Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 1495-1496 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smörsyre-etyleter ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom Holstein 1657 voro snapphanarna de, som
tillfogade honom de största förlusterna. I Sverige
hade de sina hufvudtillhåll på Hallandsås och i
Göinge härad på gränsen mellan Skåne och Bleking,
under ledning af Sven Påfvelsson. Då Karl X
sedan förnyade kriget mot Danmark, befann sig Sven
Påfvelsson på Själland, der trakten kring Jungshoved
var skådeplatsen för hans bedrifter, genom hvilka han
fördunklade Tuchsen och Rostgaard, hvilka opererat
kring Köpenhamn och Kronborg. Derefter inträder
en tids uppehåll, tills under striden mellan Karl
XI och Kristian V snapphanefejden blossade upp
med förnyad styrka och vildhet. I Göinge satte
Kristians utskickade Sten Brahe snapphanekriget
i gång, och med allmogen förenade sig hopar af
förbrytare och stigmän. I Vestra Göinge anfördes de
af Ubbe på Frisholmen, på Hallandsås af Nils Tideman
och Sven Påfvelsson. Fasta stödjepunkter fingo,
de i Kristianopel, Karlshamn och Kristianstad. Vid
Loshult togo snapphanarna den svenska krigskassan
1676. Den 14 och 22 Jan. 1677 utfärdade Karl mot
dem tvänne påbud, af hvilka det sista bestämde,
att för den skada, som tillfogades någon ämbetsman
eller soldat, skulle socknen bota 1,000 rdr för
hvarje, som mördades, och skulle dessutom hvar
tredje man utlottas till afrättning. Jämte detta
stränga påbud, afsedt att förskräcka, utsändes
i slutet af Jan. 1677 J. Gyllenstierna på ett
räfstetåg; Kristianopel och Karlshamn intogos,
utanför Kristianopel steglades 70 snapphanar, i
Göinge anställdes undersökningar, och öfverallt fick
allmogen förbinda sig att afbryta förbindelserna med
de upproriske. Intet hjelpte dock, hvarken grymhet
eller förmaningar. Under året 1678 förvärrades
t. o. m. fejderna. Snapphanarnas farligaste fiende
var Alexander Hummerhjelm, understödd af gästgifvaren
i Markaryd Nils Nilsson såsom spion. Vid Rolfsberga
plundrade snapphanarna 1678 konung Karls tross,
liksom de, öfverallt der de kunde, nedhöggo eller
genom ohyggliga dödssätt nedgjorde enskilda svenska
soldater eller truppafdelningar. I Mörrums socken
i Bleking lär konung Karl sjelf varit nära att
nedskjutas af en snapphane. Det var först under år
1679, efter freden, som oron stillade sig, och det
stora flertalet drog sig tillbaka till fredliga
yrken. Det dröjde dock många år, innan hvarje
spår af dem försvann, särskildt i Göingebygden.
K. G. L.

Snapphanelås. Se Eldhandvapen, sp. 346 och 347.

Snapplås l. Springlås. Se Lås.

Snara, jagtv. Den enklaste och ojämförligen mest
använda formen för detta slags fångningsredskap är
den s. k. vanliga snaran, som icke har något slags
tillbehör. Med sin fria ände bindes den vid ett
orörligt föremål, en buske el. d. När en fogel råkat
få snarans ring nedom hufvudet, kan han ej frigöra sig
derur, under förutsättning att snaran har passande
spännvidd och mjukhet; vid bemödandet att komma lös
strypes han oftast. De för kramsfogelsfångst afsedda
och med ram försedda
enkla snaror, som upphängas i träd,
kallas donor.



En sammansatt form af snara är vippsnaran. Af denna
finnas många konstruktioner, hvilka dock hafva
det gemensamt, att snaran är fäst vid en rörlig
fjäderarm, vanligen ett nedböjdt ungträd eller en
spänstig, i marken fastsatt och nedböjd stång, samt
vidare att denna fjäderarm qvarhålles i sin spända
ställning genom ett giller. När gillret rubbas,
slår fjäderarmen ut, och snaran vippar upp – deraf
namnet – samt för med sig upp i luften hvad som
fastnat deri. Gillret placeras så, att villebrådet,
i det ögonblick gillret beträdes, befinner sig inom
snarans spännvidd.



Vippsnara användes visserligen ock för matnyttigt
vildt, men mest för skadedjur, hvilka med tillhjelp
af tänderna kunna befria sig ur en vanlig snara,
om de hafva stöd för fötterna. – Snaror förfärdigas
oftast af glödgad mässingstråd eller tagel och af
olika styrka i förhållande till djurarten. (Jfr
Th. Hahr, »Handbok för jägare och jagtvänner»,
1881.) – Snaror användes förr i tiden vida mer än nu,
men äro inom Sverige fortfarande i ej ringa bruk för
fångande af tjäder och orre i en del skogstrakter
samt för fångande af ripor i fjällmarkerna. Enligt
gällande lag få de för fångande af vildt ej
begagnas annanstädes än i Kopparbergs, Jämtlands,
Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län.
J. W. L.

Snarkning (Lat. rhonchus), fysiol., benämnes
det vanligtvis grofva och mer eller mindre
långdragna ljud, som en del personer (företrädesvis
äldre eller fetlagda) frambringa under sömnen,
derigenom att vid inandningen gomseglet sättes i
en dallrande rörelse, medan luften passerar ned
genom svalgtrånget eller rummet mellan tungroten,
gomsegelbågarna och tungspenen. Det snarkande
ljudet förstärkes genom resonans från munhålan, öfre
delen af svalget och de der inmynnande näshålorna,
genom hvilka under snarkandet vanligen en liten del
af inandningsluften passerar. Då näshålorna genom
slemhinnornas ansvällning eller genom nybildningar
derstädes äro mer eller mindre svårt genomträngliga
för inandningsluften,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>