Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sliparebacken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och verb, utsträckt ändelsen
m i 1. pers. sing. pres. till alla verb (jfr Serbiska
språket), men förlorat de i serbiskan bibehållna
vokativ-, imperfekt- och aorist-formerna. Som
»fornslovenska» anses kyrkoslaviskan (se d. o.) af
Miklosich, Jagic o. a. – Slovenska literaturen
eger väl i den s. k. »Freisingen-handskriften» (två
biktformulär och ett homiliefragment, möjligen af
biskop Adam af Freisingen, omkr. 970) ett af de äldsta
slaviska minnesmärkena, men börjar dock egentligen med
den protestantiska rörelsen i Kärnten och Steiermark,
i senare hälften af 16:de årh., då Nya. testamentet,
evangelisk katekes och andra religiösa böcker
utgåfvos i slovensk öfversättning af Primus Truber,
Sebastian Krell o. a. samt slutligen hela bibeln af
Georg Dalmata (1584). Samma år utgaf den lärde Adam
Bohoric, Melanchthons lärjunge, den första slovenska
grammatiken (på latin). Men denna lefvande början
undertrycktes fullständigt af den sedan följande
katolska reaktionen (»reformations-kommissionen i
Krain»), och under halfannat årh. var all literär
verksamhet på folkspråkets grund förlamad. De
förnämste författarna, såsom historikern Schönleben
(1618–81) och den utmärkte etnografen Valvasor
(1641–93), skrefvo på latin eller tyska. Mot
slutet af 18:de årh. dagades en bättre tid för
den inhemska, numera katoliserade literaturen,
med bibelöfversättaren Georg Japel (1744–1807) –
Dalmatas öfversättning hade bränts af jesuiterna –,
historikern och skådespelsförfattaren Anton Linhardt
(1758–95), diktaren Leopold Volkmer (1741–1816)
o. a. Den förnämste författaren från denna tid var
emellertid presten Valentin Vodnik (1758–1819), berömd
som diktare (»Pesmi za brambovce», krigssånger, 1809),
etnograf, grammatiker och utgifvare af den första
slovenska tidningen »Ljublanske novice» (Laibacher
nyheter; fr. 1797). I början af 19:de årh. utbildades
språket i hög grad genom flere grammatiska författares
arbeten, alla på tyska, af hvilka de förnämsta
äro af den berömde Kopitar (sed. o.) En hel rad
diktare framträdde i den af Kastelic 1830 grundade
första literära tidskriften »Kranjska zhbelica»
(Krainiska biet), bland andra den störste slovenske
diktaren Frans Preseren (1800–49), hvars mestadels
lyriska dikter sedermera samlades i »Poezije doctora
F. Prezerna» (1847). En ny epok i den slovenska
literaturen bildades med den af den berömde doktor
Bleiweiss (f. 1808) grundade tidningen »Novice»,
som, ehuru egentligen egnad åt landtbruket, snart
blef en medelpunkt för alla åt folkbildningen, det
literära »högspråkets» utveckling och rättskrifningens
fastställande egnade sträfvanden. Samma verksamhet
fortsattes med framgång sedan 1858 af »Glasnik
za literaturo in umetnots» (Tidning för liter.
och konst), utgifven af språkforskaren Janezic
(f. 1828). I dessa tidskrifter framträdde flere
utmärkta författare, Toman, Levstik, Krek och
främst bland alla den nationelle och religiöse
skalden Vesel-Koselski med historiska och språkliga
afhandlingar, dikter m. m. Liksom i
andra sydslaviska land, befordrades äfven
här den literära verksamheten i hög grad af
flere sällskap, i främsta rummet »Slovenska
matica» (Sl. fonden) med sin sedan 1865 utkommande
»Letopis »(Årsskrift). Den förnämsta tidningen är
»Slovenski narod» (Sl. folket), sedan 1868 utgifven
af den som dramatiker berömde Josef Jurcic. Den
bästa samlingen af slovensk folkpoesi, hvilken för
öfrigt icke kan mäta sig med den serbiska, är gjord
af Stanko Vraz under titeln »Illyrische volkslieder
in Steiermark etc.» (1839). – Jfr till språket (utom
Kopitars arbeten) Janezic, »Slovenska slovnica»
(Sl. språklära, 5:te uppl. 1876, äfven på tyska),
»Popolni rocni slovar slovenskega in nemskego jezika»
(Fullst. handlex. öfver slov. o. tysk spr., 2 bd,
1851) samt till literaturen de under art. serbiska
spr. anförda verken af Safafik och Pypin-Spasovic.
H. A.
Sluis [slöjs], befäst stad i nederländska provinsen
Zeeland, vid floden Zwin. Omkr. 3,000 innev. Staden
dref under medeltiden en liflig handel och försvarade
sig tappert mot fransmännen 1794. Vid S. utkämpades
1340 ett sjöslag mellan engelsmän och fransmän,
i hvilket de förre segrade, ehuru vida underlägsna
i antal.
Sluka, landtbr., i marken befintlig spricka, genom
hvilken vatten sjunker ned.
Slunga, krigsv., ett kastverktyg, som består af en
lång, i midten för kastkroppens stöd något bredare rem
af läder, tågvirke, senor e. d., hvilken, sammanlagd
i en slinga, försättes i en kretsformig rörelse och
derigenom framdrifver kastkroppen ett längre eller
kortare vägstycke. Redan hos fenicier och hebréer var
slungan i bruk, hos de senare under namn af kela, ända
tills David införde bågen. Homeros omtalar den, under
namnet sfendone, såsom förekommande hos grekerna och
närboende folk. Hos romarna funnos två slags slungor,
funda och fustibalus, den senare försedd med en lång
stång. Medelst båda slagen kastades runda
 |
| Slup (se art. »Slup» å följ. sida). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
