Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skiens-elfven ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skilsmässa, jur. Man talar i svensk rätt om skilnad
såväl i trolofningar som i äktenskap (G.-B., kap. 4
och 13). Skilnad i trolofning sker enligt regel utan
iakttagande af de i lagen gifna stadgandena, hvilka
i öfrigt närmast torde afse de med lagbestämda
formaliteter ingångna trolofningarna. Uttrycket
skilsmässa begagnas hufvudsakligen för att beteckna
skilnad i äktenskap, d. v. s. med kyrklig vigsel eller
inför vederbörande borgerlig myndighet lagligen
afslutadt äktenskap eller sådant ofullkomnadt
äktenskap, som i rättskraft är likstäldt med det
fullkomnade (1734 års lag G.-B. kap. 3, § 9). –
I mosaisk, germansk och romersk rätt (den sistnämnda
åtminstone i den tid, från hvilken vi tillförlitligen
känna densamma) var äktenskapet lätt att upplösa,
företrädesvis dock, om ej uteslutande, på initiativ
af mannen. I öfverensstämmelse med ett uttalande af
Kristus har den kristna kyrkan åter fastställt såsom
grundsats äktenskapets oupplösbarhet. Strängast håller
den romersk-katolska kyrkan fast dervid. Den medgifver
visserligen upplösning af sådana äktenskap, som från
början varit ogiltiga eller på grund af efteråt
uppståndna äktenskapshinder i allt fall blifvit
det (annullatio matrimonii), men verklig skilnad
i äktenskapet blott på viss tid eller tillsvidare
(separatio a thoro et mensa) eller ock, såsom i några
få fall eger rum (hor, egenvilligt öfvergifvande och
klosterlöfte af den ena maken), jämväl för all framtid
(separatio perpetua), men då likväl under förbud för
makarna att ingå nytt äktenskap. Undantagen derifrån
äro ytterst betydelselösa och i öfrigt omtvistade. Den
grekiska och de evangeliska trosbekännelserna gå
deremot längre i eftergifter. Så snart äktenskapet
för alltid upplöses, utgör det enligt dem ej
längre något hinder för trädande i nytt gifte,
åtminstone ej för den oskyldige maken. Den make,
som ytterst gifvit anledning till skilsmässan,
kan visserligen vara underkastad ett sådant hinder,
men då såsom straffpåföljd (enligt svensk rätt vid
hor G.-B. kap. 13, § 2). Då fullständig upplösning
af äktenskap ej anses ega rum, utan att rätt till
omgifte åtföljer (separatio quoad vinculum),
säges skilsmässa (Lat. divortium, Fr. divorce) ej
tillåtas af den romerska, men väl af den grekiska
och de evangeliska kyrkorna. Äfven för katolska
trosbekännare kan dock verklig skilsmässa förekomma,
nämligen dels under sken af en föregifven annullation
och dels, mot kyrkans regler, med begifvande och under
medverkan af de borgerliga myndigheterna. Detta senare
sker till och med i romersk-katolska land. Sålunda
finnes för närvarande i den franska rätten verklig
skilsmässa allmänt införd. – Med den romersk-katolska
lärans föreskrifter i ämnet till utgångspunkt hafva
öfriga kristna trosbekännelser i större eller mindre
måtto skilt sig derifrån och sålunda äfven från
hvarandra. De mest vidtgående medgifvandena påträffas
i allmänhet i de protestantiska landen. Enligt
romersk-katolskt föredöme har der stadgats en skilnad
till säng och säte, med upplösning af det personliga
samlifvet för någon tid.
Denna tillfälliga skilnad tjenar såsom varningsgrad
vid uppstånden oenighet (se för Sverige G.-B. 14 och
15 kap.), der den ej utgör en tillfällig anordning
i afvaktan på afslutandet af en inledd undersökning
rörande fullständig upplösning. Ej blott annullation
af äktenskapet, utan äfven skilnad för all framtid
berättiga enligt regel båda makarna till omgifte. En
sådan skilnad sker i en mängd fall, i de flesta
naturligen på grund af särskild förseelse utaf den
ena maken och efter yrkande af den andra. Stundom
går man, med eller utan uttryckligt erkännande
från lagstiftningens sida, härvid ända derhän att
bevilja skilsmässa, så snart båda makarna önska
det. Särskildt i detta afseende ega från tid till
annan tämligen skarpa kastningar rum mellan större och
mindre stränghet. Men i det hela torde utvecklingen
alltmera slå in på vägen till fortsatta eftergifter.
Mål rörande skilnad i äktenskap tillhöra numera
enligt regel domstol, men handläggas till någon
del, nämligen i nådeväg, äfven i administrativ
ordning af regeringen. I Sverige ligger till
domstolarna pröfningsrätten hvad beträffar de äldsta
skilnadsgrunderna, nämligen hor och egenvilligt
öfvergifvande (G.-B. kap. 13 §§ 1–6), äfvensom då den
ena maken blifvit dömd till straffarbete på lifstid,
stämplat mot den andre makens lif eller fallit i
galenskap, som varat i tre år och ej lemnar hopp
om förbättring (K. F. d. 27 Apr. 1810). Öfriga fall
afgöras af K. M:t, efter hörande af Högsta domstolen
(K. F. d. 27 Apr. 1810). Skilsmässa medgifves dock ej
utan laga orsak och undersökning af derom förekommande
bevis. Men åtskilliga underrätter nöja sig dock i
fråga om egenvilligt öfvergifvande med den ena makens
bortresa till utrikes ort och eget medgifvande af
ondska och motvilja såsom bevekelsegrund dertill. Och
der en sådan praxis följes, är skilsmässa faktiskt
beroende endast af makarnas ömsesidiga samtycke
dertill. – Med skilsmässan upphör ej blott det
personliga samlifvet mellan makarna, utan äfven all
ekonomisk gemenskap. Barnen lemnas till den ena eller
andra alltefter makarnas öfverenskommelse eller,
der sådan ej kan vinnas, efter de derom i lagen
gifna föreskrifterna (se för Sverige G.-B. kap. 13 §
3). Boet skiftas såsom vid äktenskaps upplösning genom
den ena makens frånfälle. Såsom straff underkastas
dock den maken, som förbrutit sig, stundom (i
Sverige vid hor, egenvilligt öfvergifvande och
stämpling mot makes lif) vissa rättsförminskningar
till förmån för den andre, under det att i annat fall
en viss underhållsskyldighet kan åligga den make, som
utverkat sig skilnaden, i förhållande till den andre
(såsom vid vansinne, se för Sverige K. F. d. 27
Apr. 1810). Frånskild hustru bör egentligen återtaga
sitt namn och förlora mannens stånd, men plägar ofta
faktiskt bibehålla mannens både namn och stånd. Till
sin rättsliga ställning betraktas hon såsom enka. –
Rätt att yrka skilsmässa kan i vissa fall förverkas,
nämligen dels genom förlikning eller egen förseelse
och dels då den make, som mot den andre skulle ega
att åberopa en viss förekommen omständighet såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
