarfvinge
af den moskovitiska herskareätten. Oaktadt bojarrådet
efter Feodors död sökte tillvälla sig makten, valdes
Boris Feodorovitj (1598–1605), med sin syster Tsaritsa
Irinas och patriarken Jobs bistånd, till tsar af ett
tämligen tumultuariskt riksmöte. Men han trycktes af
medvetandet att den stora mängden af undersåtarna
ändock betraktade honom som usurpator. Hans såväl
yttre som inre politik röjde på samma gång halfhet
och hänsynslöshet. Han gynnade utländingarnas handel,
anställde främmande yrkesmän och legoknektar, sände
ryssar att studera i Europa, men vågade icke öppet
trotsa presterskapets fördomar mot den vesterländska
bildningen. Han fruktade att inlåta sig i krig,
men han eggade grannmakterna mot hvarandra genom»
tvetydiga förespeglingar och bedref
stämplingar bland deras undersåtar. Han sökte vinna de olika
folkklasserna genom öfverdrifven frikostighet och
illa beräknade eftergifter, men uppmuntrade tillika
spioner och angifvare och förföljde alla misstänkte
med stor grymhet, i synnerhet bojarerna. Den högt
uppburne Feodor Nikititj Romanov (af samma slägt som
tsar Ivans första gemål) och hans hustru tvungos
att gå i kloster (1601; i klostret bar han namnet
Filaret), och hans bröder förvisades. Ett allmänt
osäkerhetstillstånd inträdde. Upprorshopar bildade
sig inom landet, hvilka med möda kufvades af tsarens
trupper. Vid gränserna slöto sig oupphörligt nya
flyktingar till kosakerna, krigiska äfventyrare af
olika härkomst, men förnämligast ryssar, hvilka, i
den mån som tatarerna undanträngdes, samlade sig i
stepptrakterna och under valde hetmaner l. atamaner
(af T. hauptmann) företogo plundringståg emot de
otrogne, men vid gynsamma tillfällen äfven emot den
bofasta kristna befolkningen. Vid Dnjepr och Don
uppträda de redan i det 15:de årh., i det 16:e vid
Volga och Jaik (Ural) m. fl. floder, utefter hvilka de
flyttade sina lägerbyar. I Ukrajna hade Stefan Bathori
upprättat en af staten erkänd kosakhär, i hvilken
ett begränsadt antal inregistrerades, men dessutom
funnos många andra sjelfrådiga skaror, som egde en
medelpunkt i zaporogernas läger (setj) på en holme
nedom Dnjeprfallen. Dnjeprkosakerna reste sig ofta
mot de polske herrarna, i synnerhet sedan den katolska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
