Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af hvilka det första (linien) omfattar de
värnpligtige från 21:sta–28:de året, det andra
(landvärnet) 29:de–37:de året och det tredje
(landstormen) 38:de–50:de året. Tjenstgöringstiden
i första uppbådet är 2 år, hvarefter följa 30 dagars
repetitionsöfningar årligen, i andra uppbådet 6
repetitionsöfningar om 8 dagar. De, som icke uttagas
till effektiv tjenstgöring, erlägga en värnskatt, som
årligen uppgår till 10 proc. af statsskatten. Landet
är indeladt i 5 arméfördelningsområden, och
hvarje sådant område uppsätter i fredstid 3
infanteribataljoner, 1 sqvadron, 1/5 gardessqvadron,
1 fältartilleriregemente på 4 batterier, 1
bergsbatteri, 1 pionierkompani, 1 pontonierkompani, 1
sanitetskompani och 1 trängsqvadron. Vid mobilisering
(och äfven under de årliga repetitioiisöfningarna)
utväxer hvarje bataljon till ett regemente på 3
bataljoner, hvarje sqvadron till ett regemente på 4
sqvadroner, hvarje pionier- eller pontonier-kompani
till en bataljon, hvarje trängsqvadron till ett
regemente; artilleriet ökar icke sina enheter. Andra
uppbådet har i fredstid endast svaga kadrer, men
uppställer i krigstid samma antal truppenheter som
första uppbådet eller 15 infanteriregementen på 3
bataljoner, 5 kavalleriregementen på 4 sqvadroner,
5 fältartilleriregementen på 4 batterier,
1 bergsartilleriregemente med 5 batterier, 1
pionier- och 1 pontonierregemente med hvartdera 5
bataljoner, utom 1 belägringsartilleriregemente, 1
jernvägsregemente, 5 trängregementen sanitetstrupper
och depoter. Tredje uppbådet uppsätter i krig 15
infanteriregementen om 3 bataljoner, 10 sqvadroner,
20 batterier och 5 ingeniörkompanier. Fredsstyrkan
uppgår till 15,000 man; krigsstyrkan af första
uppbådet (troligen med depoter) till 70,000 man, af
hvartdera af de öfriga uppbåden till 45,000 man. –
Underofficerare utbildas vid trupperna och hafva
efter 12 års tjenstgöring rätt till civil anställning
med 1,200 francs årlig inkomst. Officerare utbildas
vid militärakademien i Belgrad, hvars lägre skola,
med treårig kurs, afser officersbefordran, och
hvars högre skola, med tvåårig kurs, gifver en
högre militärbildning. Beväpningen utgöres af ett
af serbiske majoren Milovanovitj konstrueradt
bakladdningsgevär med regelmekanism och 10,2 mm:s
kaliber samt af repeterkarbin och bakladdningskanoner
af de Banges system. Beklädnaden utgöres af mössa af
fransk snitt, enradig mörkblå vapenrock, ljusblå vid
kavalleriet, med grön krage för infanteriet, svart
för artilleriet, röd för kavalleriet, byxor af samma
färg som vapenrocken, höga stöflar utanpå byxorna
och grå kappa. Arméns budget steg för år 1887 till 14
mill. fr. Konungarikets vapen är en hvit örn, på hvars
bröst märkes det forna landsvapnet, ett silfverkors i
rödt fält. Flaggan är röd-blå-hvit med fyra gyllene
stjernor i det röda fältet, som är öfverst, och vapnet
i det blå. Landet har tre riddareordnar: Takovo-orden
(stiftad 1878), Santa Saba-orden (1882) och Hvita
örns-orden (1883). C. O. N.
Historia. S. innehades
i forntiden af illyriska eller trakiska folk, om
hvilka man ej vet mycket mer, än att de voro af
arisk härkomst. Långt före historiens början torde en vigtig
handelsväg hafva gått genom landet från Egeiska
hafvets nordöstra hörn norrut till Donaufloden. Under
sina vandrings- och eröfringståg mot öster hade
kelterna fattat fast fot här och vid nuv. Belgrad
grundat staden Singidunum. Deras förtrupper
stötte der samman med Alexander den store, då
han före sitt tåg till Asien sökte trygga sitt
rikes gränser i norr. Romarna, som under Augustus
blefvo herrar i landet, räknade det till Mesien
och sedermera till den illyriske diocesen, efter
Konstantins riksindelning. Under folkvandringen
delade S. hela rikets öde att öfversvämmas af de
mest olika folk, alltifrån det Claudius Gothicus år
269 vid Naissus (nuv. Nisj) segerrikt afvärjde den
första gotiska folkstormen, ända tills den från
alla sidor ansatte kejsar Herakleios på 630-talet
fann sig nödsakad att till skydd mot avarerna kalla
dit från Mähren och Karpaterna de slaviske, ännu
hedniske serberna. Dessa blefvo först på 800-talet
kristnade. De lefde länge i ett antal småstater under
sina stamhöfdingar, eller supaner, och i ständiga krig
med det mäktiga storbulgariska riket. Då detta 1018
kufvades af bysantinerna under Basilius den store,
kommo äfven serberna under bysantinskt inflytande,
men endast för en kort tid. Redan omkr. 1050 äro de
åter sjelfständiga. Deras furstar antaga nu titel af
konung (král) och stå i förbindelse än med Bysans, än
med Rom. Den fjärrskådande påfven Gregorius VII sökte
af all makt vinna dem för den romerska kyrkan, men
lyckades endast med de vestligare kroaterna, hvilka
sedan dess ständigt varit förenade med vesterlandet,
under det de egentlige serberna fortforo att rikta
sina blickar mot öster. Under konungarna af huset
Nemanjic höjde sig riket efter hand till makt och
anseende; och under tsaren Stefan Dusjan den store
(1336–56) hade det en verklig storhetstid, då dess
välde sträckte sig öfver nästan hela Balkanhalfön,
djupt in i Grekland, och då det tycktes bestämdt att
taga arf efter det sjunkande bysantinska riket. Men
omedelbart efter hans död började förfallet,
påskyndadt af de bland slaviska folk så vanliga inre
striderna. En ny och fruktansvärd fiende hade uppstått
i turkarna; och i det blodiga slaget på Trastfältet
förlorade det gamla S:s siste konung, Lasar, d. 27
Juni 1389 krona och lif. Till en tid fick landet
bevara ett sken af sjelfständighet, men dess häruppbåd
måste bistå turkarna i deras krig, och på Angoras fält
kämpade serber vid turkarnas sida mot Timur. Under
de krig, som de kristna makterna nu måste föra till
Europas värn mot turkarna, var Belgrads vigtiga
fästning, som från vinkeln mellan Donau och Save
beherskade alla Donau-dalens vattenvägar, en af de
mest omtvistade punkterna, och blef först efter 1521
varaktigt besatt af osmanerna.
Under århundraden sofvo nu serberna, med Balkanhalföns öfriga folk,
träldomens långa sömn, föga aktande de försök, som
Österrike ett par gånger gjorde att bryta turkarnas
makt. För en kort tid, från freden i Posjarevats
(1718 till freden i Belgrad (1739), kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
