Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 1513-1514 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snitseljagt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Snufva, näskatarr (coryza), är en akut eller kronisk
katarral inflammation i näsans slemhinna. På grund
af sin kärlrikedom och sitt för kall, fuktig och
bakteriehaltig luft samt retande gaser utsatta läge är
denna hinna lätt disponerad för katarr. Snufva anses
dock uppkomma äfven genom afkylning af aflägsnare
kroppsdelar, särdeles fötterna. Den tyckes ofta
uppkomma direkt genom smitta, hvarför man bör akta
sig att komma i nära beröring med andedrägt, näsdukar
m. m., tillhörande en person med snufva. Katarren
framkallar betydlig rodnad och svullnad i slemhinnan,
så att näsan lätt tilltäppes (»nästäppa»), samt
flytning ur näsan af ett i början klart, vattnigt,
blodstrimmigt, sedan slemmigt och slutligen ofta
varblandadt sekret. Näsan blir röd, med små sårnader
kring näsöppningarna och svullen öfverläpp. Derjämte
inställa sig allmänt illamående, frossbrytningar,
lindrig feber, hufvudvärk samt nedsatt lukt och
smak. Snufvan har benägenhet att sprida sig genom
eustachiska rören till öronen, genom strupen till
lungornas broncher samt, farligast, in i hålorna
i pannbenet öfver ögonen och i käkhålorna. Snufva
med nästäppa hos diande barn är särdeles besvärlig,
emedan barnen hindras att taga sin föda, då de icke
kunna andas genom näsan. Kronisk snufva beror än på
långvarig svullnad i slemhinnan, än på atrofi af
densamma med så utvidgade näsgångar, att snytning
icke förmår utdrifva sekretet, som stagnerar och
blir illaluktande. Deraf uppstår den ytterst
obehagliga åkomman »stinknäsa» (Lat. ozaena,
Fr. punaisie), hvilken ock kan bero på envisa
sårnader, oftast till följd af syfilis. Snufva kan
hämmas eller kuperas genom torr diet (undvikande
af alla våta födoämnen), insnusning af kalomel
eller morfinpulver m. m., men säkrast genom
insprutning af en kokainlösning. Stinknäsan
är ofta obotlig, men lindras genom renande
näsduscher, kalomel, lokal behandling m. m.
F. B.

Snultra, Labrus, zool., slägte tillhörande
fam. Labridae, ordn. Pharyngognathi bland
fiskarna. Det kännetecknas genom långsträckt,
sammantryckt kroppsform, genom köttiga läppar samt
derigenom att öfverkäken kan framskjutas. En enda
ryggfena finnes. De undre, sammanväxta svalgbenen
äro utrustade med starka, trubbiga



tänder. Hithörande former hafva ofta synnerligen
lysande färger. Slägtet räknar omkr. 30 arter från
Europas och norra Afrikas kuster. I Skandinavien
finnas bergsnultra, blåsnultra, brunsnultra,
grässnultra, skärsnultra och stensnultra. (Se
Bergfiskar.) De uppehålla sig i kusternas närhet
samt lefva företrädesvis af snäckor och kräftdjur.
L-e.

Snus (af T. schnauze, nos, näsa), ett
njutningsmedel, som utgöres af pulveriserad tobak,
behandlad på ett särskildt sätt, och som användes
genom att införas i näsan. Detta sätt ätt bruka
tobak uppkom i Spanien och Frankrike på Frans II:s
tid och har sedan spridt sig öfver snart sagdt hela
jorden, om det ock icke brukas i så hög grad som
rökning. Tillverkningen af snus är den långsammaste
och besvärligaste grenen af tobaksmanufakturen. De
blad, som skola användas till snus, böra vara feta
och hafva mörk färg samt få icke vara på något sätt
sjukligt förändrade. Af stor vigt för snuset är såsen,
som i hög grad varierar för olika sorter och oftast
utgör en fabrikshemlighet. För de flesta såser är
dock vanligt salt en gemensam beståndsdel. Äfven
försättas såserna ofta med pottaska, ammoniaksalter
och andra salter. Sedan bladen såsats, öfverlemnas
de åt den s. k. svettningen, hvilken kan utföras
på många sätt. Än låter man de hela bladen svettas,
än pulveriseras de på förhand. Stundom låter man en
större mängd hoppackade blad svettas på en gång;
stundom låter man svettningen försiggå i mindre
högar. I senare fallet försiggår denna process
på 4–10 dagar, under det att svettningen af
de stora högarna kräfver 5–6 månader. En långsam
svettningsprocess lemnar bättre vara. För beredningen
af finare snus är den s. k. karotteringen
egendomlig. De såsade bladen förenas till
s. k. puppor, hvilka utgöras af rofformade bingor
af särskildt utvalda tobaksblad, hvilka, sedan de
genomgått en första jäsning, inlindas i linnedukar,
som starkt höpsnöras. Derigenom utpressas såsen, på
samma gång som luften utestänges. Pupporna få nu ligga
några veckor, hvarunder en långsam jäsningsprocess
försiggår. På det att den ännu qvarvarande såsen
skall verka likformigt, omläggas pupporna ofta. Efter
någon tid ombindas snörena ännu fastare, och sedan
borttages linneduken, hvarefter snörena ännu fastare
tilldragas och pupporna packas i kistor och nedställas
i ett mörkt, jämnt fuktigt och varmt rum, der de tid
efter annan ompackas. På detta sätt förvaras pupporna
under många år och vinna alltmera i godhet till följd
af den långsamma jäsningsprocess, för hvilken de äro
utsatta. Slutligen äro de så smidiga, att de kunna
skäras som smör, och sönderskäras nu medelst ett
slags sågartade apparater, eller ock malas de i ett
slags qvarnar. Det snus, som erhålles af detta slags
puppor, kallas rappé. Den dyrbara karotteringen har
man sökt ersätta med snabbare metoder, men endast
med ringa framgång, hvilket sannolikt beror derpå
att den långsamma sönderdelningen af nikotinet
och de öfriga qväfvehaltiga beståndsdelarna
i tobaksbladet lemna en helt annan vara än
den, som erhålles vid snällfabrikationen.
K. af G.

Snussi l. Senusi, muhammedansk orden i norra
Afrika, stiftad omkr. 1860 af Sidi Snusi, en
skriftlärd från Tlemsen. Denna orden, hvars syfte
är att återupprätta islam till dess ursprungliga
renhet, utmärker sig för starkt hat mot de
kristne. Den har fått en betydande utbredning i
östra Sahara. Ordensgeneralen residerar i Sarabub,
v. om Siwa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>