Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjösjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fabian v. Fersen, men åter inköptes 1686 för
den Tottska släktens räkning. Landshöfdingen,
sedermera excellensen, grefve Tage Thott
ombyggde borggården, förskönade parken och
gjorde S. 1805 till fideikommiss. Den nuvarande
fideikommissarien är kabinettskammarherren grefve
O. Thott. Hufvudbyggnaden, uppförd af Tage Tott
1629, ombyggdes 1775. Den ligger på en af kanaler
kringfluten holme.
Skabiner. Se Echevin.
Skabrös (Lat. scabrosus), skroflig, grof, oanständig.
Skade, Nord. mytol., dotter af jätten Tjasse
(se d. o.), som blef dödad af åserna. Dessa tillbjödo
henne förlikning och mansbot, och det blef äfven
afgjordt, att hon skulle få välja sig en man bland
åserna, dock utan att förut se annat än fötterna
af den hon valde. Hon valde då den, som hade de
vackraste fötterna, och hvilken hon trodde vara
Balder; men det var Njärd af Noatun. Hennes äktenskap
med Njärd var icke lyckligt. Hon trifdes ej vid
hafvet, der Njärd bodde, utan längtade tillbaka till
fjällen. Der går hon på skidor och skjuter villebråd
med sin båge. Hon kallas också Skidgudinnan.
Th. W.
Skadedjur, jagtv. I svenska jagtlagar har begreppet
skadedjur haft olika omfattning. Under medeltiden
hänfördes dit endast björn, varg och räf, hvilka
allesamman gjorde större förfång å husdjur,
hvarjämte de två förstnämnda voro farliga för
menniskan. Först i en långt senare tid, år 1739,
gjorde sig den synpunkten gällande, att afseende
borde fästas äfven vid skada å nyttigt villebråd
och fjäderfä, och till följd deraf blefvo en mängd
fogelarter (örn, holk, uf, glada, korp, kråka,
skata m. fl.) genom k. förordning ansedda såsom
skadedjur. I jagtstadgan af år 1808 hänfördes till
denna kategori följande djurarter: björn, varg, lo,
filfras (järf), räf, mård, hiller, utter, lekatt,
själ »med flere», örn, uf, uggla, hök, glada, falk
»och andra dylika roffoglar». Äfven bäfver räknades
dit, ovisst af hvilken anledning. I jagtstadgan af
år 1864 upptagas såsom skadedjur (»skadliga rofdjur»)
följande: björn, varg, lo, järf, räf, mård, utter,
själ, örn, berguf, hök och falk. Att utter och själ,
hvilka så godt som uteslutande lefva af fisk, blifvit
hänförda till denna kategori, kommer sig deraf att de hufvudsakligen
kunna åtkommas genom jagt eller jagtmässiga
fångstredskap. För främjandet af skadedjurens
förföljande äro desamma alla årstider och allestädes
fridlösa, dock med vissa af jordeganderätten
m. m. beroende förbehåll. Björn, varg, lo och
järf få under visst vilkor jagas allestädes; öfriga
skadedjur få å annans mark fällas och behållas, endast
när de »tillfälligtvis anträffas». Förföljandet af
björn och i synnerhet af varg var i forntiden inom
största delen af Sveriges land ett åliggande, som
drabbade hvarje besutet hushåll, och för hvilket vissa
anstalter voro i lag föreskrifna, men i samma mån,
som dessa skadedjur blefvo mera fåtaliga, upphörde
denna skyldighet, hvilken afskaffades år 1864,
och efterträddes då af skottlöner från statsverket,
hvilka också utgå för lo och järf.
För dödandet af smärre skadedjur och skadefoglar
betalar statsverket numera inga skottlöner, men i
stället hafva landsting, hushållningssällskap och
jagtvårdsföreningar inom de allra flesta af rikets
län åtagit sig att genom utfästa skottlöner (för räf,
örn, berguf, dufhök och kråka) främja denna vigtiga
del af jagtvården. Enligt domänstyrelsens berättelse
för 1888 dödades inom riket följande antal skadedjur:
björnar 38, vargar 24, loar 21, järfvar 93, räfvar
15,150, örnar 382, bergufvar 425, hökar 12,058 och
kråkor 103,016 stycken. Förenämnda vargar och
järfvar dödades endast inom de tre nordligaste länen,
hvilket till det mesta äfven gäller om björnarna.
J. W. L.
Skadestånd, jur., skyldighet för en person att bära
den förlust, som uppstår genom en skada. Har skadan
uppkommit till följd af åtgärd eller försummelse af
den, hvilken omedelbart drabbats af skadan, eller af
tilldragelse, hvari hvarken han eller annan haft del,
får han sjelf bära förlusten. Men om skadan orsakats
af annans afsigtliga eller af oaktsamhet beroende
åtgärd eller försummelse, har denne skyldighet att
ersätta den skadelidande hans förlust. Skyldigheten
härtill betecknas företrädesvis med skadestånd
(i begränsad mening). I speciella fall skall
ock skadestånd utgöras, ehuru ingen skuld finnes
hos den ersättningsskyldige, då skadan antingen
medfört en tillökning i förmögenhet för en annan
(nämligen intill beloppet af den vinst, som denne
andre gjort), eller ock uppkommit såsom en följd af
en verksamhet, som för en annans räkning eger rum,
och i hvilkens tillfälliga kostnader skadan med skäl
må inräknas. Rörande gränserna för användningen af
denna senare grundsats råder dock mycken osäkerhet.
E. V. N.
Skadliga rummet, fys., kallar man det rum, som i
en luftpump återstår mellan kolfvens undre yta och
cylinderns botten, när kolfven blifvit så långt som
möjligt indrifven i cylindern. Se Luftpump.
Skafftionde. Se Tionde.
Skafgräs, bot. Se Fräkenslägtet.
Skaftmörsare, krigsv., en numera ur bruk kommen
mörsare af 5–6 cm. kaliber, ofta försedd med slaglås
samt ett långt skaft liknande gevärsstocken. Den
var afsedd att kasta små granater på en skottvidd af
högst 150 m. H. W. W.
Skaftö, nybildad församling i Göteborgs och Bohus län,
Orusts Vestra härad, består af Fiskebäckskils och
Grundsunds kapell samt delar af Morlanda socken. 2,980
innev. (1880). Annex till Morlanda, Göteborgs stift,
Orusts och Tjörns kontrakt.
Skaftön l. Skaftölandet, ö i Bohus läns skärgård,
Skaftö socken, Orusts vestra härad, Göteborgs och
Bohus län, skild från Lysekil genom Gullmarsfjorden
och från Orust genom Ellösefjorden. Ön, som är knappt
9 km. lång och 3 km. bred, har många byar och gårdar
samt fiskelägena Fiskebäckskil, Grundsund, båda med
eget kapell och ångbåtsstation, samt Rågårdsvik. Till
största delen är den kal och klippig, genomdragen af
sanka dalar, som enligt A. E. Holmbergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
