Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slöjdföreningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrågavarande ämnena få tillfälle att inverka
på näsans slemhinna och derigenom framkalla
lukt-förniminelser. (Derpå grundar sig den bekanta
metoden att hålla för näsan vid intagandet af
illasmakande läkemedel. Denna metod är naturligtvis
verksam, endast när de förnimmelser man vill undvika
tillhöra luktsinnet.) Det är en allmän föreställning
att man vid snufva alldeles förlorar smaken. Det är
då emellertid luktförnimmelserna, som bortfalla. Af
det anförda inses, att en mängd förnimmelser
vanligen hänföras till smaken, hvilka rätteligen
böra räknas till lukten. Å andra sidan tillhöra
åtskilliga s. k. smakförnimmelser i sjelfva verket
känseln. Så är t. ex. fallet med den skarpa och den
sammandragande (adstringerande) smaken, uppfattningen
af vissa ämnens konsistens, den känsla af värme,
köld o. s. v., som ingår i mycket, som brukar kallas
smak. Den s. k. metallsmaken och den alkaliska smaken
(lutsmaken) äro troligen känselförnimmelser, blandade
med en eller flere af de nämnda smakarterna. Fadd
smak (de gamles »sapor insipidus», smaklös smak)
är känslan af att smak saknas, der man kunde vänta
eller fordra den. Om de nu nämnda förnimmelser,
som tillhöra andra sinnen, utmönstras från hvad
man vanligen brukar hänföra till smaken, återstå
endast 4 smakarter nämligen beskt, sött, surt och
salt. Dessa 4 olika smakarter kunna icke ytterligare
indelas, eller med andra ord, det finnes icke olika
slag af besk, söt, sur och salt smak. Ämnen kunna
visserligen smaka olika starkt beskt o. s. v. eller
hafva en bismak (t. ex. jämte beskt smaka sött),
men om de endast smaka beskt, sött o. s. v., kunna
de i passande koncentreringsgrader icke på smaken
skiljas från hvarandra. Om de enkla smakarterna
blandas med hvarandra, uppstå icke nya förnimmelser
(såsom då färger blandas med hvarandra). En blandning
af salt och surt smakar både salt och surt. Vi
ega således förmåga att vid tillräcklig öfning
och uppmärksamhet analysera våra smakförnimmelser
i deras enkla beståndsdelar, och smaken liknar i
detta afseende hörseln, ty örat kan (under de nämnda
förutsättningarna) höra de särskilda tonerna i ett
ackord. Från både hörseln och synen skiljer sig
emellertid smaken deruti att inga öfvergångar finnas
mellan de enkla smakarterna såsom mellan olika toner
och färger. Det kan derför sättas i fråga, huruvida
icke de olika s. k. smakarterna böra betraktas såsom
tillhörande sjelfständiga sinnen, lika väl som man i
senare tid börjat sålunda uppfatta de olika arterna
af känseln (tryck, värme, köldförnimmelserna). –
Smakförnimmelsernas styrka beror dels på hvilka
och huru många af smakpapillerna som träffas af det
smakande ämnet (se Smakorgan), dels på detta ämnes art
och koncentreringsgrad. Papillae circumvallatae och
foliatae hafva betydligt bättre utveckladt smaksinne
än pap. fungiformes, som för öfrigt sins emellan
förete ganska stora olikheter. Om de nämligen med
tillhjelp af fina penslar, fuktade med starkt smakande
lösningar, och vid förstoring undersökas hvar för sig,
visar det sig, att visserligen många af dem kunna
smaka både surt, sött, beskt och
salt, men att af de öfriga somliga kunna smaka
surt och beskt, men icke sött, andra sött och
surt, men icke beskt, ännu andra endast surt,
o. s. v. Denna omständighet talar i hög grad för
tillvaron af särskilda ändapparater för de olika
smakarterna. Somliga pap. fungif. sakna alldeles
smakförmåga. Deremot kunna de alla känna beröring,
värme och köld. – Genom tändernas, kindernas och
tungans rörelser bringas under tuggningen de smakande
ämnena i födan i intim beröring med ett stort antal
smakpapiller. Tungans öfre yta saknar smakförmåga;
men när smakande ämnen af tungan tryckas mot gommen,
utpressas och utbredas de smakande substanserna
öfver tungans bas, sidoränder och spets, der
smakorganen befinna sig. Detta är möjligen orsaken
till den oriktiga föreställningen att gommen har
smakförmåga. – Om en konstant elektrisk ström
ledes genom tungan, uppträder en egendomlig
förnimmelse, den s. k. elektriska smaken, som
vanligen beskrifves såsom sur vid den positiva,
alkalisk vid den negativa polen. Troligen är det
emellertid dervid fråga om sammansatta förnimmelser:
känsel-, värme-, köld- och smakförnimmelser blandade
med hvarandra. Äfven mycket svaga strömmar förmå att
framkalla den elektriska smaken, t. ex. den ström,
som alstras, om man på en gång berör tungspetsen
med ett koppar- och ett silfvermynt, hvilka tillika
beröra hvarandra. – Smaksinnets nytta, dess betydelse
i kampen för tillvaron, ligger i öppen dag. Det är
en allmän regel, att förnimmelsernas känsloton,
d. v. s. deras egenskap att vara angenäma eller
oangenäma, är mera utpräglad i samma mån som de
yttre orsaker, hvilka vanligen framkalla dem, äro af
mera omedelbar betydelse för individens och slägtets
tillvaro. Den beska och den söta smakens känsloton
är synnerligen utpräglad, och detta står tydligen
i sammanhang dermed att nästan alla växtgifter
med ytterst få undantag smaka beskt (några »smaka»
skarpt), under det att de olika sockerarterna och
stärkelse (som af spotten omsattes till socker)
äro vigtiga näringsämnen. Hvad angår salt och surt,
äro dessa förnimmelsers känsloton mera beroende af
deras styrka, och således af de smakande ämnenas
koncentrering, oangenäm, om denna når en skadlig
grad o. s. v. Smaken är således i förening med lukt
och känsel (om hvilka sinnen liknande iakttagelser
kunna göras) på grund af de olika förnimmelsernas
känsloton af största betydelse för djuren, i det den
förmår dem att uppsöka nyttiga födoämnen och undvika
skadliga gifter. Någon fullkomlig öfverensstämmelse
mellan angenämt och nyttigt finnes emellertid härvid
lika litet som eljest, och det vore alldeles oriktigt
att af det nu anförda sluta till, att det som smakar
godt alltid är nyttigt och tvärtom.
2. Estet. Smak kallar man i öfverflyttad bemärkelse
hvarje mer eller mindre utbildad omedelbar
uppfattningsförmåga af bättre och sämre. Sålunda kan
moralisk smak fattas i samma bemärkelse som moralisk
takt. Vanligast är emellertid ordets användning i
estetisk bemärkelse, hvarvid med smak förstås en mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
