Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjiism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läspande efraimiterna; lösen, igenkänningstecken för
partier.
Sjiism l. Sjiitism. Se Sjiiter.
Siiter (af Arab. sjia, parti, sekt), muhammedansk
sekt, som betraktar Ali, den fjerde kalifen, Muhammeds
svärson, för Muhammeds rättmätige efterträdare, och
som derför anser, att Alis trenne företrädare med
orätt kommit i besittning af kalifatet. Sekten, som
erhöll namnet sjiiter af sina motståndare, sunniterna
(se d. o.), uppstod ganska snart efter Muhammeds död,
men blef ett på samma gång politiskt och religiöst
parti, när den omajjadiska dynastien började med
vapenmakt förfölja densamma. Den rasande strid,
som under århundraden fortgick mellan sjiiterna
och sunniterna, underhölls bland annat derigenom
att det var olika folkraser, som stodo kämpande
emot hvarandra, då nämligen perserna och inderna,
hvilka i allmänhet hyllade sjiismen, tillhöra den
ariska rasen, men araberna, som företrädesvis slöto
sig till sunnismen, deremot den semitiska. Persien,
dit aliderna togo sin tillflykt, blef redan tidigt
hufvudsäte för sjiismen, som också der år 1512
upphöjdes till statsreligion. Under tidernas
lopp uppstod mellan de bägge stridande partierna
en väsentlig skilnad äfven med afseende på vissa
bland de vigtigare troslärorna inom den muhammedanska
religionen. Sjiiterna erkänna endast koranen, men icke
den från Muhammed utgående traditionen, hadis, eller
sammanfattningen af de på denna tradition grundade
lagbuden, sunna. De tillerkänna ej den turkiske
sultanen något andligt öfverherskap såsom kalifernas
efterföljare och betrakta den persiske sjahen endast
som den sjiitiska religionens beskyddare, icke såsom
profetens ställföreträdare.
En ryktbar sjiitisk sekt äro de s. k. ismailiterna
l. ismaeliterna, hvilka under olika namn spelat
en högst betydande historisk rol. Denna sekt,
som anser sig grundad i senare hälften af 8:de
årh. e. Kr. af Ismail, en afkomling af profetens
svärson Ali, uppstod i östra Persien, der den
sunnitiska islam och abbasiderna voro lika hatade,
och sökte i synnerhet verka genom väl organiserade
missionsanstalter. Dess förnämsta trossats var, att
koranen blott var religionens yttre skal, och att dess
kärna och väsende lågo i den allegoriska tolkningen,
till hvilken de af gudomlig ingifvelse vägledda
successivt uppträdande imamerna ur Alis hus ensamma
hade nyckeln. Då efter omajjadernas störtande makten
tillföll abbasiderna och icke aliderna, uppställde den
verklige stiftaren af ismailiternas sekt, Abdallah
ibn Majmun, den läran, att den ofvannämnde Ismail vore
den sjunde och sista imamen, efter hvars bortgång
och ända till dess den utlofvade mahdi (»den af Gud
vägledde») framträdde, imamerna skulle våra fördolda
och ersättas af missionärer. Efter denna teori kunde
missionärerna efter omständigheterna förklara hvilken
af Alis ättlingar som hälst för mahdi och under tiden
utöfva ett mäktigt andligt herravälde. Genom sin
lära om mahdin som en kommande förlossare, hvilken
identifierades både med Gamla
testa mentets Messias och Nya testamentets Paraklet, vunno
de många anhängare äfven bland judar, kristna och
parser. En af dessa missionärer var Karmat, hvars
anhängare, de s. k. karmaterna, under 9:de och 10:de
årh. med framgång kämpade mot abbasiderna i Persien,
Syrien och Egypten, intogo Basra och Kufa, och till
och med besatte Mekka. En annan ismailitisk missionär
öfverlemnade hufvudstaden Kairvan (i Tunis) åt en
alid och grundlade derigenom fatimidernas dynasti,
som snart utsträckte sitt välde öfver Sicilien,
Egypten och en del af Syrien. Det nyanlagda Kairo,
dit fatimiden Mui’ss-ed-din förlade sitt välde (973),
blef nu den ismailitiska missionens centralpunkt, den
regerande kalifen betraktades som mahdi och erhöll
efter Hakims tronbestigning gudomlig dyrkan. Det är
denne Hakim, hvilken druserna betraktade som den
10:de och sista imamen. Under de följande fatimidiska
arfstvisterna om kalifatet och mahdi-värdigheten
blef äfven ismailiternas samfund splittradt. Som
sektens rätta fortsättning anses de af den ur Egypten
fördrifna Hasan-ibn-sabbah stiftade assassinerna,
hvilka utom sina sällsyntare arabiska namn hasjasjin,
»haschisch-ätare», och fedavi, »de sig offrande»,
vanligen kallas ismaili (se Assassiner, i hvars slut
genom tryckfel står islamiter för ismailiter). Ännu
i dag fortlefver i trakten af den nordsyriska staden
Höms (Emesa) en liten rest af denna märkliga
sekt, hvilken numera i sina hemlighållna läror
blott föga skiljer sig från de likaledes i norra
Syrien inhemska sekterna metavile och nosajrier.
H. A.
Sjikarpur. 1. Distrikt i indobritiska
presidentskapet Bombaj, provinsen Sindh. Areal
26,400 qvkm. 852,986 innev. (1881), till största delen
muhammedaner. Landet är slätt, utom i v. Åkerbruket
är hufvudnäring. Tillverkning af mattor och
bomullsvaror. – 2. Hufvudstad i nämnda distrikt,
i en lågland trakt, 30 km. från Indus. 42,496
innev. (1881). Transitohandel.
Sji-king (Kin., »sångkanon»), en samling af kinesisk
folkpoesi, omfattande 305 dikter, hvilka datera
sig från tiden mellan 14:de årh. f. Kr. och 7:de
årh. e. Kr. Dessa dikter, af öfvervägande lyrisk art,
skildra i en naiv form det fornkinesiska lifvet och
äro i sitt slag den kinesiska literaturens yppersta
alster. Samlingen är på tyska utgifven af Rückert
1833 och af Strauss 1875.
Sjilka, flod. Se Amur.
Sjilluk, ett med fundj-stammarna beslägtadt negerfolk
i det forna egyptiska Sudan, bosatt v. om Hvita Nilen,
mellan 9° och 13° n. br. De äro af undersätsig
kroppsbyggnad och likna i språkligt hänseende
dinkafolken.
Sjindu, birmansk folkstam. Se Hling-dsju.
Sjinto (Sinto), den japanska nationalreligionen. Se
Japan, sp. 1061.
Sjipka, pass, ledande öfver Balkan, på en höjd af
ända till 1,308 m., från Gabrova i Bulgarien till
Kasanlyk i Rumilien. Det smala, men för Balkanlandens
förbindelse högst vigtiga passet eröfrades af ryssarna
under Gurko i Juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
