Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snarrefva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han som en vådlig revolutionär. Han nödgades
söka och erhöll rektorsbefattningen vid högre
elementarskolan i det aflägsna Kuopio. Men der
begynte han jämte sin pedagogiska en publicistisk
verksamhet, som för Finlands framtid blef af
största betydelse. Han utgaf nämligen från början
af 1844 tvänne tidningar: »Maamiehen ystävä»
(Landtbrukarens vän) och »Saima». Den förra, hvars
redigering S. snart öfverlemnade åt en medhjelpare,
var en tid den enda tidning på finska språket och
bidrog genom sitt väl valda innehåll icke litet att
stegra läslusten bland den finska allmogen. Större
betydelse hade dock den senare, hvilken, skrifven
på svenska, vände sig till den bildade allmänheten
för att än genom grundligt hållna ledande artiklar,
än genom skämt och humor väcka densamma till större
deltagande för tidens frågor i allmänhet och för det
egna fäderneslandets i synnerhet. Först med »Saima»
blef pressen i Finland en samhällsmakt. Dels kämpade
den, så långt de tryckande censurförhållandena
tilläto, för liberala samhällsreformer öfver hufvud,
dels sökte den för ståndspersonsklassen klargöra den
solidaritet, hvilken förenade densamma med den stora,
finsktalande massan af nationen, äfvensom dess pligt
att arbeta för denna massas höjande i materielt
och andligt hänseende, hvarvid finskans utbildning
till kulturspråk blef en oafvislig nödvändighet. Den
skarpa polemiska tonen i Saima väckte mot bladet
många ovänner, men på andra håll och i synnerhet
inom den bildade ungdomens led framkallade det en
entusiasm, som bar varaktiga frukter. Ödesdigert
för »Saima» blef, att dess uppträdande med oblida
ögon sågs af styrelsen och särskildt af Finlands
d. v. generalguvernör furst Mensjikov, hvars ledande
grundsats var, att från Finland så litet som möjligt
borde förljudas i Petersburg. Den kamp »Saima»
nödgades föra mot censuren vardt derför år efter
år tyngre, till dess bladet vid utgången af 1846
helt och hållet indrogs. S. gaf dock ej vika, utan
grundade i stället tidskriften »Litteraturblad för
allmän medborgerlig bildning», till hvars utgifvande
hans vän E. Lönnrot erhållit privilegium.
Emellertid blef professuren i filosofi vid
universitetet ledig. S. sökte den och uppfördes
efter att hafva utgifvit (1848) en akad. afhandling,
De spiritus ad materiam relatione, af konsistorium
på första förslagsrummet; men medsökanden erhöll
tjensten, 1849. Hos S. vaknade tanken att för en tid
lemna sitt fädernesland, och han sökte på uppmaning
af sin vän B. E.Malmström en ledig professorsstol i
Upsala. Men han fullföljde icke sin afsigt, sannolikt
emedan han fruktade, att en öfverflyttning genom
förhållandenas makt kunde leda till en expatriering
för alltid – något hvartill han ej ville beqväma
sig. Han lemnade nu ej blott det af censuren hårdt
ansatta Litteraturbladet, utan äfven sin rektorsplats
i Kuopio och flyttade till Helsingfors. En plan
att der inrätta en handelsskola och vid densamma
anställa S. såsom föreståndare förföll, emedan
styrelsen vägrade sitt bifall. Hans ställning var nu
ganska brydsam, han lefde, med hustru och barn, enligt sitt
eget uttryck »såsom himmelens foglar». En tid vann
han sin utkomst å handelshuset H. Borgströms kontor
i Helsingfors.
Omsider grydde dock en ljusare tid med kejsar
Alexander II:s tillträde till regeringen. Redan 1855
öfvertog S. åter redaktionen af Litteraturbladet. Den
1852 af kejsar Nikolaus upphäfda professuren
i filosofi återställdes i verkligheten, om än
icke genast till namnet, i det S. 1856 utnämndes
till professor i »sedelära och vetenskapernas
system». Naturligtvis helsades denna utnämning
med allmänt jubel. S:s popularitet stod nu på sin
middagshöjd, men icke långt derefter begynte den på
några håll aftaga. Orsaken dertill var, att S. i sitt
Litteraturblad kraftigt bekämpade den om Finlands
framtid misströstande politiska pessimism, som,
ett arf från den föregående regimen, ännu låg qvar
i mångens sinne, men som enligt S:s åsigt numera
var obefogad och endast egnad att förlama nationens
handlingskraft. »De bestående förhållandena skola
begagnas till allt det goda de möjligen medgifva»,
sådant var hans politiska valspråk, och han ansåg
tidpunkten nu, då en Finland bevågen och för
frisinnade idéer mottaglig furste bestigit tronen,
gynsam för öppnandet af en reformernas aera. Men
vilkoret derför var, att man med förtroende gick
regentens afsigter till mötes. Derför angrep han
häftigt de korrespondenser, hvilka denna tid från
Finland sändes till Sverige och der utgåfvos i
broschyrform under titeln »Finska förhållanden» samt
i hvilka ställningen i Finland utmålades i svarta
färger. S:s åsigter såväl deri som i fråga om det
s. k. »Januariutskottet» 1862 och om den hållning
Finland borde intaga under det polska upproret
1863 och de då hotande krigsutsigterna ådrogo honom
skarpa beskyllningar för inställsamhet mot makten
och för ändrad politisk ståndpunkt. Polemiken mellan
Litteraturbladet och dess motståndare derom äfvensom
angående »språkfrågan» nådde slutligen en grad af
personlig bitterhet, som dittills aldrig varit skådad
inom Finlands periodiska press. Huru än S. dervid i
enskildheter må hafva misstagit sig och förlupit sig
i polemikens hetta, bör dock ej betviflas, att hans
handlingssätt dikterats af patriotiska motiv.
S:s förtroende till kejsar Alexanders afsigter mot
Finland blef icke sviket. Detta lands konstitutionella
statsskick väcktes efter lång dvala å nyo till
lif, i det ständerna sammankallades 1863. Vid
samma tid kallades S. till ledamot i senaten
och chef för dess finansexpedition, hvarvid
han nedlade sitt Litteraturblad. Det märkliga
trontal, hvarmed landtdagen d. 18 Sept. 1863
öppnades af kejsaren-storfursten, och hvari
utlofvades ett ytterligare fortskridande på den
konstitutionella banan, hade till större delen flutit
ur S:s penna. Bland åtgärder utmärkande för S:s
statsmannaverksamhet är förordningen af 1863 angående
det finska språkets rättigheter, hvilken tillkom på
S:s råd, medan kejsar Alexander II under sommaren
1863 vistades i Finland, och hvilken gjorde en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
