Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förblifva inre och andliga äfven vid meddelandet. Han
förfar dervid efter det skönas lagar: ur det slumpvis
sammanhopade materialet griper han blott de strängar,
som tillsammans gifva ett harmoniskt ackord, och
låter de mellanliggande slumra. Hans verktyg är
språket. Detta, som eljest tjenar till att förmedla
såväl det hvardagliga tankeutbytet som vetenskapens
utredningar, rör sig med begreppsbestämningar, men har
äfven förmåga att framlocka bilder. På denna senare
egenskap hos språket beror poesiens makt, ity att den
rör sig med konkreta föreställningar, ej med abstrakta
begrepp. Ordet måste vara idealiseradt, för att
kunna uppväcka bilden, och skarpt individualiseradt,
för att verka med en ursprunglig skaldebegåfnings
tjuskraft. Derför utbildar skaldekonsten allt det
måleri och den musik, som innebo i språket. Det
rätta skaldiska ordet, ett fynd af inspirationen,
framtrollar i ett slag bilden med klara linier, i
sinlig fyllighet och färgglans; och dess verkan på
känslan och fantasien förhöjes af ordens välljud,
deras ordnade meter och taktmässiga rytm jämte rimmets
samklang. I denna luttrade form varder språket en
värdig bärare af den poetiska tanken. Genom arten af
sitt material och sitt verktyg eger poesien en stor
öfverlägsenhet öfver de andra sköna konsterna. Ju
andligare en konsts uttrycksmedel äro, desto
djupare verkar den. Mottagarens inbillningskraft
erfar en starkare väckelse och frigörelse, i det att
konstverket likasom blifver till i henne och hennes
sjelfverksamma, reproduktiva förmåga dervid tages
mera i anspråk. De bildande konsterna, som skapa
i rummet, kunna framställa endast ett moment af
handlingen och söka då välja det mest slående, som
på en gång pekar tillbaka och framåt. Skaldekonsten
deremot, hvilken skapar i tiden, genom på hvarandra
följande ord, kan återgifva hela den yttre och
inre utvecklingen, såväl motiven som handlingen
sjelf, dess förlopp och följder. Hon kan skapa
gestalter i obegränsadt omfång och för det inre
ögat utbreda hela den synbara verlden, för att
icke tala om den osynliga. Hennes bilder äro
derjämte »doppade i känsla»; poesien eger doft och
stämningsfullhet, i likhet med musiken. Men medan
musikens förmåga ej sträcker sig utöfver återgifvandet
af känslornas dunkla djup och allmänna rörelser, eger
skaldekonsten makt att måla dem klarare med tillhjelp
af föreställningar och äfven att uttrycka bestämda
tankar, ja utveckla idéns hela rikedom. Sålunda
förenar hon de andra konsternas verkningar. Dervid
minskas dock dessa verkningars intensitet: poesien
kan ej tafla med musiken i innerlighet eller sinlig
välklang, ej med de bildande konsterna i teckningens
skärpa och sluten objektivitet. Men denna förlust
ersättes rikligen genom skaldekonstens öfriga
företräden. Hon förfogar öfver ett oinskränkt omfång
af ämnen; hennes gestalter röra sig, tala, uttala sitt
inre och uppenbara det i handling. Hon kan utan tvekan
införa det fula och sätta det i ett djupt andligt
sammanhang genom att upplösa det i ett sublimt eller
ett komiskt. Ytterst är det alltid menniskosjälen, som
skalden skildrar, och hans konst utmynnar i
karaktersframställning. Poesien var, i förening
med musik, den äldsta bland de sköna konsterna, och
utgör så att säga själen i dem. För mensklighetens
utveckling är poesien af vida större betydelse än
någon annan bland dem.
Till poesien gränsar prosan, hvilken äfvenledes
söker att genom språket framkalla begrepp,
och åskådningar. Men under det att den prosaiska
verldsuppfattningen söndrar begreppet från företeelsen
(den vetenskapliga analysens förfarande) eller
helt enkelt tager tingen så, som de äro, i hela
deras materiella tillfällighet, uppfattar poesien
förteelserna uti idéns spegel, i ljuset af skönheten
såsom sitt eget ändamål; och tilldragelser,
som följa på hvarandra, för hon tillbaka till
en lefvande medelpunkt, med framhållande af det
allmän-menskliga. Vältaligheten, som kan synas stå
skaldekonsten nära, skiljer sig derifrån genom
att den förra fall följer rent praktiska syften,
söker att öfvertyga, egga, moraliskt förbättra eller
teoretiskt upplysa. De språkliga utsmyckningar, som
vältaligheten nyttjar, äro hufvudsakligen retoriska
»figurer», hvilka hänvända sig till viljan samt åsyfta
energi och eftertryck, medan poesien genom »troper»
verkar på åskådningen och lifligt tecknar för själen
den sköna bilden, som är sitt eget ändamål, ehuru
den visserligen äfven åstadkommer en lyftad stämning,
egnad att gifva näring åt de ädlare instinkterna i
menniskonaturen. – Den rytm- och rimlösa prosastilen
kan äfven vara bärare af skaldens ingifvelser, men
måste då upptaga alla andra medel till skaldisk verkan
och får gerna i konstnärliga händer en viss fin,
dold rytm. För poesiens högre arter är den metriskt
bundna formen alltjämt oumbärlig; versen lyfter
hela framställningstonen, låter föreställningarnas
särskilda, riktning och karakter återljuda samt eger
i sig något monumentalt, som gör, att den präglar in
sig i hågkomsten.
Skaldekonstens hufvudarter äro tre, i det att skalden
antingen utgår från stundens stämning, som han gifver
ett allmängiltigt värde och låter tona ut i melodiskt
språk: lyrik (se d. o.), eller skildrar han med
plastisk åskådlighet förflutna händelser: epik (se
d. o.), eller sammansmälter han lyrikens subjektiva
och epikens objektiva element till en högre enhet
genom framställandet af en handling, som omedelbart,
inför våra ögon utvecklar sig framåt under växande
spänning, under det att personerna sjelfva gifva
luft åt sitt inre och skalden fullständigt försvinner
bakom sitt verk: dramatik (se Skådespel). Jfr äfven
Folkvisor, Humor, Komisk, Konst, Lärodikt, Poesi,
Prosa, Rim, Roman, Rytm, Saga, Tragisk och Trop.
E. F-t.
Skald-Rafn. Se Fornnordiska literaturen, sp. 49.
Skáldskaparmál. Se Edda, sp. 146.
Skalfiskar l. hårdhudingar, Sclerodermi. Se Fastkäkar.
Skalfrukt. Se Achenium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
