- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1093-1094

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silursystemet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

årligen förekommande, mycket besökt marknad. Läder-,
rep-, såp- och ljusfabriker finnas. Fisket i Volga
utgör en af stadens hufvudnäringar.

Simblad, bot. Se Blad, sp. 648.

Simblåsa, zool., ett organ, som förekommer hos
flertalet fiskar och som består af en eller två
luftfyllda säckar, hvilka ligga under ryggraden och
hos somliga (ganoidei, blåsmunnar) genom en kanal stå
i förbindelse med främsta delen af tarmkanalen. Hos
de flesta fiskarna tjenstgör simblåsan som en
hydrostatisk apparat, hvilken tyckes hafva till
uppgift att förändra fiskens specifika vigt och
möjliggöra en förskjutning af dess tyngdpunkt. Men
redan hos några ganoidei (se d. o.) och fullständigare
hos dipnoer (se d. o.) ombildas simblåsan, derigenom
att en mängd blodkärl träda i förbindelse med
densamma samt att dess inre yta erhåller en mera
komplicerad byggnad, till ett andedrägtsorgan,
till en lunga, så att åtminstone sipnoer kunna
andas både med lunga och gälar. Som vidare lungans
första utvecklingsskeden hos alla ryggradsdjur
öfverensstämma med simblåsan, måste simblåsa och lunga
anses som anatomiskt likartade (homologa) organ,
af hvilka den senare kan härledas ur den förra.
L-e.

Simeon, enligt Gamla testamentet son af patriarken
Jakob och Lea, var stamfader för en israelitisk stam,
hvilken efter att länge hafva fört ett nomadiserande
lif uppgick i Juda stam.

Simeon, styliten (pelarehelgonet) l. syrern. Se
Styliter.

Simeto. Se Giarretta.

Simferopol (Turk. Akmedsjid, »hvita moskén»), stad
och hufvudort i ryska guvern. Taurien, naturskönt
belägen på sydvestra Krim, vid floden Salgir och
Losovo–Sevastopol-banan. 29,028 innev. (1881). Staden,
som är säte för guvernör och mufti, är till sin nyare
del välbyggd samt eger 16 grekisk-katolska kyrkor,
deribland en vacker katedral samt en luthersk
och en romersk-katolsk kyrka, en moské och en
synagoga. Saffiantillverkning. Export af frukt
och vin.

Simfoglar, Natatores, zool., en fogelgrupp, hvars
medlemmar igenkännas derpå, att låren och öfre
delen af underbenet icke äro fria, utan indragna
inom kroppshuden, att framtårna eller alla tårna
äro förenade genom en simhud samt att baktån, då den
finnes, är fäst högre upp än de öfriga tårna. Kroppen
är mer eller mindre nedtryckt och bred, med lång hals
och vanligen långt bakåt sittande fötter. Ungarna
komma till verlden dunklädda och kunna vanligen
genast följa sina föräldrar i vattnet. På vattnet
tillbringa dessa foglar största delen af sitt lif,
och de hemta derur sin föda, hvilken mest består af
fisk och andra vattendjur. Till gruppen höra följande
fyra ordningar: 1) Andfoglar (Lamellerostres),
2) Pelikanfoglar (Steganopodes), 3) Långvingar
(Longipennes) och 4) Gumpfotingar (Pygopodes).
L-e.

Simia, zool. Se Apa.

Similia similibus (Lat., underförstådt curantur),
stundom förkortadt till SS., »lika botas med lika» l.
Simplicia simplicibus, det enkla botas med det enkla,
homöopatiens grundregel. Se Homöopati.

Simili-diamant (af Lat. similis, lik), ett fabrikat,
som består af thalliumhaltigt glas och genom stark
ljusbrytningsförmåga liknar diamanter.

Similor (af Lat. similis, lik, och Fr. or, guld)
eller Mannheimguld, en legering af 83,5 delar koppar,
7 delar tenn och 9,5 delar zink. Den förarbetas
till prydnader.

Simkonsten. En fast kropp kan flyta endast i det
fall, att den är specifikt lättare än vatten (eller
den vätska, hvari flytningen försiggår). Att äfven
sådana kroppar, t. ex. stora jernfartyg, hvilka
bestå af ett ämne, hvars specifika vigt är mycket
större än vattnets, kunna flyta, beror derpå att de
t. ex. blifvit urholkade och alltså delvis fyllda med
luft eller en kropp, hvars specifika vigt betydligt
understiger vattnets. Härvid bör märkas, att den
flytande kroppen, såsom redan Archimedes upptäckte,
förlorar så mycket af sin vigt, som den af kroppen
undanträngda vattenmassan väger. Att flyta på grund
af egna frivilliga rörelser kallas att simma. För
fiskarna, hvilka bland alla djur hafva den största
specifika vigten, är det en fullt naturlig rörelse
att simma i och under vattnet. Simfoglarna, som
jämförelsevis äro lätta, kunna utan svårighet simma
i vattenytan, men deremot endast med ansträngning
hålla sig under densamma. Äfven landtdjuren ega
i allmänhet af sig sjelfva förmågan att simma,
då de merendels ej behöfva intaga annan ställning
eller göra andra rörelser än de bruka på land, om
de endast hålla nosen öfver vattenytan. Menniskan
deremot kan endast förvärfva sig den förmågan. Hennes
vigt är visserligen i det närmaste lika med vattnets
(vexlande efter den luftmassa, som fins i lungorna),
men tyngdpunktens läge gör, att menniskan i vattnet
måste, för att icke sjunka, dels intaga en ovanlig
ställning och dels företaga vissa för ändamålet
särskildt lämpade rörelser. En af grundreglerna
vid simning är att kroppens läge i vattnet bör vara
horisontalt, så att munnen når öfver vattnet och benen
hållas nära ytan. Vid simning framlänges på magen
böjas armarna så, att de vidröra bröstet ungefär 1
dm. under ytan. Utsidan af handen hålles uppåt och
fingrarna slutna. Derefter utsträckas armarna till
sin fulla längd, hvarpå händerna vändas med utsidorna
mot hvarandra och armarna föras bakåt, tills de
beskrifvit en 90° vinkel. Denna rörelse upprepas i
jämn takt. Samtidigt med den första armrörelsen böjas
benen med knäna utåt och hälarna tillsammans. Då
armarna beskrifva den halfcirkelformiga rörelsen,
utsträckas benen i riktning med kroppen, men vidt
åtskilda, samt föras derefter med kraft intill
hvarandra. Det lättaste sättet att flyta är att lägga
sig på ryggen (hvilken bör böjas något bakåt), med
armarna utsträckta öfver hufvudet, men ej lyfta från
vattnet, fingrarna i vattenytan och hakan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0553.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free