Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjösjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand hemsöka hvarje främmande stats fartyg,
som dristade sig dit. Handeln vid kusterna
blef naturligtvis än mer försvårad derigenom att
kustfolket endast med yttersta försiktighet vågade
sig till stranden för att ej blifva bortsläpadt i
slafveri. Ofta kunde utbyte af varor ej annorledes
komma till stånd än att sjömännen förde i land en
viss mängd af hvad de hade att sälja, nedlade det
på ett gifvet ställe och sedan åter gingo om bord,
hvarefter kustfolket kom fram, tog bort det aflemnade
och ditlade i stället af sina egna varor, till så
stor mängd, som de ansågo tillräcklig. Voro sjömännen
tillfreds med betalningen, togo de den med sig och
begåfvo sig bort; hvarom icke, gafs det med något
tecken till känna. Lemnades då mera, tills man kommit
öfverens, var allt godt och väl. Men skedde ej detta,
härjades landet med eld och svärd. En följd häraf var,
att skeppsbrutna allestädes voro utsatta för ett
ytterst ogästvänligt mottagande, och en lemning från
dessa tider är den ännu på sina ställen qvarlefvande
föreställningen om strandrätten, enligt hvilken
förlist skepp och gods utan vidare tillhör förste
bäste kustbo, som finner dem vid sin strand.
Att uppräkna de folk, som framför andra gjort sig
kända för sjöröfveri, vore i sjelfva verket att
nämna alla verldens stora handelsfolk. Fenicier
och kartager, etrusker och greker hafva hvar i sin
tid och på sitt rum gjort hafven osäkra; och det var
endast de stora verldsmonarkierna, som inom ett vidare
område tryggade hafven för sina undersåtar. Framför
alla inlade romarna stor förtjenst genom att göra
slut på de illyriska och ciliciska sjöröfverierna i
Medelhafvet. Under 9:de och 10:de årh. beherskades
alla europeiska haf utanför Gibraltars sund af
nordiska vikingaflottor; men vikingatågen voro
lika ofta stora nationella härfärder som dristiga
företag af enskilda fribytare. Samtidigt beherskades
Medelhafvet af de nordafrikanska sarasenernas
röfvareflottor, så att det ofta är rätt svårt att skilja
deras och vikingarnas bedrifter från hvarandra. Under
feodaltiden funnos rofriddare till sjös lika talrikt
som till lands, och det var egentligen för att stäfja
deras ofog och rensa Östersjön från de vendiske och
estniske sjöröfvare, hvilka der efterträdt vikingarna,
som hanseförbundet bildades.
I nyare tider hafva de många och långvariga sjökrigen
ofta gifvit upphof åt ett vidt utsträckt sjöröfveri,
då de, som under krig börjat egna sig åt kaperi,
funnit sig alltför väl vid denna näring för att
sluta upp dermed, när det åter blef fred. Främst
bland detta slags fribytare märkas flibustiererna
och boucaniererna, som från sina tillhåll bland
de Vestindiska öarna på egen hand förde ett
långvarigt och oförsonligt krig mot de spanska
kolonierna i Amerika. Anknytande sig till de krig,
som på 1600-talet fördes mot den spanska makten,
upphörde dessa sjöröfverier först efter det
den fransk-bourbonska konungaätten i början af
1700-talet bestigit Spaniens tron, då de förlorade
det stöd de förut haft i Frankrikes Vestindiska
besittningar.
Samtidigt förstodo de turkiske bejer eller deger,
som gjort sig till herrar i barbareskstaterna på
Medelhafvets södra kust, att genom sitt sjöröfveri
göra sig till en skräck för Europa. Det är nästan
obegripligt huru dessa små despoter kunnat så ostördt
fortfara ända in i vårt århundrade att brandskatta
sjöfarten och spela herrar på Medelhafvet, ja
stundom hemsöka Atlantiska hafvets kuster, ända
till Island, med plundring och menniskorof. Ända
till 1820-talet funno sig Europas makter i att
betala dem en årlig tribut för fri sjöfart på
Medelhafvet; och det var först Algers eröfring af
fransmännen 1830, som med ett slag gjorde slut på
detta ofog. Utanför de indiska öarnas farvatten,
med deras otaliga vikar och sund, lura stundom
ännu malajiska piroger och kinesiska jonker på
handelsskeppen, för att, ifall öfverrumplingen
lyckas, med den mest otroliga grymhet nedgöra deras
besättningar. Bland de friskaror, som efter de stora
upproren i Kina ströko kring i dess gränsland,
egnade sig många åt denna skändliga handtering;
och omkring 1883 gåfvo de s. k. svarta flaggorna i
Tongking fransmännen anledning till mycket bekymmer.
E. Sn.
Sjösjuka (morbus nauticus, nausea navigantium),
känd redan af de gamle grekerna och romarna,
uppkommer på sjön derigenom att fartygets rörelser
inverka på hjernan och magen. Samma sjukdom kan
framkallas på landbacken genom gungning, åkning
baklänges m. m. Benägenheten härför är mycket
olika hos olika personer, starkast hos svaga,
nervösa qvinnor. Genom vana och förnyade sjöresor
kan denna benägenhet öfvervinnas. Sjukdomen börjar
med äckel, att det vattnar sig i munnen, känsla af
störd jämnvigt, fortsättes med svindel, yrsel och
kräkningar, ofta ytterst våldsamma, och framkallar
slutligen likgiltighet för allt, ända till leda vid
lifvet. Ehuru kräkningarna äro det mest framträdande
symtomet hos sjukdomen, betraktas den mera som en
hjernsjukdom än som en magsjukdom. Den enformiga
vaggande rörelsen verkar på hjernan, möjligen genom
rubbad blodfördelning och anemi, samt på magnervernas
centra (äfven vid andra hjernsjukdomar förekomma
kräkningar). – Sjösjuka är ofta mycket envis och svår
att bota. Radikalmedlet är naturligtvis att komma
i land. Bästa medlen på sjön äro att hvarken vara
öfvermätt eller fastande, att kläda magen varmt, till
undvikande af förkylning (en hårdt åtdragen maggördel
torde äfven vara nyttig), att vid första känningarna
intaga en horisontal ställning midskepps på däck,
att sluta ögonen samt förtära små portioner kolsyradt
vatten för att stilla qväljningarna och underlätta
kräkningarna. Bästa bädden är en fritt sväfvande
hängmatta, hälst upphängd som en kompass. Bland
invärtes medel hafva kloral och bromsalter hittills
haft mesta förtroende. Af det förra tages 1 à 3
gram, så att man somnar. Af de senare, bromkalium,
bromnatrium eller bromammonium, tages redan före
sjöresan i ett par dagar, som preservativ eller för
att nedstämma nervretligheten, och om så behöfves äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
