Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skelört ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste hafva känt skeppsbyggerikonsten redan på den
tiden. Uti Saveriens »Dictionnaire universel de
mathématique et physique», tryckt 1755, omtalas,
att man uti en grufva i Bern funnit skråfvet efter
ett gammalt fartyg med sitt ankare samt skelett
efter 40 personer äfvensom att man i närheten af
Lima i Perú uti en grufva funnit qvarlefvorna af
ett gammalt fartyg, å hvars plankor voro inristade
bokstäfver, helt och hållet okända för då lefvande
menniskor. Detta skulle angifva, att fartyg
funnits redan före den stora floden. Fenicierna
anses eljest vara det folk, som först började
bygga och använda sjögående fartyg. De begagnade
sig icke allenast af åror, utan äfven af segel,
och deras fartyg vågade sig långt ut på hafvet till
aflägsna land, hvarvid solen och stjernorna tjenade
till vägvisare. Fartygen voro byggda af furu, med
master af cederträ och åror af ek. Äfven egypterna
voro tidigt skeppsbyggare, ehuru deras fartyg,
afsedda för Nilen, voro af ringa storlek. Dessa
fartyg byggdes med spant och bordläggningsplankor;
tågvirket bestod af byblus eller trädbast och seglen
af papyrus. Ett och annat stort skepp fanns äfven
under dessa sjöfartens första tider, ehuru snarare
praktskepp än till någon egentlig nytta. Sålunda
lät Ptolemaios Filopator bygga ett fartyg, hvars
like dittills icke funnits i något land. Det var
218 kubits (Lat. cubitus) eller omkr. 120 m. långt,
hade 5 årrader och 4,000 roddare. Äfven de öfriga
folken vid Medelhafvets kuster voro i större eller
mindre mån sjöfarande nationer, företrädesvis
grekerna. Fartygen gingo icke allenast rundt
Medelhafvets stränder, utan äfven upp åt Nordsjön,
ned åt Röda hafvet samt längs Indiens och Afrikas
kuster. Att skeppsbyggerikonsten hos dessa folk
nått en viss höjd kan spåras af beskrifningen på det
skepp som Hieron, konung i Syracusae, lät bygga under
Archimedes’ ledning. Virket togs från Etna. Skeppet
var snarare ett flytande palats än ett krigsskepp. Der
funnos icke allenast rum och gallerier, utan äfven
trädgårdar, fiskdammar, stall, qvarnar, badrum,
gymnastik, bibliotek m. m. Fartyget var försedt med
8 torn, från hvilka i händelse af angrepp stenar
kunde slungas och pilar skjutas.
Mer än 1,000 år
f. Kr. brukades galejor, som voro försedda med ett
segel att begagnas i medvind. Det var egentligen
endast handelsfartygen som seglade; krigsfartygen
roddes fram. Efter årradernas antal öfver hvarandra
kallades fartygen af romarna uniremer (med 1 årrad),
biremer (med 2), triremer (med 3), qvadriremer (med
4) och qvinqveremer (med 5), hvilket sistnämnda antal
var det högsta som i allmänhet begagnades. Bi- och
triremer voro de vanligaste. De voro af olika längd,
ända till 60 m., med ringa bredd och ringa höjd öfver
vattnet. Ändarna voro spetsiga samt försedda med
höga, uppspringande stafvar. Under vattnet var bogen
försedd med framspringande kopparbeslagna spetsar,
s. k. rostra eller spironer, afsedda att intränga
i fiendens skepp och sönderskära dem. Fartygen voro
däckade endast för och akter, och dessa halfdäck hade
vanligen för-ut ett torn och akterut ett kastell,
hvarifrån man slungade stenar och andra kastkroppar mot det
fientliga fartyget. Sidorna midskepps voro skyddade
af höga brädgångar, och å masttopparna voro inrättade
runda korgar, från hvilka man likaledes med skjut-
eller kastvapen kunde angripa en fiende. Man målade
sina fartyg med lysande färger och sirade dem
med ornament och djur- eller gudabilder. Rödt och
ljusblått voro de mest använda färgerna. Skeppens
sidor beströkos med ett slags vax eller fernissa,
som motstod både sol och vatten. Ehuru fenicierna
voro tidigare sjöfarande än grekerna, tillegnade
dock de senare sig äran af skeppsbyggeriets och
segelkonstens uppfinning. De tillskrefvo sålunda
Pyrrhos uppfinningen af konsten att medelst värme
böja plankor till skeppsbyggnad, Pisevs uppfinningen
af rostrum eller spironen, Thyfos rodret, Epilamios
ankaret, Thesevs segel och rår, Hippias lastfartyg
och Jason långskepp. Det första långskepp den
sistnämnde byggde kallados Argo (lång). Dessförinnan
var fartygens form mera rund. Akterskeppets form var
under grekiska sagotiden mycket bukig, såsom den
ännu bibehålles på den holländska koffen. Rodret
bestod i början af tvänne styråror, romarnas
»gubernacula». Långskeppen voro egentligen afsedda
endast för strid; men sedan hade man äfven transport-
och lastfartyg af mera rund och bukig form. Köl och
stafvar voro tunna. Derifrån utgick bordläggningen,
som fästes vid spanten med tränaglar. För att
skydda sig mot fientliga fartygs spironer hade
man på sidorna utstående plankor, som kallades
öron. Efter sjödrabbningen vid Salamis 480 f. Kr. blef
skeppsbyggnadskonsten mera fulländad. Vid tiden för
Kristi föielse förekommo i allmänhet endast enradiga
galejor, på sin höjd 2- à 3-radiga. Besättningen på
en trirem kunde, då den gick i krig, anslås till 300
roddare och 120 krigare.
I Norden leder skeppsbyggnadskonsten sina anor
antagligen tillbaka till början af vår nuvarande
tideräkning. Om våra förfäders fartyg hafva vi dock
endast ringa kännedom. Att vikingarnas krigsskepp
voro små klinkbyggda båtar med höga, med drak-
och djurhufvud prydda stafvar, kunna vi dock
sluta af uppgräfda fornlemningar, gamla teckningar
och fornsagor. Hvad som berättas om Frös skepp,
Skidbladner, att det var ett konstrikt skepp, som
kunde hopvikas (hvarför det torde varit af skinn)
samt segla i både med- och motvind, antyder, att
segelkonsten redan under den äldsta sagotiden var
känd, och att man med fartygen kunde öfverfara
större sjöar och haf. De nordiska vikingarnas
upptäcktsfärder bevisa också ej allenast männens
djerfhet och mod, utan äfven fartygens duglighet. Man
upptäckte icke endast Island och Grönland, utan gick
äfven öfver verldshafvet till Amerika. Den tidiga
kännedom om jernet samt den ymniga tillgången
på utmärkt skeppsvirke utvecklade utan tvifvel
skeppsbyggnadskonsten i Norden hastigare än i
andra land. Allmänna indelningen af forntidens
skepp utgjordes af fram- och bakstammen samt
mellanrummet. Framstammen kallades hals och pryddes
vanligen med något af bildhuggeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
