- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1527-1528

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism (af Lat. socius, bundsförvandt, kamrat), den ekonomiska teori, som utgår derifrån, att den nu pågående privatkapitalistiska, storindustriella utvecklingen alltmera skiljer arbetaren från arbetsmedlen, derigenom skapar ett egendomslöst proletariat och i stället hopar arbetets afkastning hos en icke arbetande samhällsklass

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

först efter långvarigt motstånd kufvades. Äfven
i Italien försöktes liknande resningar, men
undertrycktes der hastigt. På senare åren har dock i
bägge dessa land socialismen i sina allmän-europeiska
former fått fast mark, om än delvis starkt uppblandad
med anarkistiska reminiscenser.

1870 års krig flyttade den politiska tyngdpunkten i
Europa från Frankrike till Tyskland, och tyngdpunkten
i europeisk arbetarerörelse följde med, så mycket
mer, som den franska arbetarerörelsen förlamades
för ett helt årtionde af åderlåtningen efter
kommunen. Redan under 1848 års rörelser hade
Marx med några vänner verkat i Westfalen och
Rhenprovinsen i rent socialistisk anda, och ännu
tidigare hade skräddaren Weitling agiterat i
tyska arbetare-kretsar för socialism. Det dröjde
dock ända till 1860-talets början, innan en
sjelfständig arbetarerörelse sköt fart i Tyskland;
dittills följde de mera vakna arbetarna i regeln
det politiskt frisinnade, men ekonomiskt rent
manchesterliga framstegspartiet. Hufvudrollen vid det
nya arbetarepartiets bildande och dess lösslitande
från framstegspartiet spelade Ferdinand Lassalle
(se d. o.). I en rad stridsskrifter och föredrag,
hvilkas glänsande talang och bitande skärpa fäste hela
Tysklands blickar på den väldige agitatorn, nedref
Lassalle i stora arbetarekretsar tron på de herskande
lärorna om naturlig harmoni mellan kapital och arbete
och om statens »nattväktar-rol», som han kallade dess
non-intervention i det ekonomiska lifvet, och öppnade
i stället sinnena för den moderna socialismens
åskådningssätt. Som eminent praktisk politiker
betonade han dock på samma gång mycket starkt
de närmaste målen: allmän rösträtt samt i socialt
afseende som öfvergångsförslag produktionsföreningar
med statskredit. Efter Lassalies död 1864 framträdde
rörelsens nationella karakter ensidigare; de
lassalleska ofvergångsförslagen tillmättes betydelse
som grunddogmer, och under v. Schweitzers ledning
blef förbindelsen med den bismarckska regeringen
betänkligt intim. Dessa omständigheter föranledde
bildandet af ett nytt socialdemokratiskt arbetareparti
i Eisenach 1869, under ledning af Marx’ vän,
skriftställaren W. Liebknecht och den unge energiske
svarfvaremästaren Aug. Bebel. »Eisenacharna», som
de kallades i motsats till »Lassalleanerna», voro
internationella och republikaner samt ställde sig i
allo på rent marxistisk grund. De båda fraktionerna
bekämpade i början hvarandra häftigt, men tillväxte
dock båda i styrka och antal, trots ständiga
förföljelser med både polisens och domstolarnas
hjelp. Det alltmer stegrade trycket uppifrån, som 1874
tog sig uttryck i föreningsrättens upphäfvande för
socialisterna i Preussen, åstadkom dock slutligen en
sammansmältning af de bägge riktningarna och bildandet
af »Tysklands socialistiska arbetareparti» i Gotha
1875. »Gotha-programmet», ännu nästan oförändradt
gällande som den tyska socialdemokratiens officiella
program, innehåller följande hufvudpunkter:

»I. Arbetet är källan till all rikedom och all
kultur, och då allmängagneligt arbete endast är
möjligt genom samhället, tillhör hela arbetsprodukten
samhället, d. v. s. alla dess medlemmar, under allmän
arbetsskyldighet och med lika rätt efter hvars och
ens förnuftsenliga behof. I det nuvarande samhället
äro arbetsmedlen monopol för kapitalistklassen; det
arbetareklassens beroende, som deraf är en följd,
är orsaken till eländet och träldomen i alla dess
former. Arbetets frigörelse kräfver, att arbetsmedlen
förvandlas till samhällets gemensamma egendom och
att produktionen samhälleligt regleras samt att
arbetets afkastning användes till gemensam nytta och
rättvist fördelas. Arbetets frigörelse måste vara
arbetarklassens eget verk; gent emot arbetareklassen
äro alla andra klasser att betrakta som en reaktionär
massa.

II. Utgående från dessa grundsatser verkar Tysklands
socialistiska arbetareparti med alla lagliga (detta
ord ströks dock på partikongressen i Wyden i Schweiz
1880, med anledning af socialistlagens utfärdande)
medel för den fria staten och det socialistiska
samhället, för brytandet af jern-lönelagen genom
afskaffande af löneårbets-systemet, för upphäfvandet
af utsugningen i alla dess former, för undanröjandet
af all social och politisk olikställighet. Ehuru
Tysklands socialdemokratiska arbetareparti närmast
verkar i nationel ram, är det väl medvetet om
arbetarerörelsens internationella karakter och
beslutet att uppfylla alla skyldigheter, som derigenom
åläggas arbetarna, för att förverkliga alla menniskors
broderskap.»

Dertill knyta sig som »statens grundvalar» fordringar
på: »allmän rösträtt, direkt lagstiftning genom
folket, folkväpning i stället för stående här,
fullständig yttrande-, tanke- och forskningsfrihet,
rättskipningen gratis och genom folket, obligatorisk
och kostnadsfri folkundervisning, religionens
förklarande som privatsak». Inom det nuvarande
samhället fordras: »största möjliga utsträckning af
politiska fri- och rättigheter, en enda progressiv
inkomstskatt, oinskränkt föreningsrätt, en
samhällsbehofven motsvarande normalarbetsdag» samt
en vidsträckt och grundlig skyddslagstiftning.

Sammanslutningen stärkte betydligt socialdemokratiens
ställning och agitationskraft. En hel arbetarepress
blomstrade upp och förde öfver hela Tyskland dess
talan. Tydligast visa dock partiets röstetal vid
riksdagsvalen tillväxten:
I hela Tyskland: I Berlin:
1871 101,927 2,058
1874 351,670 11,279
1877 493,447 31,522


I regeringskretsarna mognade nu alltmer beslutet att
söka genom en särskild undantagslagstiftning bekämpa
den hotande fienden. Förevändningen bjöd attentaten
af Hödel och Nobiling 1878 på den åldrige kejsar
Vilhelm I. Intetdera af dessa har en senare opartisk
pröfning kunnat ställa i det ringaste samband med
socialdemokratien; men då mötte det ej svårighet att
öfvertyga de förbittrade massorna om, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0770.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free