Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbiska språket och literaturen - Serchio, fordom Auser - Sercial - Serdar - Serdobsk - Seregno - Serenad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid Jovan Jovanovic och Peter Preradovic (1818–72),
hvars dikter, såväl de lyriska Prvenci (Förstlingar)
och Novè pjesme (Nya sånger) som den episka
Prvi ljudi (Första menniskor) förvärfvat honom
främsta rummet bland kroatiska diktare. Af berömda
dramatiska författare må nämnas Jovan
Popovic och Lazar Lazarevic (f. 1805), hvars »Vladimir
och Kosara» anses för det bästa serbiska dramat,
och af novellister Bogoboj Atanackovic (d. 1858)
och Jakob Ignjatovic. För öfrigt koncentrerades den
skönliterära verksamheten i tidskrifter, kalendrar
och literära sällskaps handlingar. De förnämsta af
dessa sällskap äro »Matica srpska» (Serbiska fonden),
grundadt 1827 i Pest och 1864 flyttadt till Neusatz,
hvars arbeten förnämligast publiceras i Srpski letopis
(S. årsskrift) 1825 ff, »Druzstvo srpske slovesnosti»
(S. literatursällskapet) i Belgrad, grundadt 1842
af Popovic och 1864 förvandladt till »Srpsko uceno
druzstvo» (S. lärda sällsk.), hvilket utgifver sin
värdefulla Glasnik (Literaturtidning) sedan 1847,
samt »sydslaviska vetenskapsakademien» i Agram,
grundad 1867, hvars utmärkta tidskrifter Rad (Arbete)
sedan 1867 och Starine (Antiqviteter) sedan 1869
ännu fortgå. Derjämte hafva de literära kalendrarna
(zabavnik) inom den serbiska literaturen spelat samma
betydande rol som i Ungern under magyariskans strid
med latinet. Den första tidningen i det egentliga
Serbien var Srpske novine (S. nyheter), grundad
af Davidovic i Kragujevac 1834 och sedan flyttad
till Belgrad, der den nu är konungarikets officiella
tidning. Den förnämsta politiska tidningen är dock
den af Miletic 1866 grundlagda Zastava (Fanan)
i Neusatz. Den vetenskapliga literaturen är mycket
ung och ännu jämförelsevis obetydlig, utom på den
inhemska historieforskningens och den slaviska
filologiens områden. De historiska afhandlingarna
hafva till största delen publicerats i de ofvannämnda
tidskrifterna Glasnik, Rad och Starine. Af särskildt
utgifna arbeten må nämnas »Serbiska folkets historia»
af Krstic (1864) och »Furstendömet Serbien»
af Milicevic (1876). Som utmärkta språkforskare
framstå Danicic, Jagic och Novakovic, hvilken senare
äfven är Serbiens förnämste literaturhistoriker. –
Under det att denna af Obradovic och Karadzic
grundade nyserbiska rörelse hufvudsakligen omfattade
östern eller serberna i Ungern, Slavonien och –
af politiska skäl jämförelsevis mindre i – Serbien
och Bosnien, uppstod i vestern, i Kroatien, en
liknande rörelse under namn af »illyrismen». Som
dess grundläggare anses den berömde Ljudevit Gaj
(1809–72), hvilken i början ville göra den egentliga
kroatiskan (kaj-dialekten) till den nya literaturens
bärare, men sedan af praktiska skäl dertill upptog
den redan mer utvecklade serbiskan. Denna illyriska
rörelse, som skulle omfatta alla sydslaviska stammar
med kroaterna som ledare, hade derjämte en politisk
innebörd som en partiel föregångare till den ryska
panslavismen. Gajs förnämste medarbetare för denna
idé voro de berömde kroatiske skriftställarna
Mazuranic och
literaturforskaren Kukuljevic-Sakcinski. Men denna särskilda
illyriska literatur upphörde småningom på 1850-talet,
då den dels undertrycktes af österrikiska
regeringen, dels uppgick i den gemensamma,
nyserbiska literaturen. – Jfr (utom de under Jagic
och Noyakovic nämnda inhemska literaturhistorierna)
Sjafarik, »Geschichte der sydslav. literatur»
(utg. af Jirecek, bd II, III, 1864); Pypin-Spasovic,
»Gesch. der slavischen literaturen», bd I, 1880. –
De förnämsta vetenskapliga hjelpmedlen till språkets
studium äro: Danicic, »Srpska gramatika», 1850;
Novakovic, »Srpska sintaksa» (3:djeuppl. 1874);
Budmani, »Gramm. della lingua serbo-croata», 1867;
Karadzic, »Lexicon serbico-germ.-latinum», 1852,
»Deutsch-serbisches wörterb.», 1872; Filipovic, »Neues
wörterb. d. kroat. u. deutsch. spr.», 2 bd, 1875.
H. A.
Serchio, fordom Auser, flod i italienska landsdelen
Toscana, rinner upp i provinsen Massa e Carrara,
på de liguriska Apenninernas södra sluttning, samt
flyter i sydlig hufvudriktning genom den vackra
Garfagnanadalen, provinserna Lucca och Pisa. Efter
att hafva gjort en svängning mot n., faller S. ut
i Liguriska hafvet n. om Arno, med hvilken flod den
fordom förenade sig vid Pisa. Numera sammanbindas de
båda vattendragen af en kanal.
Sercial, ett slags vin. Se Madeira-vin.
Serdar (oriktigt Sirdar), Pers., »högste
befälhafvare», är inom turkiska armén under formen
Serdar-i-ekrem (»den ädle S.») den titel som
motsvarar det vesterländska »generalissimus»,
»général-en-chef». Alldeles likbetydande är
sér-i-askér (l. séraskér), »armé-chef», som utgör
den officiella titeln för krigsministern, hvilken
enligt regeln är arméns högste befälhafvare.
H. A.
Serdobsk, stad i ryska guvern. Saratov, vid Chopers
biflod Serdoba. 10,364 innev. (1882). Handel med säd,
talg, fogel m. m.
Seregno [-njå], stad i italienska provinsen Milano,
vid Chiasso–Milano-banan. 8,079 innev. (1881). Siden-
och bomullsindustri.
Serenad (Ital. serenata, »aftonmusik») betecknar
företrädesvis ett vare sig för sångstämmor
eller instrument komponeradt musikstycke, som
är afsedt att utföras nattetid, utanför en firad
persons fönster. Redan trubaduren sjöng sålunda
för sitt hjertas dam, till ackompanjemang af sin
mandolin. Redan i 17:de årh. lär det hafva varit sed,
att studenterna i universitetsstäder i gryningen
tågade genom gatorna och hyllade flickorna med
sång. Senare bildades små instrumentalkörer, hvilka
hyrdes för samma ändamål. Detta blef fröet till
uppkomsten af en särskild instrumental musikform,
serenata, cassazione eller partita, hvilken spelade en
vigtig roll under förra seklet samt i nyare tid med
framgång återupptagits af Brahms och Volkmann. Detta
slags serenad bildar ett mellanting mellan sviten
och symfonien; den är lättare och mera konserterande
i sin hållning än den senare samt friare i valet af
satser än den förra: endast marschen och menuetten
äro oftast obligatoriska. I början sammansatt af
blott blåsinstrument och afsedd för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
