Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silkesodling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafsfiskena, ehuru dess ekonomiska betydelse
i jämförelse med de öfriga af dessa fisken
helt visst icke längre är så utomordentligt
framstående som i äldre tider, på grund deraf
att vår tids stora samfärdselsförbättringar och
den derigenom möjliggjorda starka utvecklingen af
förr mindre betydande fisken rent af omskapat hela
hafsfiskebedriften. Sillfiskets forna betydelse var
nämligen fotadt på sillens lämplighet för längre
tids förvaring medelst saltning eller rökning, under
det att hafsfiskets nutida utveckling alltmer går i
riktningen af den fångade fiskens förbrukning såsom
färsk. – Sillfiskena hafva såsom bekant sillens
kustbesök att tacka för sin ymnighet, enär det
egentligen blott är vid eller i närheten af kusten,
som sillen samlar sig i större massor. Man skiljer
mellan lekfiske, som afser sådan sill, hvilken
hufvudsakligen för lekens förrättande söker kusten,
och ganefiske, som afser sådan sill, hvilken vid
kusten söker föda och trefnad. (Den senare benämningen
är bildad af gana, hvarmed fiskarena beteckna sillens
sätt att sluka födan, det s. k. ganeskaret.) Den
sill, som erhålles vid lekfiskena, utgöres till
följd af sakens natur hufvudsakligast af leksill och
nyss utlekt sill, ehuru äfven sådan sill, som har
någon tid igen till leken eller endast för födans
skull söker kusten, kan erhållas. Den sill deremot,
som fås vid ganefiskena, kan vara af mycket olika
beskaffenhet. Den utgöres än af inmatsill, som
har åtskillig tid igen till leken, såsom fallet
var under storsillfisket i norska Nordlanden,
än af istersill, såsom vid norska fetsillfisket,
än af slosill, såsom vid norska nysillfisket, och
än af en blandning af inmatsill och slosill, såsom
vid det bohuslänska rika sillfisket. Med hänsyn
till platsen, der sillfångsten bedrifves, skiljer
man mellan inomskärsfiske och utomskärsfiske. Det
senare kan i sin ordning vara antingen kustfiske,
då fiskarena ej utsträcka sina färder längre, än att
fångsten dagligen kan ilandföras, eller storsjöfiske,
då fiskeresorna utsträckas till att räcka flere dagar
eller veckor samt fångsten derför måste förvaras genom
att mer eller mindre saltas. I afseende på redskapen,
med hvilka sillfångsten utöfvas, kan det i större
omfattning bedrifna sillfisket vara antingen garnfiske
eller vadfiske. Det förra är antingen sättgarnsfiske,
då garnen förankras, der man väntar att sillen skall
stryka fram, eller drifgarnsfiske, då garnen hopfästas
till en lång s. k. drifgarnslänk, som utsättes från
båten, men med ena änden får förblifva hängande fast
vid densamma, så att garnen under fångsten drifva
fritt i sjön. Vadfisket kan idkas antingen med
landnings- eller stängvadar, i omedelbara närheten
af stranden, eller ock med snörpevadar, hvilka kunna
användas såväl i närheten af kusten som ute i öppna
sjön. Sillen fångas med garn derigenom att den sätter
sig fast i maskorna, ur hvilka den utplockas död,
hvaremot vadarna innestänga sillen, antingen såsom
landningsvadarna mellan stranden, landgrundet, och
den med sina båda ändar till stranden indragna vaden,
eller ock (såsom snörpevadarna) i den kretsformigt
utlagda och under sillen
ihopsnörpta vaden, hvarefter sillen lefvande med håfvar
uppöses i intill vaden lagda båtar. Sillfångst kan
vidare utöfvas med både faststående (ryssjeartad)
och åtskillig annan redskap, men fisket dermed är
jämförelsevis obetydligt. I afseende slutligen på
sillfiskebedriftens ekonomiska art och förutsättningar
har man att skilja mellan fisket såsom rederiaffär
i de stora privatkapitalens tjenst, eller verkligt
storfiske med förhyrd fiskarebesättning, och fisket
såsom de fiskandes egen affär, i de små, oftast
kooperativt använda privatkapitalens tjenst. All högt
utvecklad sillfiskebedrift är stadsmannanäring och
utöfvas af personer, som helt och hållet egna sig
åt fiskerinäringen.
Det första egentliga sillfiske (jfr Strömmingsfiske),
som tilldrog sig stor uppmärksamhet vid Skandinaviens
kuster, var det skånska, hvilket under senare
medeltiden egde den största betydelse för
näringslifvet. Dess blomstringstid faller emellan
slutet af 12:te och midten af 16:de årh., under
hvilken tid Öresund besöktes af så många fiskare och
köpmän från icke blott Danmark, utan äfven Tyskland,
Nederländerna och England, att man uppgifvit deras
antal till 300,000 personer. Om än i denna uppgift
ligger mycken öfverdrift, synes dock vara säkert, att
antalet utgjordes af flere tiotusenden. Samtidigt
med fisket egde nämligen en stor marknad rum, som
besöktes af en mängd utländska köpmän, och hvilken i
verkligheten gaf fisket dess egentliga betydelse genom
den stora tillströmning af folk, den handel och den
afsättning för sillfångsten, som den medförde. Fisket
egde rum från midten eller slutet af Augusti till
slutet af November och var rikast under tiden mellan
d. 8 September och d. 9 Oktober, före hvilken
sistnämnda dag det slutligen förbjöds fiskarena
att lemna detsamma. Hufvudplatserna för såväl
fiskebedriften som den nämnda marknaden voro städerna
Skanör och Falsterbo, der såväl den danska som dea
tyska och nederländska personalen hade sig anvisade
särskilda områden, »fither» (tyska »Vitten»), der den
hade sina bodar, tält m. m. Fiskarenas ställning synes
varit ytterst tarflig. Deras menniskovärde och lif
aktades så ringa, att t. o. m. deras obetydligaste
förseelser straffades med lifvets förlust. Fisket
bedrefs med garn, hvilka användes än såsom drifgarn
och än såsom sättgarn, samt var strängt regleradt
genom en den hårdaste lagstiftning för ordningens
upprätthållande. Fångsten bereddes mestadels till
saltad eller till torkad (hårdrökt?) sill; å en läst
sålunda beredd sill räknades 10 tunnor af den förra
och 12 af den senare sorten. Slarf vid saltningen
var vid lifsstraff förbjudet, men gälning dervid af
sillen synes ej förekommit. För att gynna köpmännens
salterirörelse voro fiskarena förbjudna att salta
mer än en half läst för hvarje båt o. s. v. Fisket
förlorade sin stora betydelse i och med upphörandet af
utländingarnas besök och af den nämnda stora marknaden
omkring midten af 1500-talet. Derefter var skånska
sillfisket under lång tid föga bemärkt, tills det
under de senare årtiondena på grund af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
