Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sheldon. 3. Francis af S. - Shelley, Percy Bysshe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverste och sekundchef för konstruktionskåren och
adlades 1817, men afled s. å. utan att hafva tagit
introduktion. S. var ledamot af Fria konsternas
akademi. Han inlade synnerligen stor förtjenst om
reglementerandet af flottornas och konstruktionskårens
åligganden. – En brorson och en brorsons son till
S. tjenstgjorde likaledes vid konstruktionskåren,
hvadan medlemmar af den sheldonska slägten
kontinuerligt arbetade inom det svenska
örlogsskeppsbyggeriet i det närmaste två hundra år.
Shelley [sje’lli], Percy Bysshe, engelsk skald,
föddes d. 4 Aug. 1792 på Field place i Sussex och
tillhörde en gammaladlig, förmögen familj. Redan som
skolgosse vid Eton college röjde han sitt skaplynnes
grunddrag: en nervös mottaglighet för yttre och inre
känslointryck, stor högsinthet, forskningsbegär, en
af drömmeri mättad inbillningskraft, som hindrade
en sund uppfattning af verklighetens fakta, ett
beslutsamt motstånd mot allt förtryck och äfven
ett djerft förkastande af allting, som syntes honom
faststäldt af blotta auktoriteten och vanans makt. Han
kom 1810 till Oxfords universitet, men relegerades
efter ett halft år, då han utgifvit en skrift,
The necessity of atheism, i hvilken han förnekade
tillvaron af en personlig gud. Fädernehemmet stängdes
för honom. Han begaf sig då till London, enleverade
och gifte sig 1811 med en sextonårig skolflicka,
Harriet Westbrook, som förklarat honom sin kärlek,
och förde sedan under några år med henne ett lyckligt,
kringflackande lif, hvarunder han utgaf filosofiska
och politiska broschyrer samt sökte elda irländarna
till strid för deras rättigheter. Emellertid,
sedan S. 1814 gripits af en djup lidelse för
den sjuttonåriga, vackra och karaktersstarka Mary
Godwin (sedermera romanförfattarinna), öfvergaf
han sin hustru och gjorde med Mary ett kort besök
i Schweiz. Vid denna tid sattes han genom ett
arf i goda ekonomiska omständigheter. Under en ny
vistelse i Schweiz, med Mary, 1816, knöt han en
varaktig vänskap med lord Byron. Sedan Harriet i
ett anfall af svårmod dränkt sig s. å., lät S. viga
sig vid sin Mary. Ett utslag af högsta domstolen
frånkände honom, såsom en gudlös person, all rätt
att hafva vård om och uppfostra sina två barn med
Harriet. Denna lagskipningens grymhet dref honom att
öfvergifva hemlandet, hvarest illvilja och smädelser
hopades öfver honom. Han uppehöll sig sedan 1818
med sin hustru i Venezia, Florens, Rom, Neapel och
Pisa, allt under det han inträngde i forngrekiska
poesien samt diktade allt djerfvare och skönare
alster. Den 8 Juli 1822 omkom han under segling,
utanför Livorno. Byron och Trelawny läto under antik
tillrustning bränna hans stoft och begrafva askan
på protestantiska kyrkogården i Rom. – Till sin
personlighet var S. ytterst okonstlad, sällspordt
fri från fåfänga och sjelfviskhet, en sammansättning
af den ömsintaste menniskokärlek och manligt mod. I
åtskilliga afseenden var han en martyr för sin rörliga
inbillningskraft, något som förvärrades deraf att
han ymligt brukade opium mot ett i spasmodiska anfall
uppträdande nervlidande. För
öfrigt var han sjelfva måttligheten och tillbragte
större delen af sitt lif under öppen himmel, i båt
eller på vandringar.
S:s dikter äro genomglödgade af entusiasm för
menniskoslägtets frigörelse, för ett kommande
rättfärdighetens rike på jorden. Ett barn af franska
revolutionens tidehvarf, hyste han en naiv tillit
till att denna guldålder lätt skulle kunna invigas,
om menniskonaturen finge utveckla sig okufvad af
»kungars» förtryck och »presters» svek. Ur den
liknöjdhet, hvari revolutionsidéernas misslyckande
försänkt mängdens sinnen, sökte han väcka dem
till förtröstan på slägtets förmåga af oändlig
utveckling. Han jublade öfver hvarje frihetstecken
hos folken och satte brännmärket på den heliga
alliansens handtlangare, men framförallt var han en
härold för kommande, oblodiga revolutioner. (Det
förtjenar nämnas, att denne unge »uppviglare»
framlade ganska noga i en broschyr planen till samma
parlamentsreform, som tories femtio år senare, 1867,
genomförde.) Som yngling kallade han sig ateist, på
trots mot vidskepelsen, ehuru han i grunden var en
utpräglad panteist och immaterialist. Tillbakastött
af menniskorna, fördjupade han sig med alltomfattande
sympati i naturens lif och vardt en beundransvärd
tolk af dess mest väldiga lika väl som dess ljufväste
företeelser. Han tycker sig skåda en älskande ande
i hvarje naturföremål. Hans personligheter äro halft
mytologiska naturväsen och öfvernaturliga skepnader,
utan fasta konturer. I öfvermåttet af känsla blir
S. emellanåt oklar och förlorar sig i ett glittrande
ordsvall, men han vet äfven att gifva genomskinligt
uttryck åt de allra innerligaste stämningar, de
finaste tankeskiftningar. Derjämte äro hans sväfvande
rytmer genomträngda af ett föränderligt melodiskt
behag, en på en gång eterisk och sinlig musik, som
gifver honom en alldeles egendomlig plats bland
lyriska skalder. – S:s första, betydligt omogna,
diktverk var Queen Mab (förf. 1810), en drömsyn,
hvari mensklighetens lidanden och blifvande omdaning
tecknas, med häftiga utfall mot kristendomen. Vida
högre står Alastor (1815), skildring af en ung
skalds drömlif. Laon and Cythna (senare kallad)
The revolt of Islam, epos i 12 sånger, 1817) gifver
i breda, men oroliga drag taflor af frihetskänslans
och humanitetens brottning med tyranniet. Julian and
Maddolo (1818) är en synnerligen tilltalande skildring
af S:s och Byrons samlif i Venezia. S:s mästerverk,
det lyriska dramat Prometheus unbound (1819), är
en oförlikneligt upphöjd och skön segersång öfver
den ändtligen frigjorda menniskan såsom planetens
sjelfherskare och förnyare. Hans tragedi The Cenci
(s. å.) vittnar om en individualiseringsförmåga,
som dittills ej hade stått honom till buds, och är,
trots det motbjudande ämnet, det mest konstnärliga
och ädla engelska sorgspel sedan Shaksperes
dagar. Vidare må framhållas The witch of Atlas (1820),
en personifiering af den skönhetsskapande fantasien;
Adonais (1821), en egendomligt gripande apoteos af
skalden Keats; det improviserade dramat Hellas (s. å.,
med praktfulla körer),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
