Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snitseljagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tangere», »Strandvrak», »Min vän och jag», »Gammalt
porslin», »Bränneoffer», »Vattenliljan», »Alprosen»,
»Strid» m. fl. äro mycket karakteristiska för skaldens
förändrade stämning. I formelt hänseende tillhöra
dessa sonetter de yppersta, som formats på vårt
språk. En tid kom, under hvilken S:s lyra endast
sällan klingade. Han öfversatte fint och smakfullt
ett urval af Göthes ballader (i bokform 1876) och
sysslade för öfrigt hufvudsakligen med numismatik
och bibliognosi, i hvilka grenar han tillhör våra
förnämsta kännare (han utgaf 1873 under titeln
Ett svenskt myntkabinett en beskrifning på sin
egen myntsamling). 1876 invaldes han till ledamot
af Svenska akademien, efter biskop Genberg. De
få originaldikter han denna tid offentliggjorde
(»Masaniellos tarantella», »Rosersberg», »Trädet
på torget» m. fl.) buro visserligen mästarens
stämpel, men talade ej om någon ny utveckling
hos skalden. Man började nästan befara, att S:s
strängaspel skulle helt och hållet tystna, att
verldsmannen och diplomaten skulle lemna skalden ur
sigte. Emellertid hade S. under dessa år genomgått en
stark kris, som vardt af djupt ingripande betydelse
för hans personliga lif och derigenom äfven för
hans konstnärliga utveckling. Då han, säkerligen
efter svåra inre strider, genomkämpat denna kris,
var hans beslut fattadt. Han tog 1879 afsked från
sin befattning i utrikesdepartementet och lemnade
på samma gång för längre tid fosterlandet samt
vistades derefter hufvudsakligen i Florens och
Dresden. 1881 utkommo så hans Nya dikter (2:dra
uppl. 1886). Sjutiotalets kyliga, dämpadt bittra
stämning är borta, eller rättare, den har uppgått i
en högre enhet: de bästa af skaldens förut bekanta
egenskaper hafva sammansmält med en rikare och djupare
lifsåskådning till ett nytt helt, en skönhet med
själfullare tycke än ungdomsdikternas. Likaså har
den ungdomliga lifligheten bytts i ett manligt lugn,
utan att känslans friskhet derigenom lidit någon
skada, och slutligen har sensualisten blifvit
utpräglad idealist. De djupa afspeglingar af
känslolifvets tysta, fördolda verld han der med så
enkla medel vet framtrolla utgöra en ny och högst
betydande landvinning för hans skaldskap. I denna
diktsamling framträder S. äfven som en af våra främste
fosterländske sångare, i afdelningen Svenska bilder,
der han med fulländad konst framkallat minnen ur
flydda epoker af vår historia. Dikter sådana som
»Gamle kung Gösta», »Kristina», »Stenbocks kurir»
m. fl. torde utan tvekan kunna ställas vid sidan
af de yppersta alster af detta slag vår vitterhet
eger. Likaså träffas i de andra afdelningarna en
mängd ypperliga dikter, såsom »Afekedsdrycken», »Den
främmande fågeln», »Målaren i Pompeji», »Trappisten»,
största delen af styckena i afdeln. »Tankar och toner»
och den fina helsningssången till G. E. Klemming. Som
konstnär står S. mycket högt i denna diktsamling,
hvilken för öfrigt har ett öfvervägande kontemplativt
skaplynne. I Dikter, tredje samlingen, som utkom
1883 (2:dra uppl. 1884), vände deremot skalden den
blanka diktspegeln utåt för att uppfånga bilder af
nutidens innersta lif. Der visade han sig som den nya
tidens skald i eminent mening, i det han gaf sin poesis
klara form åt de mer eller mindre dunkla eller medvetna
stämningar, som genombäfva samtiden, t. ex. i de ypperliga
dikter, som andas en så djup och ädel sympati för de
lidande och betryckte: »I porslinsfabriken», »Misericordia»,
»Från sjuksalen», »Afrodite och sliparen», och »Den tjenande
brodern». I öfrigt innehåller äfven denna diktsamling
förträffliga »Svenska bilder» (»Lützen», »På Vernamo marknad»,
»Amaryllis»), och bland andra dikter må nämnas »Syrsan»,
»Sveriges karta», »Garibaldis död», »Hvilan i Egypten»,
»Höstdag vid Schwedenstein», »Valborgseld» och
diktcykeln »Savonarola».
S. fortfor att flitigt strö omkring sig sköna qväden,
hvilka han jämte en del ej förr offentliggjorda
hopförde till ett band Dikter, fjärde samlingen,
1887. Det inledes med en präktig diktcykel »Aurora
Königsmark». Följa så »Svenska bilder, tredje serien»,
med den ståtliga dikten »Hvita frun», en af S:s
kraftigaste, mest helgjutna skapelser, »En afton
hos fru Lenngren», den vackra hyllningen till vår
främsta skaldinnas minne vid Svenska akademiens
hundraårsfest 1886, och den gripande dikten »Den
trettonde Mars». Vidare märkas, bland »Berättelser och
sägner», åtskilliga mästerliga dikter: »Klabauterman»,
»Den nya Cendrillon», »Poesiens vandring», säkerligen
ett af de skönaste, mest tankeväckande skaldestycken
som i vår tid sett dagen, »Rebell», »Ginevra», »En
sovereign», »Vid Valkiakoski pappersbruk», »Borgå»,
»Lyckliga dagar på Sandhamn», »Folkets sångmö»
m. fl. och slutligen de ypperliga minnesrunorna
öfver M. v. Krusenstjerna, Edv. Bäckström och
J. P. Jacobsen. S. intager i alla dessa dikter
alltjämt samma höga ståndpunkt som konstnär, och
han ådagalägger i dem samma demokratiska tendenser
som i den tredje samlingen. Hans senaste dikter visa
i sjelfva verket ett oafbrutet fortgående på denna
bana med en allt starkare framträdande förkärlek för
de små och tillbakasatta i samhället. 1886 utgafs en
godtköpsupplaga af de »Svenska bilderna» (innehållande
äfven de i fjerde samlingen upptagna) och 1888
en praktupplaga af »Sonetterna». 1887 utkom en af
S. verkstäld öfversättning af den tyske skalden Artur
Fitgers gripande sorgspel »Hexan», som äfven uppfördes
på K. Stora teatern i Stockholm. S. anses allmänt som
vår främste, nu lefvande lyriske skald. Han besitter
också många af skaldens härligaste egenskaper, en
blomstrande, rik fantasi, varm och innerlig känsla,
allomfattande sympatier. Som konstnär i versens
form är han en af de främste inom vår vitterhet;
i kraft och storslagenhet öfverträffas han väl af
flere, i fulländadt behag deremot af ingen. Hösten
1890 utnämndes han till överbibliotekarie vid
kungl. biblioteket i Stockholm. – Hans hustru, Ebba
Ruuth, f. 1844, har som författarinna uppträdt med
en reseskildring Ögonblicksbilder från Nordafrika
och Syditalien af E. J. A. R-m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
