Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slepne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blefvo fullkomligt likställda, och man endast
i skolorna i den dansk-tyska delen ville gifva
företrädet åt det danska språket. Från dansk sida
främjades utvecklingen genom grundläggandet af
folkbibliotek, och en stark nationalkänsla väcktes
till lif, under det att regeringen blott visade föga
ifver för införandet af några politiska framsteg. Då
helstatsförfattningen i Holstein rönte stort
motstånd, väcktes tanken på att gradvis genomföra
Ejderprogrammet, och genom Novemberförfattningen
1863 knöts S. närmare till konungariket, hvaremot
gemenskapen med Holstein under tidernas lopp skulle
kunna upphöra. Detta uppfattades i Tyskland som
början till en inkorporation, och vid Fredrik
VII:s samtidigt inträffande död ingrepo de tyska
stormakterna och tvingade Danmark till det andra
slesvigska kriget. Då detta pågick, hölls på våren
1864 en konferens i London, på hvilken England
föreslog S:s delning; den danska regeringen gick
motsträfvigt in derpå och ville afstå endast den
sydligaste sträckan söder om Dannevirke. Dermed ville
Tyskland icke nöja sig, och man kunde hvarken komma
öfverens om en nordligare linie eller en allmän
omröstning för att pröfva folkets stämning i den
omtvistade delen eller om utslag af en neutral
regent. Kriget återupptogs och slutade med S:s
förlust genom freden i Wien d. 30 Okt. 1864. Genom §
5 i det tysk-österrikiska fredsslutet i Prag 1866
bestämdes, att den dansktalande delen af S. efter fri
omröstning skulle få återgå till Danmark, men denna
paragraf upphäfdes 1888. Den preussiska regeringen
undertrycker numera hänsynslöst det danska språket
och förföljer hvarje tecken på nordslesvigarnas kärlek
till deras gamla fosterland, hvarför också många hafva
utvandrat dels till Danmark dels till Nord-Amerika.
E. Ebg.
Slesvigska krigen. 1. Det första slesvigska kriget,
eller slesvigska treårskriget, kallas Danmarks
krig mot de slesvig-holsteinska upproriske och
deras tyske bundsförvandter, 1848–50. Det började
med striden vid Bov n. om Flensborg, hvarest den
danska hären under general Hedemann med Laessö som
stabschef sprängde upprorshären under prinsen af
Augustenborg, d. 9 April 1848. Derefter besattes
Slesvig och Eckernförde, men d. 23 April nödgade den
framträngande preussisk-hannoveranska hären, 19,000
man under Wrangel och Halkett, de 12,000 danskarna
genom slaget vid Slesvig att öfvergifva Dannevirke och
draga sig tillbaka till Als. Tyskarna höllo derefter
hela Slesvig och södra Nörrejylland besatta till d. 25
Maj, hvarunder den danska flottan blockerade de tyska
hamnarna och uppbringade de tyska handelsfartygen. Den
28 Maj intog dansken Bülow genom ett utfall från
brohufvudet vid Als-sundet Dybböl-höjden och trängde,
jämte Schleppegrell, rikstrupperna under Halkett
tillbaka från Nyböl; den förenade tyska härens angrepp
på den vunna ställningen tillbakaslogs d. 5 Juni efter
en hårdnackad strid. Den 26 Aug. slöts vapenhvila i
Malmö, och de 5,000 man svenska trupper, som i Juni
hade besatt Fyen och derigenom gifvit danska hären
ett ryggstöd, återvände. Vapenstilleståndet,
hvars vilkor groft kränktes från tysk sida,
förde icke till någon lösning, och d. 3 April 1849
började kriget på nytt, genom de danska truppernas
framryckande både i Sundeved och norra Slesvig. Den
5 April (skärtorsdagen) blef linieskeppet Kristian
VIII förstördt och fregatten Gefion tagen i en oklok
strid mot landbatterierna i Eckernförde-fjorden,
nästan utan någon förlust för fienden, och en
träffning d. 6 April vid Ulderup i Sundeved hade inga
följder. En ny träffning på Dybböl-höjden d. 13 April
blef af tyskarna skildrad som en »Erstürmung der
Düppeler schanzen», emedan danskarna, efter att hafva
segrat, drogo sig tillbaka till Als. Den 23 April
blef den nye danske generalbefälhafvaren Bülows
angrepp på Kolding tillbakaslaget af upprorshären
under Bonin, och d. 7 Maj trängde hela den tyska
hären under Prittwitz, 40,000 man stark, upp i
Nörrejylland. Denna här trängde danska hufvudhären
under Bülow tillbaka till Fredericia, som inneslöts
af Bonin, hvilket nödgade en flankkår under O. Rye
(7,000 man) till ett långt, mästerligt utfördt
återtåg till Helgenæs. Fredericia, der Lunding
var kommendant, belägrades, och allt såg mörkt ut,
tills den danska hären, som hemligt sammandrogs
från Fyen, Als och Helgenæs, d. 6 Juli gjorde
ett utfall, tog alla fiendens skansar och kanoner
samt 2,000 fångar, efter en hårdnackad och blodig
kamp, i hvilken 500 dödades och 1,300 sårades. Kort
derefter, d. 10 Juli, slöts nytt vapenstillestånd,
under hvilket norra Slesvig till Flensborg hölls
besatt af 4,000 man svensk-norska trupper. Efter
ett års underhandlingar kom det d. 2 Juli 1850 i
Berlin till en fred med Preussen, utan att något
stridsspörsmål derigenom löstes, och äfven de andra
tyska makterna upphörde med kriget; men det tilläts
dock en mängd tyska officerare och soldater att taga
tjenst i en slesvig-holsteinsk här, 34,000 man stark,
hvilken under Willisen beredde sig till en sista
strid. Den 24 Juli stod en träffning vid Helligbæk
och nästa dag det afgörande slaget vid Isted, hvarest
general Krogh efter en hård och länge oafgjord strid
jagade fienden tillbaka till Rendsborg och besatte
Dannevirke. Detta var det blodigaste slaget under
hela kriget; af danskarna blefvo 800 dödade och 2,400
sårade, en tolftedel af hela styrkan. Fienden försökte
ännu två gånger att bryta den danska ställningen,
d. 12 Sept. genom ett angrepp på Mysunde vid Slien
och d. 4 Okt. efter fem dagars föregående bombardement
på Frederiksstad, som von der Tann stormade med stor
öfvermakt, men der han drefs tillbaka med betydlig
förlust. Sedan utkämpades endast småstrider, den sista
nyårsdagen 1851, hvarefter den återupprättade tyska
förbundsdagen tvang den slesvig-holsteinska hären att
nedlägga vapen. Men ehuru Slesvig var vunnet genom
vapenmakt, måste Danmark gentemot Tysklands motstånd
nöja sig med en återupprättelse af helstaten, om ock
i bättre form. Märkas bör, att alla de tre danska
ofverbefälhafvarna voro infödda slesvigare och att
de tre danske officerare, som vunno största ryktet
näst Laessö, voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
