Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigfrid ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stundom hafva särskilda sigill, särdeles af konungarna,
begagnats till beseglingen af vissa slags
handlingar. Mest bekant bland sådana för vissa ändamål
afsedda sigill är konung Magnus Erikssons domssigill
(»sigillum ad causas»).
Det ämne, hvari sigillen aftrycktes, var metall,
vax, deg (oblat) eller lack (s. k. spanskt
vax). Metallsigillen, s. k. bullor, bestodo
vanligen af bly eller guld. De första voro i
synnerhet vanliga i det påfliga kansliet, och
en påflig urkund kallas derför ofta nog endast
»bulla». Guldsigill förekomma någon gång under
vigtigare regeringshandlingar och statsurkunder,
bland hvilka den mest kända är den s. k. »gyllene
bullan» af år 1356. Under svenska handlingar träffas
aldrig metallsigill. Vaxsigillen voro röda, gröna,
svarta eller ofärgade. Mellan dem tyckes äfven en
viss rangordning varit gällande och dervid de röda
varit förnämligast. I Sverige äro endast konungars och
prelaters sigill någon gång af röd färg. Ibland finner
man sjelfva sigillet hafva en färg, men omhöljet en
annan. Deg- och lacksigill uppträda först vid början
af 1500-talet.
Sigillets form var synnerligen vexlande. I svenska
sigill träffar man runda (de vanligaste), spetsovala
(hos andliga personer), sköldjormiga (särskildt under
1200- och 1300-talen), rutformiga, månghörniga och
klöfverbladsformiga samt derjämte former sammansatta
af två eller flere af de nu nämnda.
Äfven i afseende på sigillens innehåll råder mycken
omvexling, och man plägar numera skilja mellan 1)
skriftsigill, hvilka innehålla en inskrift, namn
eller bokstaf; 2) bildsigill, innehållande ett
helgon, en byggnad eller ett symboliskt märke, 3)
porträttsigill, med afbildning af egaren – hit
höra de s. k. ryttare-sigillen – och 4) vapensigill,
visande ett slägtvapen, vanligen inom särskild sköld,
eller en hjelm med eller utan prydnader.
Från sigillinnehållet måste sigillomskriften
skiljas. Denna innehåller vanligen namnet på sigillets
egare. I äldre tider skrefs detta namn med romerska
uncialer eller s. k. versaler, men i slutet af
1300-talet började den tyska minuskelskriften i dess
ställe användas.
Genom ett särskildt hänge fästes sigillen vanligen
vid handlingarna. Hänget bestod vanligen af en smal
pergamentsremsa, dragen genom brefvets nedre kant,
eller ock utklipptes en eller flere smala remsor
ur nedra brefkanten, fasthängande vid änden. Till
hängen användes äfven ej sällan, särdeles på vigtigare
handlingar, knippen af linne eller silketrådar af
flere färger. Vid pappersdokument är deremot sigillet
alltid tryckt på sjelfva handlingen, antingen straxt
under skriften eller ock på dess baksida.
Sjelfva sigillstampen, hvarmed sigillen påtrycktes,
var af någon metall: koppar, brons eller silfver. Dess
baksida var försedd med en tunn rygg att begagna som
handtag. Någon gång finner man detta handtag vara
konstmässigt utarbetadt i form af en drake eller
annan figur. Senare, i den mån sigillens omfång
minskades, blef äfven brukligt, att stampen på
baksidan endast försågs med en upprättstående
tapp, hvilken begagnades som handtag. Efter
hand uppkom bruket att skära sigillet i plattan
på en fingerring af brons eller ädel metall.
K. H. K.
Då svenska postverket inrättades, voro sigillstampar
och lack i allmänt bruk, hvadan postsigillen i det
närmaste hade samma utseende som nu. Ända till
slutet af 1860-talet begagnades lacksigill för
postförsändelsers tillslutande, men efter franskt
föredöme infördes då pappers-sigill, å baksidan
bestrukna med gummilösning och å framsidan försedda
med inskription. Med dylika papperssigill få dock ej
tillslutas postpåsar, värdebrefspaket och värdebref,
utan användes dertill i stället postanstalts
tjenstesigill, som är försedt med postanstaltens namn
mellan tre kronor och öfverst posthorn under kunglig
krona. Jfr Försegling. G. N. S.
Sigillaria, Brongn., bot., paleont., en till
lycopodiacéernas klass hörande, trädartad växt, som
lefde under stenkols- och den permiska perioden. Den
höga stammen var rak, odelad, eller mot spetsen en
eller två gånger dikotomiskt förgrenad. Bladen voro
långa, smala, med stark medelnerv, ställda i krans
eller spiral och qvarlemnande, sedan de affallit,
på stammarna särdeles regelbundna ärr, hvilka genom
ömsesidigt tryck ofta äro sexkantiga. Genom dessa
ärr erhöllo stammarna ett mycket prydligt utseende;
inuti bladärren synas märken efter de i bladet
inträdande kärlsträngarna. Dels med hänsyn till
bladerrens ställning, dels med hänsyn dertill om
barken är glatt eller fårad, indelas slägtet i flere
underslägten. (Namnet, »sigillträdet», syftar på de
regelbundna bladärren.) Fruktsättningarna äro axlika,
ställda i krans, och utgöras af tättställda bracteer,
vid hvilkas bas sporerna hafva sin plats. Dessa
omslötos antagligen, liksom hos Isoëtes, af en mycket
tunn membran; man har hittills endast iakttagit
sporer af ett slag, macrosporer. Till sin inre
byggnad öfverensstämmer S. närmast med Lepidodendron
(se d. o.). Barken var voluminös, och veden hade
en verklig tillväxt utåt. På grund af denna senare
omständighet ansågs slägtet länge såsom en fanerogam,
en åsigt, som dock numera ej är hållbar, sedan man
funnit att fruktsättningarna äro sporbärande samt
påvisat att växtens inre struktur på det närmaste
ansluter sig till Lepidodendron. Äfven rötterna af
S. äro så lika rötterna af Lepidodendron, att de ej
kunna särskiljas, när de förekomma isolerade. (Man
trodde till en början, att dessa rötter voro en
växt för sig, hvarför de erhöllo ett särskildt
slägtnamn, Stigmaria.) Vid rothalsen delar stammen
sig i fyra rötter, hvilka bilda ett kors; hvar
och en af dessa är i sin tur en eller två gånger
dikotomiskt förgrenad. Rötterna äro försedda med
spiralställda, ogrenade, runda bihang, vanligen af
en blyertspennas tjocklek, och sedan de affallit,
efterlemna de pä rötterna cirkelrunda ärr (deraf
namnet Stigmaria). Sigillaria växte på sumpig eller
kanske t. o. m. på öfversvämmad mark. Dess rötter
sträckte sig horisontalt långt åt sidorna;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
