Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism (af Lat. socius, bundsförvandt, kamrat), den ekonomiska teori, som utgår derifrån, att den nu pågående privatkapitalistiska, storindustriella utvecklingen alltmera skiljer arbetaren från arbetsmedlen, derigenom skapar ett egendomslöst proletariat och i stället hopar arbetets afkastning hos en icke arbetande samhällsklass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– socialismen. Då rikedomen i nutidens samhällen
ter sig i form af en ofantlig samling varor,
börjar Marx sitt arbete med en analys af
varan. Hvarje vara är å ena sidan ett ting,
som genom sina egenskaper tillfredsställer något
slags menskligt behof, och denna dess nyttighet
ger varan dess brukningsvärde. Brukningsvärdena
utgöra rikedomens materiella innehåll, hvilken dess
samhälleliga form än må vara. Men å andra sidan är
hvarje vara ett ting, som utbytes mot ett annat i
ett visst förhållande, d. v. s. som har ett visst
bytesvärde. Detta värde kan icke sammanhänga med
brukningsvärdet, ty såsom brukningsvärden hafva ju
varorna olika egenskaper. Det måste hos varorna, för
att de skola kunna utbytas i ett bestämdt förhållande
och öfver hufvud jämföras, finnas något gemensamt:
de äro alla produkter af menskligt arbete. Endast
såsom sådana äro de värden, hvilkas storlek mätes
helt enkelt genom mängden af det som bildat värdet,
arbetet. Men arbetsmängden har åter sitt mått i
tiden, dock väl att märka icke den individuella, som
användts i ett särskildt fall, utan den samhälleligt
nödvändiga genomsnittsarbetstid, som behöfves på en
gifven tidpunkt för att frambringa en viss vara. Detta
är den beryktade marx’ska värdeteorien, som sålunda
är en precisering och konseqvent utveckling af den
klassiska ekonomiens särskildt af Ricardo skarpt
formulerade sats: arbetet är källan till allt
värde. Otvifvelaktigt är denna värdeteori med dess
logiska konseqvenser en af de vigtigaste grundvalarna
för den marx’ska uppfattningen och derigenom också för
socialismen i dess nuvarande formulering. Tillämpas
den marx’ska värdeteorien på det särskilda slag
af på den kapitalistiska marknaden förefintlig
vara, som heter arbetskraft, så finner man att
arbetskraftens värde, som i normala fall, der tillgång
och efterfrågan täcka hvarandra, återspeglas i dess
pris, i lönen, måste vara lika med den till arbetarens
underhåll och reproducering samhälleligt nödvändiga
arbetstiden. Men med denna vara, arbetskraften, eger
det särskilda förhållande rum att den ju i sjelfva sin
förbrukning frambringar nytt värde och regelbundet
mera värde än den ersättes med – ty eljest hade
ju köparen af arbetskraften, kapitalisten, intet
intresse af hela operationen. Arbetaren behöfver
t. ex. arbeta blott i 6 timmar för att skapa så
mycket värde, som motsvarar underhållskostnaden
för honom och hans familj, d. v. s. hans lön; men
för de öfriga 6 timmarna af arbetsdagen får han
ingen ersättning, det under denna tid frambragta
värdet, öfverskottsvärdet (»mehrwerth»), går som
vinst i arbetsköparens ficka. Der ligger enligt
Marx och den nutida socialismen nyckeln till
kapitalbildningens gåta. Kapital är obetaldt arbete,
det är den enkla, lättfattliga formel, hvari den
teoretiska undersökningen sålunda utmynnar. Och
kapitalet kan på sådant sätt dag efter dag suga
upp öfverskottsvärdet och föröka sig, helt enkelt
derigenom att kapitalistklassen är egare till
produktionsmedlen, jorden, maskinerna m. m., som den
låter arbetareklassen använda mot en lön,
hvilken icke alls står i något förhållande till värdet
af hvad arbetet frambringar, utan i stället
genom arbetarnas egen konkurrens hålles nere
vid gränsen af hvad de oundgängligen behöfva
för att kunna existera (Lassalles »ehernes
lohngesetz»). Alla dessa missförhållanden äro
grundade i sjelfva det privatkapitalistiska systemet
och kunna fullständigt afhjelpas endast genom hela
lönesystemets ersättande med socialistisk kooperation;
först då alla medborgare, d. v. s. staten, är egare
till produktionsmedlen, kommer också arbetets hela
afkastning att kunna lända alla till godo och icke
som nu till väsentligaste delen stanna i fickorna
hos en genom egendomsbesittning privilegierad klass.
Det utmärkande för den kapitalistiska sakernas
ordning är, att produktionen ledes af kapitalister,
som låta fria lönearbetare arbeta åt sig. Marx
genomgår utförligt med exempel från England hur de
forna bönderna och handtverkarna mot medeltidens slut
skildes från sina små produktionsmedel och för sitt
lifsuppehälle uteslutande hänvisades till arbete mot
lön; det var det moderna proletariatets tragiska entré
i historien. Kapitalismen utvecklades nu genom olika
stadier, t. ex. manufakturen, tills slutligen med
ångans användande som drifkraft och fabrikssystemets
införande mot slutet af förra århundradet den
industriella revolutionen var fullbordad och
storindustriens herravälde började. Tillegnandet af
ofverskottsvärde kunde nu ske i största skala,
under skenet af en fri öfverenskommelse mellan
arbetaren och arbetsköparen. Den mest i ögonen
fallande motsägelsen i det nuvarande systemet
finner Marx vara, att medan produktionen genom
storindustrien blifvit en social operation,
som utföres af många, planmässigt samarbetande
personer, så blir dock produkten fortfarande
enskilda kapitalisters egendom. En annan motsägelse
är den, som råder mellan ordningen inom fabriken
och konkurrensanarkien ute på marknaden. Varor
produceras icke för att fylla menskliga behof, utan
för att skaffa vinst åt egaren af de arbetsmedel,
med hvilka de förfärdigas. Produktionen sker derför
alldeles planlöst. Den ohejdade konkurrenskampen leder
vidare till förfalskning af varorna och utvecklar
en moral eller rättare omoral, som är förderflig
för hela samhället (eller också aflöses konkurrensen
af faktiska monopol, som tillåta ett fåtal personer
att brandskatta hela befolkningar). De oupphörligt
förbättrade maskinerna göra allt flere arbetare
arbetslösa och skapa derigenom en arbetets reservarmé,
som icke blott sjelf är försänkt i elände, utan
dertill äfven nedtrycker lönerna för dem, som ännu
hafva arbete. Produktionens planlöshet och ofantliga
ökning, utan att köpförmågan hos folkets breda lager
i jämförlig grad tilltager, skapa det egendomliga
fenomen, som intet föregående utvecklingsskede känt,
krisen på grund af öfverproduktion (n. b. relativt
till köpförmågan). Förut återkommande med en period
af omkring 10 år, tyckas kriserna på senare tider
tendera att blifva kroniska, då ett behof efter en
vara knappt hinner uppstå, förr än det genast blir
fyldt och mer än fyldt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
